Grymmast av alla!

Det kändes jättemysigt att ha sällskap med sig idag till Lidingö. Jag var inte alls peppad, blev väckt redan 05.40 och hade en mage som inte alls kändes helt hundra. Iväg kom vi i allafall och väl på plats vid niotiden kändes det bättre även om det var rysligt kallt. Jag blev nervös av helt fel anledningar. Först för att hitta rätt, sedan för att hitta parkering och till sist för att vi inte kommit ihåg säkerhetsnålar. Allt löste sig givetvis.

Ebba som från början verkat tycka att det här skulle bli en kul utflykt bleknade och tystnade allt mer ju närmre hennes start vi kom. Alla i hennes startgrupp hade tights och klubbtröjor. De sprang koordinationslopp kors och tvärs över startfållan. Jag blev alldeles kall i hjärtat. Vad har jag lockat in min tjeja på? Jag som trodde det skulle vara ett motionslopp även för småtjejer men det här kändes närmare elitsatsning. Hon har tränat relativt flitigt men började ju att springa i april. Ingen fartträning heller, vi brukar spurta sista biten hem och en gång har hon kört backintervaller med mig. Tänk om hon kommer sist och aldrig vill ta ett löpsteg mer!

Lite släppte min ångest när vi värmde upp. Jag sprang med och peppade och sedan sprang hon några snabbare vändor och det såg fint ut. Hållet som hon fick direkt gav med sig. Startskottet ljöd och hon försvann i slutet av klungan i sina gympabrallor och t-shirt.

Jag gick och ställde mig vid mål. Blev ändå nervösare när jag hörde speakern säga att tjejerna i F12 brukade springa runt 11 min (3 km) Herregud så snabbt, där ligger man i lä. 11.29 sprang vinnaren in. Sedan kom det flicka efter flicka och minutrarna tickade iväg. Den vinnande pojken i 1,7 km klassen efter kom. Och sedan kom hon! Och spurtade! In i mål på 16:15. Grymt. Jag är så jäkla stolt.

Det visade sig att hon fått håll och gått en bra bit av loppet och att hon spurtade så på slutet att hon fick illamåendekänsla efter målgång. Till att börja med kom upplevelsen på topp 10 av de värsta sakerna hon gjort i hela sitt liv. Men när vi gick och kollade resultatet och såg den fina tiden och att hon kommit på 93:e plats av 141 då vände det. Samt att hon hade placerat sig lika bra eller till och med bättre bland 97:orna. Och att hon inte hade blivit sist av killarna i P12 heller om hon nu mot förmodan skulle sprungit med dem. Just nu låter så här här: Nästa år då ska jag ha som mål att inte gå någonstans!

Legobygge

Julius har varit sjuk sedan förra tisdagen. Nu börjar han pigga på sig men har fortfarande huvudvärk. Idag var det dessutom friluftsdag så det kändes rätt att han fick vara hemma en dag till. Otto och Ville har också varit hemma. Dagen har flutit på bra, alla har för det mesta varit nöjda och glada. Ville har målat, de har som sagt byggt med Lego och dessutom varit ute och cyklat en sväng. Det börjar verkligen bli höstigt nu. Blåsigt och kallt.

Så där härligt trött

De två senaste veckorna har nästan bara varit jobb. Idag återhämtningsdag och ett tempo som är slöare än slöast. Jag behöver det. Behöver bara vara. Bara vara innebär ändå dammsugning, tvätt och laga mat till barnen. Gå till biblioteket, handla och fixa. Men nu tänker jag gå ut med en kopp kaffe.

Efter söndagen har min drömvärld befolkats av katastrofer. Jag har flytt från ett eldhav i en tunnelbana, försökt rädda Ville från att ramla ner från ett hopptorn utan bassäng under, bland annat. Jag har vaknat glad över att det bara varit drömmar och inte verklighet.

Efterspel

Jag valde Mårrankoppen till kaffet imorse innan jobbet. Så här i efterhand känns det nästan som ett omen. Resultatet av morgonens förhoppning blev kris och katastrof. Så kan det också bli.

