Saker som förändras

Det är så skönt att jag är igenom den här veckan och förra. Axlarna ner två snäpp och plötsligt känns det som jag har vuxit två centimetrar. Jag väntar fortfarande på besked från gamla jobbet om jag ska fortsätta där i vår. Det är frustrerande men samtidigt måste jag bara släppa. Jag har gjort allt jag kan och lite till och jag kan inte fortsätta vara frustrerad. Lite upplever jag det som ett vägskäl. Antingen går jag bort från det kliniska mot undervisning eller så blir det fortsättningsvis klinik och på sätt och vis projektledaruppdrag. Det senare är vansinnigt roligt men också utmattande.

Jag har köpt en metodbok. Jag har redan ett flertal av dessa i bokhyllan och har verkligen dragit på det här inköpet. Jag fick tipset om den här när jag började förbereda för min första studie i våras. Läste den då och var glad varje gång jag läste mer än en sida utan att somna. Nu har den hängt med mig av och till hela hösten och är nog den bästa bok på området jag har läst. Jag har morrat varje gång någon annan velat låna det låne-ex jag haft hemma så att jag har varit tvungen att lämna tillbaks den. Jag skulle vilja säga att den är lättläst, intressant och har svar på det mesta. Fast det är ingen kokbok för metod. Kanske sammanfattar boken hela det här året? Jag har bitvis känt att det är så många nya tankesätt för hjärnan att jag blir helt matt. Jag kan riktigt se framför mig hur min hjärna försöker arbeta upp kollateraler mellan de vanliga gamla hjulspåren.

Äntligen

Nu är tre veckor i Göteborg till ända. Den här veckan startade med två saker som krävt förberedelse av mig mentalt och rent arbetsmässigt. Det är först idag som jag sitter med en hel jobbdag hemma och känner lugnet. Stefan jobbar också hemma idag och eftersom jag ska på vift ikväll så har vi haft kafferast tillsammans. Supermysigt. Jag sitter uppe i Ebbas rum som hon motvilligt lånade ut och tittar ut på hösten och tänker att jag är väldigt lyckligt lottad.

Det som göms i snö

Idag har jag varit första riktiga timmen i trädgården. Den första vårtimmen i trädgården är visserligen härlig för att det är vår men det är den gången om året jag blir galen på vår katt. Snö i trädgården = ok att bajsa där. Så jag har plockat kattbajs, räfsat bort snömögel från gräsmattan och påbörjat rensningen av trädgårdslandet. Det där ogräset som jag aldrig hinner med på hösten av någon konstig anledning. Men om jag ska hinna gödsla och förbereda för plantering så är det hög tid att börja. Mycket lättare också faktiskt än senare på säsongen.

Och i tisdags ägnade jag förmiddagen innan jobbet åt frösådder. Purjolöken är jag i alla fall en vecka tidigare med än förra året. Jag har en helt annan energi åt trädgården i år än förra året. Få se hur jag får ihop det med nya jobbet. Det är inte många arbetspass kvar nu.

Jag fick jobbet

Det känns såklart jättespännande. Och läskigt. Lite sorgligt att lämna nuvarande jobbet. Tänk att jag varit där sedan -03. Är jag verkligen redao att lämna det och slutas utvecklas som barnmorska i det praktiska arbetet?

Nu blir det heltid men jag kommer arbeta mycket hemifrån. Första april är tanken att jag ska börja. Fick hemskickat en himla massa papper igår. Måste anmäla mig till en grundkurs i forskningsmetodik idag.

Allra skönast är att projektet på jobbet är färdigt och inskickat. Det gamla avslutat innan det nya börjar.

Deadline

Jag måste alltid ha en deadline. Har jag ingen deadline blir inget gjort. Då gör jag det som känns roligast. Allt enligt minsta motståndets lag. Jag har försökt skriva ihop en diskussions del till ett arbete i (jag skäms nästan) två månader. Jag har knappt ansträngt mig och hela tiden istället gjort lättare uppgifter klara. (Det är inte så att jag inte arbetar alls :))Till slut satte jag en egen deadline förra veckan. Som jag outade till chefen. Bra sa hon. Och nu har jag passerat den. Känns så där. Nu är den i alla fall skriven men behöver kanske putsning en sidådär två-tre varv. Omformulera, rätta till och få ihop. Hur tänkte jag nu igen när jag trodde jag skulle bli färdig i går?

Fantastisk gårkväll

Är inne i en möjligen byta jobb karusell. På tisdag ska jag på jobbintervju. Jag vill verkligen ha det här jobbet. Det har varit en lång process från att jag fick höra talas om tjänsten, till att den utlystes, till att jag sökt och nu är en av tre som får komma på intervju. 4 månader. Det är som att vara i limbo.

I måndags "försvann" mitt jobb-ID. Jag kan i princip inte existera på jobbet utan det. Slarvade jag bort det för att jag är så säker på att få det nya jobbet?! Dåligt oavsett anledning, jag behöver det och ett nytt kostar 800 kr. Väldigt dåligt.

Gårkvällen på arbetet var i alla fall fantastisk. Om jag kunde få ha sådana arbetspass åtminstone en gång per vecka, då skulle jag inte ens fundera på att byta jobb. Att vara barnmorska är att få så mycket positiv cred. När föräldrarna fått barn och är så lyckliga över att det gått bra, spiller mycket av glädjen och lyckan över på oss. Man bärs upp och fram av ett glädjerus. Det är beroendeframkallande och fantastiskt och jag värdesätter varenda minut. Men det gäller att ha fötterna kvar på jorden. Se vilka det egentligen är som gjort jobbet och vara oändligt tacksam att jag fått vara med. Jag kommer att komma ihåg gårkvällen och spara känslan inombords.

