Oöverträffad semester

Av alla sommarsemestrar så går det inte att slå en riktigt fin Jämtlandssemester. Det är så storslaget och så vackert och så vemodigt och så mycket av alla känslor. Hur kan det vara så vackert? Precis som Jämtland kan vara ihållande regn och mygg dygnet runt, så är det förlamande när det visar sig från sin bästa sida. Det går bara inte att toppa. Så den planerade Ölandstrippen har fått stryka på foten. Känns inte roligt och meningsfullt. Nästa år kanske?

När jag tänker tillbaka på vår semster norröver så har den varit helt perfekt. Badat i älven varje dag (nästan). Det är svårt att komma ut djupt, eller rättare sagt där vi är, är det max lårdjupt. Det är bara att övervinna badkrukan inom sig ta ett djupt andetag och sänka sig ner i strömmen. Vill man sedan motionssimma är det bara att kämpa på, max kommer jag 2-3 meter framåt så strömt är det.

En utflykt till Storbofallet genererade adrenalinpåslag. Hur vi skulle komma hem med alla barnen i behåll? Det är ju så fantastiskt roligt att leka i de lugnare delarna och låta pinnar och diverse saker åka mot fallet. Det är alldeles för lätt att komma för nära det stora fallet. Vi stannade trots detta i flera timmar men det blev en del tjat och hålla vakt.

Efter Storbofallet tog vi en tur upp till Håckren, en konstgjord damm/sjö. Där finns det tusen och en stenar och vacker silverfärgad drivved att samla på. Det var varmt och folktomt så det blev spontanbad utan badkläder och handdukar. Det fanns dock stora granit(?)hällar att värma sig på, så trots det kalla vattnet, tror jag att jag badade minst fyra gånger. Det blir djupt snabbt så det gäller att hålla koll på¨de mindre simkunniga i familjen. Men eftersom inget kändes läskigt efter Storbofallet var jag kanske inte helt på min vakt. Plötsligt bara försvann Ville. Som tur var stod jag i närheten och kunde fiska upp honom. Hans egen förklaring var att han bara skulle dyka lite...

Sista utflykten var "fjällen". Tog bilen upp till Fjällhalsen för att få en startbit avklarad. Det blev nog ändå 400 höjdmetrar som gjordes. Plus en liten avstickare ner till en intressant fjällbäck. Tänk att alla orkade hela vägen upp! Inte helt utan blodvite dock. På nervägen snubblade Julius och slog i knäna hårt, tappade en sten som han hittat. Stenen for rakt i huvudet på Otto och slog upp ett litet jack i bakhuvudet på honom. Blod! Inte farligt mycket som tur var, ett litet tryck med en tröjkant mot såret och sedan slutade det.

Själv fick jag en våldsam lust att springa långpass över fjällen i Bydalen. Inte så många km faktiskt men rejäla stigningar och jag misstänker att benen skulle vara rejält möra.