Nej vad dåligt

Dagens jobbardag ska banne mig bli bättre än gårdagens. Jag gjorde jättedåligt ifrån mig och är fortfarande riktigt arg över det. Det får bli en väckarklocka. Jag kan så mycket bättre. Men ibland blir jag väldigt påverkad av min omgivning och har svårt att stå på mig. Fast jag ska inte skylla ifrån mig. Attans.

Utflykt förra veckan

Nöjd 9-åring i söndags

Jobba, jobba, jobba

Nu är det paybacktime för förra veckans långledighet. Igår Huddinge och föredragshållning. Idag Huddinge för Simulatorträning med akut dåliga nyfödda barn. Jätteintensivt och jag har lärt mig fantastiskt mycket och fått bra feedback. Man jobbar som på riktigt med olika fall som kan uppstå i verkligheten. Alla spelar med och så blir det nästan lika mycket pulspåslag som på riktigt. Lite av pulsen kommer sig också av att lärarna och halva gruppen observerar och att man blir filmad. Som tur är får man mycket positiv feedback och det man gör bra lyfts fram. För som lärarna själva uttryckte det så är man ofta väldigt duktig på att vara självkritisk och reflektera över det som fungerat mindre bra. Samtidigt får man också frågor om vad man kan förbättra till nästa gång. Mycket handlar om kommunikation och ledarskap, inte bara om tekniskt kunnande.

Resväg till Huddinge hemifrån oss kommunalt är 1,5 timmar. Så jag har tillbringat en del tid i lokaltrafiken de två senaste dagarna och filosoferat om hur mycket mindre koldioxid jag släppt ut genom att låta bilen vara hemma. Men det är lite tjurigt att ge sig av hemifrån redan vid 06.20 när man börjar 08.15. Så igårkväll blev det tidigt i säng. Sedan fortsätter jobbveckan med 4 vanliga arbetsdagar innan den är slut.

Jag har funderat på det där med föredrag. Det är lustigt hur svårt det är att hålla bra föredrag. Att prata i en timme även om det är om något man brinner för och kan, är trots detta jättesvårt. Jag upplever att jag lätt glider utanför ramarna av vad jag verkligen vill prata om och att hålla fokus på det viktigaste. Och plötsligt när jag har pratat en stund blir jag trött på min egen röst, jag blir trött på mina exempel, jag börjar fundera på varför jag inte kan få prata om något mer intressant... Inte så uthållig med andra ord.

För det är ju så att man kan sitta på en föreläsning och lyssna och tycka att det är intressant. Blir man tillfrågad efteråt vad det handlade om kan det ändå vara svårt att sammanfatta. Efter en vecka är det borta helt, utom möjligtvis någon liten grej, som av någon oklar anledning etsat sig fast. Helst vill jag vara så där jättebra som proffsen men jag inser att dit har jag en bra bit :)

Kalasmiddag

Min tisdag

Vissa dagar är det jämnt skägg från att dagen gryr tills jag vacklar i säng Igår var en sådan dag, idag har jag mest ägnat mig åt pyssel och plock hemma. Återhämtning tror jag det kallas. Så här var dagen igår:

04.50 ringer klockan. Minifrukost på 1 banan, 1 glas mjölk och 1 kopp kaffe. Det började precis ljusna när jag cyklar iväg till jobbet 05.20.

06.15 Framme vid jobbet. Duschar och gör mig i ordning.

06.45 Äter en snabb macka och dricker en Gainomax som jag fått på tjejmilen. Blää, inte gott.

06.57 Kan du ta över? En nattkollega ber mig att ta över inne på ett rum, hon är trött och behöver bli avlöst. En läkarkandidat ska gå med mig. Vi får en rätt knapphändig rapport på ca 1 minut. Efter 20 minuter är en fin flicka född.

07.30-09.15 Efterarbete och rond samt fallldragning.