Skrivkramp

Sitter hemma på ledig dag och jobbar i alla fall. Vad är det med mig och mitt jobb egentligen?! Det är i alla fall roligare att arbeta med ett PM till cheferna om en önskan om administrativ tid för att genomföra ett projekt. Så får jag skrivkramp. Får ett extremt behov av att städa, kolla upp viktiga saker, sätta på en tvätt. Göra allt annat än det jag borde. Och så går den viktiga, dyrbara tiden. Den som jag alltid har för lite av. Jag VET vad jag vill. Jag vet varför och hur jag ska genomföra det. Men det gäller att få fram det här VARFÖR till dem som inte tänker som jag. Som inte tycker det jag anser vara själklart som självklart. Så jag har formulerat och förkastat och nu äntligen börjar jag komma någonvart. Varför ska det alltid vara så?!

Utanför är det full snöstorm, snart ska Ville sova nedstoppad i sovsäck och ullunderställ i vagnen hos dagmamman. Jag kan tänka mig att man sover gott då! För övrigt är det lite av och på med sova på dagen för hans del just nu. Vi är inne i den här jobbiga perioden när INTE sova på dagen innebär kaos på kvällen. Och när SOVA på dagen innebär kvidevitt och tjo och tjim länge, länge på kvällen. Jobbigt för både honom och oss.

Efterspel

Jag valde Mårrankoppen till kaffet imorse innan jobbet. Så här i efterhand känns det nästan som ett omen. Resultatet av morgonens förhoppning blev kris och katastrof. Så kan det också bli.

Otto-dag idag?

Imorse undrade Otto med en viss förhoppning i rösten om det inte möjligtvis var så att det var en Otto-dag idag. Han uppskattade vår dag på Vasamuséet, det är tydligt. Och jag har lovat honom att nästa Otto-dag ska vi åka till simhallen. Han väntar uppenbarligen.

Men nej. Idag är det min dag. Jag laddar batterierna. Och blev skitsur när jag så att jag blivit diffad att jobba nästa fredag förmiddag. För då är jag bjuden på lunch och bokcirkelträff. Med jobbanknytning. Vi läser den här boken och den är rätt provocerande för min yrkeskår. Fast å andra sidan rätt tänkvärd. Det finns helt enkelt många sätt att se på saken. Det ska bli mycket intresant att diskutera den med kollegorna men nu måste jag alltså hitta någon att göra ett byte med. Det brukar sluta med att man sitter där med ett extra helgpass, eller att det inte går över huvud taget. Men det sistnämnda är inget alternativ.

27:e april

Börjar min första jobbvecka. Idag skickar jag in mitt önskeschema till personalansvarig. Så mycket önskeschema är det visserligen inte, jag kommer att jobba alla helger i maj utom en. Men så är det när jag ska jobba 50% och Stefan 100% utan barnomsorg. Men inte gnälla, Stefan kommer att vara ledig hela sommaren, så det handlar om en månad som är lite trixig. Till hösten börjar Ville hos dagmamman och då blir det verkligen en ny fas i tillvaron.

Lite sur är jag ändå för att jobbtankar börjar nästla sig in i huvudet. Vilka nya PM är det som gäller, kan jag fortfarande tolka kurvor, göra rätt bedömningar osv. Egentligen känner jag inte att det är så mycket att repetera, det kommer att sitta efter ett eller några arbetspass. Det är mer som känslan när man står och huttrar på bryggan en tidig sommarmorgon och ska plumsa ner i vattnet för ett dopp. Det känns jobbigt innan och precis när man kommer i vattnet men sedan är det härligt och uppfriskande. Men det är klart jag oroar mig för stressiga arbetspass också, de är aldrig uppfriskande. De där passen när man inte räcker till, springer än hit och än dit och får sitta och skriva efter rapporteringen på övertid samtidgt som man försöker få i sig något som höjer blodsockret. Fast det är ju det där jag inte vill tänka på.

Kanske föreläsa på KS?

Det var ju tänkt så att jag skulle till förlossningen och prata om min magisteruppsats. I våras. Nu blir det väl snarare i oktober/november. Innan uppsatsen var färdigskriven kände jag mig extremt orolig över den biten. Men inte nu. Är jag fortfarande för amningslullig? Antingen det eller så har jag fått lite mer perspektiv på det jag skrivit. Efter examinationen känns det också som jag vet lite mer vad jag kan förvänta mig. För jag förväntar mig kritik, det gör jag. Och eftersom jag alltid har varit en sucker för att bli omtyckt av alla, tycker jag att kritik är extremt jobbigt.

Smickrad

Fick en förfrågan om jag vill granska ett delarbete på en predisputation nu i april. Kul men också ansvarsfullt. Har inte granskat någon artikel/delarbete på den nivån förut. Roligt att doktoranden ifråga tänkte på mig och att hon tror att jag har kompetens nog. Jag vet dock inte om jag ska tacka ja, det kommer att ta tid att sätta sig in arbetet och så är det meningen att jag ska komma med vettig kritik också. Får fundera lite fram och tillbaka. Det beror också på tidpunkten. Predisputationen sammanfaller med Stefans resa till Porto, så är det på eftermiddagen blir det lite stökigt. Och så måste man få ha med sig bebis. Och bebisen måste få tillåtas att existera. Njaaa, ju mer jag tänker på det, desto svårare låter det. Fast det hade varit kul.