Nästan barnfria

Höstlov den här veckan och Julius är hos farmor på Vilan och Ebba åkte tåget själv till mormor idag. Det är stort. UTAN MOBILTELEFON! PÅ ETT TÅG! (Andras kommentarer har varit att hon både kan bli bortrövad eller träffa på någon otäck pedofil). Minns dock att jag själv åkte till mamma som 9-åring utan mobiltelefon (!) och att det gick alldeles galant trots att det inte heller var X2000 utan gamla Intercity tåget som stannade på ställen som Töreboda och Laxå... Tänkte på det också att det faktiskt ger Ebba en chans att växa. Om ett problem uppstått på färden hade hon varit tvungen att lösa det på egen hand. Hade hon haft en mobiltelefon hade jag nog inte kunnat motstå att ringa och säga till henne när det var dags att förbereda sig för att stiga av, eller helt enkelt kolla läget med henne. Nu fick hon ordna det själv och det klarade hon förstås alldeles utmärkt. Det är lätt att curla i mobillandet Sverige... Men jag fick lite ångest när jag vinkade av henne på tåget och en tant var tvungen att påpeka att ska hon åka själv, är hon bara 9 år? Oj, oj, oj...

För övrigt har vi en liten illbatting här hemma, som lär sig nya trix varje dag. Idag har han kastat ner alla kuddarna för trappen och ordnat en hög att hoppa i. Han har börjat räkna också. Ett, ett, ett och så hoppar han. Han kör bilarna och parkerar snyggt och prydligt i rader och räknar även dem. Orden bubblar i munnen på honom. Traktor, grävskopa, buss, bil, hoppa, trappa, blomma, ja allt ska benämnas så gott det går. En del förstår helt, annat inte alls.

Kan inte sova

Nu är det min tur. Sover apdåligt. Nu har jag varit vaken sedan klockan 02.00. Inte kul någonstans. Ingen sovmorgon blir det imorgon heller.

Löss!

Nyaste på hemmafronten är att Ebba fått löss. Inte många men ändå. Julius hade bara en lus! Och inga gnetter. Så nu pågår projekt luskamning här hemma med specialkam som får bort både löss och gnetter, morgon och kväll. Imorse hittade jag inga löss i Ebbas hår, bara några få gnetter. Stefan, jag och Otto verkar ha klarat oss men jag kan säga att som den hypokondriker jag är kliar det i hårbotten ändå! Vi har valt att inte behandla med kemikalier för att Ebba har känslig hud och hårbotten och att inga av preparaten tar bort äggen, man måste behandla två gånger med en veckas mellanrum.

Annars händer det inte så mycket här hemma. Det är riktig hemmafruvarning på mig sedan jag slutade jobba. Och så passar jag på att sova på förmiddagarna för Otto stökar mycket på nätterna så då blir sömnen så upphackad. Dessutom har jag svårt att hitta en bekväm ställning att sova i. Jag börjar bli tjock! Ska ringa kiropraktorn idag och försöka boka tid. Det är ju trots allt några veckor kvar och det vore skönt att inte bli helt orörlig.

Kvalitetstid

För det mesta har jag kvantitetstid med barnen, dvs jag finns till hands men är inte aktivt tillsammans med dem. Naturligtvis är det Otto som utnyttjar kvantitetstiden mest och Ebba minst. Men igår hade Julius och jag kvalitetstid. Han var hemma från skolan och vi gick och bowlade, det var en av hans önskningar inför födelsedagen. Inte att just bowla med mig, men att bowla. Otto var hos dagmamman och Ebba i skolan. Det var så mysigt och lättsamt! Vi hann med att göra lergrejjer på förmiddagen innan det var dags att ge sig iväg också. Julius var så där glad och positiv som bara han kan vara. Innan det var dags att hämta Otto hann vi äta på lunchrestaurang också. Så det är inte helt fel med kvalitet heller... När vi skulle åka för att hämta Otto sa Julius att nästa gång vi ska vara lediga tillsammans ville han att vi skulle gå och boxas! Hallå, var kom det ifrån?! Jag kan se mig själv höggravid i boxningsringen med en 6-åring...! När jag uttryckte viss skepcis över det förslaget var han dock villig att ändra sig till att vi skulle gå och simma... Vilket jag har måttligt stor lust med också just nu, ska erkännas.

Mitt eget förslag på utflykt (som mottogs med stor skepcis från Julius sida) var att vi nästa torsdag ska åka in till Historiska museet och titta på utställningen om ismannen Özti. Fast då var min egen personliga tanke att göra det med alla barnen. Jag tror det kunde vara kul och det finns massa plats för Otto att springa på!