09.20-10.45 Ny förlossning, kandidaten som går med mig gör ett strålande jobb och verkar genuint intresserad. Kul!

11-12.30 Efterarbete och journalskrivning.

12.30 Äter lunch.

12.45-14.30 Journalskrivning och lite mer jobb. Ont om folk under tidig eftermiddag så vi som jobbat förmiddag, lämnar inte över utan jobbar färdigt i den mån det går.

14.30-15.00 Spegling. Skönt att sitta ner sammanhängande. Äter lite mellis inför cyklingen hem.

15.07 Sätter mig på cyklen och trampar hemåt. Lite småstressad, måste hinna till dagmamman till kl 16, då hon stänger.

16.02 Lagom flåsig och svettig och med mjölksyra i benen är jag framme för att hämta. Cyklar med småttorna hem. Otto sköter sig prickfritt och drar inte i förväg på sin cykel. Ville förmanar: Ta det lugnt Otto!

16.45 Kaos hemma. Otto och Ville slåss och skriker. Tröstar och försöker styra upp. Jag beordrar Julius att byta om inför pingisträning. Snabbduschar sedan och försöker få i mig något att äta innan jag svimmar av hunger. Tinar köttfärslimpa och överbliven spaghetti. Fixar sås och lite grönsaker.

17.45 Lyckats få i de som är hemma middag och parkerar småttorna framför Bollibompa. Stefan kommer hem. Jag och Julius tar bilen till pingisen och möter upp Ebba.

18-18.30 Tittar på pingisträningen och håller på att somna. Verkar som både Ebba och Julius har kul.

18.30 Går ner från gympasalen till föräldramötet för Julius klass.

18.35-20.00 Föräldramöte. Håller på att somna av och till men lyckas hålla mig vaken, genom information om nationella prov, IT-frågor, ska barnen ha fler läxor, osv. Ger upp och går när klassföräldrar utsetts och diskussion om eventuell klassresa drar ut på tiden.

20.05 Hämtar Ebba och Julius på pingisen. Nu tränar sena gruppen och den verkar passa Ebba bättre.

20.20 Hemma. Stefan har nattat småttorna och tittar på Em-kvalet i fotboll. Ebba äter sen middag, jag nattar Julius. Är hungrig igen och tar 2 mackor.

21.00-22.00 En kopp the och slappande i soffan. Ögonen kliar, sängen hägrar. Helt slut.

Puh!

Nu har jag genomlevt det jag har varit nervös för i minst två veckor. Jag har hållit föredrag igen (ingen somnade idag, gruppen var för liten) och jag har sprungit tjejmilen igår. Jag kan bara konstatera att jag var mycket mindre nervös inför föredraget än inför tjejmilen. Är inte det lite löjligt? I söndags var jag så nervös att jag hade hjärtklappning, var torr i munnen och det pirrade i hela kroppen. Idag behövde jag bara påminna mig om att andas innan jag klev innanför dörren. För övrigt hade jag nerverna rätt under kontroll. Rent krasst var det mycket viktigare för mig personligen att göra bra ifrån mig idag.

Hur gick det då? Jovars skulle jag kunna säga om bägge sakerna. Relativt nöjd men jag kunde bättre. Det stör mig att det ska vara så svårt att verkligen få fram det man vill förmedla. Det är så lätt att kludda till det på vägen. Sedan är det svårt att bedöma sin insats. Blev jag för kollegial? För kritisk? Missade jag att säga det jag ville, på det sätt jag ville?

Tejmilen då? Jag missade mitt personligen uppsatta mål med 45 sekunder. Det var surt. Nu har Stefan lovat mig (efter att jag hotat att anmäla mig till alla millopp i Stockholmsregionen på den här sidan nyår) att han ska jaga efter mig på cykeln i 10 km så att jag uppnår mitt mål och blir nöjd. Han vill väl antagligen inte att fler av våra fåtaliga lediga helger tillsammans ska gå åt till löpartävlingar misstänker jag.

September i trädgården