Saker som förändras

Det är så skönt att jag är igenom den här veckan och förra. Axlarna ner två snäpp och plötsligt känns det som jag har vuxit två centimetrar. Jag väntar fortfarande på besked från gamla jobbet om jag ska fortsätta där i vår. Det är frustrerande men samtidigt måste jag bara släppa. Jag har gjort allt jag kan och lite till och jag kan inte fortsätta vara frustrerad. Lite upplever jag det som ett vägskäl. Antingen går jag bort från det kliniska mot undervisning eller så blir det fortsättningsvis klinik och på sätt och vis projektledaruppdrag. Det senare är vansinnigt roligt men också utmattande.

Jag har köpt en metodbok. Jag har redan ett flertal av dessa i bokhyllan och har verkligen dragit på det här inköpet. Jag fick tipset om den här när jag började förbereda för min första studie i våras. Läste den då och var glad varje gång jag läste mer än en sida utan att somna. Nu har den hängt med mig av och till hela hösten och är nog den bästa bok på området jag har läst. Jag har morrat varje gång någon annan velat låna det låne-ex jag haft hemma så att jag har varit tvungen att lämna tillbaks den. Jag skulle vilja säga att den är lättläst, intressant och har svar på det mesta. Fast det är ingen kokbok för metod. Kanske sammanfattar boken hela det här året? Jag har bitvis känt att det är så många nya tankesätt för hjärnan att jag blir helt matt. Jag kan riktigt se framför mig hur min hjärna försöker arbeta upp kollateraler mellan de vanliga gamla hjulspåren.

Det man siktar mot

Familjen yngste har bestämt sig. Det är inte längre konstnär som gäller som framtida yrke. Igår proklamerade han att det är statsministerposten som är målet. - Jag ska bestämma i hela Sverige! Ingen av oss andra var väl helt förvånade. Diskussionen som följde var också intressant. Otto kontrade med att då kan ju jag bli vice statsminister och bestämma när du är borta. - Ja, när jag bestämmer i Danmark!