Nu i helgen jobbar jag mina sista arbetspass, sedan är jag ledig. Ska bli skönt å ena sidan men jag kommer att sakna jobbet och vuxenvärlden. Jag har börjat gå ner i varv känner jag och det påverkar även hemma. Det är skillnad på mitt tålamod och hur jag är mot barnen sedan uppsatsen avklarats. Det är så skönt att inte ha något hängande över sig som måste göras hela tiden. Fast jag saknar det lite samtidigt. Hemmasysslorna är ju inte så vansinnigt spännande precis. Idag borde jag till exempel städa och tvätta (suck...) men jag får se vad jag få gjort. Jag har i alla fall fått iväg ansökningar till några fristående kurser till vårterminen. Inte för att jag vill plugga men för att jag vill att Ebba ska få behålla sin fritidsplats.

Ännu en födelsedag!

Inga bilder för närvarande för batterierna i kameran är slut... Men jag kan säga att vi har haft fullt upp i helgen! På lördagen hade Ebba kalas för tjejerna i klassen och det var ett entusiastiskt gäng som kom! Det blev ett lyckat kalas, tjejerna ville verkligen kalasa, leka och dansa. Först var det presentutdelning, sedan kurragömma efter deras eget förslag.

Efter kurragömma så var det matdags. De åt hamburgare och marängsviss så de nästan storknade. Hamburgare gjorda på 1,6 kilo köttfärs och det blev faktiskt inget över åt oss vuxna! Lekte viskleken och flamsade. Efter detta dansade de och lekte dansstopp. Vi var oroliga att de skulle bli uttråkade och att filmen vi hyrt (Förortsungar) inte skulle räcka som underhållning. Men det var verkligen inga problem någonstans. Så förutom att servera dessa vargar till 9-åringar behövde vi inte göra några stora insatser.

Ändå är det skönt att det är över för i år! Nu är både Julius och Ebba firade på alla håll och kanter. Ebbas bästa presenter var datorn som hon och Julius fick tillsammans av farfar och tekniklego som hon fick av Ruth. Otto har upptäckt tjusningen med att öppna paket. Jättekul!

Sovbekymmer

Två killar i huset sover bedrövligt illa just nu. Stefan somnar bra men vaknar och kan inte somna om. Sover illa mest hela nätterna. Är trött dagtid följdaktligen. Otto sover bra fram till morgontimmarna. Då drar han igång. Mamma, mamma. Sover en timme, vaknar, klappas på ryggen, sover en stund till. Jag som egentligen sover som en klubbad säl på nätterna oroar mig för hur det ska bli. I december kan jag rimligtvis inte vara den som tar Otto på nätterna, det kommer att bli Stefans lott den första månaden med bebis. Men för att vi som familj inte ska hamna i ett kaos behövs det att vi får sova. Med bebis får man inte sova, men jag kommer att kunna sova dagtid för att hämta igen. Men när ska Stefan hämta igen?

Så nu har jag beställt en bok på nätet om sömnlöshet. Med träningsprogram enligt KBT (kognitiv terapi) som ska vara det mest effektiva när man har sömnsvårigheter. Ska även försöka hitta en bra avslappnings-CD. Vi ska försöka hitta en bättre bäddmadrass. Min känsla är att sömnsvårigheter om man inte försöker ta itu med dem, lätt har en tendens att bli kroniska och är det möjligt att undvika vore väl det underbart. Eftersom grundorsakerna verkar svårast att råda bot på (ett stressigt och ansvarsfyllt jobb i kombination med småbarn) får symtomen angripas istället.

Vad jag ska göra för att förbättra Ottos sömn vete katten. Han sov så bra för några veckor sedan men nu är det alldels ur led.

Hur det kan bli

Jag tänkte på det igårkväll när jag körde hem från jobbet. Hur olika snabbt man lär sig saker och ting. Idag ska jag ha en student med mig, enligt hennes handledare är hon jätteduktig. Jag ser fram emot det, ska bli kul och hon verkar trevlig. När en student är nästan färdig, ska de jobba på rätt självständigt, så jag får försöka backa.

Men jag kom att tänka på hur jag var som student dels när jag läste till sjuksköterska och dels när jag läste till barnmorska. Den teoretiska biten har aldrig varit något problem men jag vet att jag var helt bedrövlig som sjuksköterskestudent på praktik. Tänk att jag blev godkänd! Och att jag kunde börja jobba! Och att det gick bra! Jag är egentligen ingen fast-learner när det gäller praktiska ting. Det faller sig inte av sig självt. Och nu har jag världens mest praktiska yrke och det känns som om jobbet faktiskt är som klippt och skuret för mig.

Och så finns det de som glänser redan som studenter, allt verkar gå lätt för dem och man blir jätteimponerad. Det är en skön tröst att veta att man kan vara lite svag från början och sedan växa in i sin roll.

De små sakerna i vardagen

Idag är det en bra dag för att jag:

• Trots att jag jobbat förmiddag och varit uppe sedan klockan 05.00 inte fått ett endaste utbrott på något av barnen.
  
• Att det var en rätt lugn dag på jobbet, tiden gick fort men jag slet inte ut mig.
  
• Att det blev middag trots att jag varken hade planerat något eller hade något av det kollegorna föreslog hemma.
  
• Att barnen leker i vardagsrummet och att Otto får vara med. Idag tänker jag den onda mamman låtsas glömma Bollibompa, så att den fria leken får utrymme.