Ännu en summering

Jag tittar tillbaka på året och försöker minnas. Hur har året varit? Jag har redan förträngt och glömt bort. Jobbade kväll den 30:e och på vägen hem råkade jag av en slump lyssna på en krönika på radion av Annika Borg, präst i svenska kyrkan (tror jag). Den var kort och med ett klart budskap. Hon pratade om hur svårt det var att hålla isär åren och menade att det i alla fall för henne inte berodde på ålder eller begynnande senilitet utan att våra livstempon är väldigt höga och relativt traditionslösa. Förankrade traditioner knyter oss bakåt i tiden och får oss att inse att vi inte är livets medelpunkt utan del av något större, en liten ljusglimt i universum som blinkar till och sedan är försvunnen. Det kan vara en skrämmande tanke men den kan också kännas trösterik. Nu kan det ju i och för sig tyckas som att vi har traditioner som vi värnar om: jul, nyår, påsk, midsommar osv men jag antar att hon menar att traditionerna mest upprätthålls som ett konsumtionstillfälle och inte som en större kulturell och social händelse? Nåväl. Det var en intressant krönika och jag kan verkligen känna igen mig i den delen där hon pratade om ett liv där man hela tiden måste stå på helspänn för att ta emot alla bollar som kommer flygande, högt och lågt. Inte glömma, inte glömma, vad har jag missat nu?

Så kanske är det verkligen därför som de senaste åren har flutit ihop och in i varandra. 4 barn, äktenskap, försöka hålla liv i en karriär, magisteruppsats, husbygge, planera och anlägga trädgård, aktiviteter, träning, vänner, planering och planering. Om det låter bittert så menar jag verkligen inte det. Mer att jag har varit väldigt trött de två senaste åren. Och att jag borde försöka sakta in istället för att speeda upp. Min vana trogen så vill jag alltid starta nya projekt. Vidare, vidare.

För att återgå till 2009. Det har ändå vänt. Bebistiden med Ville är förbi, de nätter jag fått sova har blivit fler. Vi har tagit ner trappgrindar och nu i veckan monterade Stefan ner hasparna på köksskåpen. Stor vändpunkt! Det går åt rätt håll och vi behöver inte längre kämpa för att hålla näsan ovanför vattenytan utan kan åtminstone simma lugnare om än inte bara flyta med. Titta på varandra och andas!

Vi har ändå hunnit med massor. Främst på hemmaplan där stora projekt blev genomförda, grusgång, två uteplatser, gjort om gräsmatta, dränerat, planterat och lagt kantsten. Jag började jobba i april och det har varit roligt även om det bitvis har varit tungt. Troligtvis landar slutsiffran på 800 fler förlossningar än 2008, och då menar jag naturligtvis inte för mig personligen utan för jobbet som helhet. Det är mycket. Och jag har inte haft några stora komplikationer på mitt samvete. Det som har hänt har varit beyond my control sas. Jag kommer att ha en bra statistik inför utvecklingssamtal och löneförhandling.

Sommaren tycker jag var halvbra. Jag tror vare sig Stefan eller jag hade ork nog att planera så bra som vi brukar. Men vi var lediga mycket bägge två och det var skönt och välbehövligt. Annars har nog det största för mig på det personliga planet varit att jag kommit igång så bra med träning. Och att jag hittat löpningen (om man nu kan kalla min begränsade hastighet i skog och mark för det). Jag har verkligen älskat (nästan) alla de rundor jag sprungit. Och framförallt har jag älskat känslan efteråt. Jag är också glad att jag upptäckte mitt låga järnvärde för det är faktiskt efter att jag börjat med järntabletter som jag verkligen fått mer ork och kraft både i träning och vardag.

Slutsummering: Jag har tillbringat mycket tid med barnen och Stefan och de är det viktigaste i mitt liv. Har jag njutit tillräckligt av vardagen? Ja, jag tror det. Det måste vara ett bra liv när man nästan oavsett känner sig lycklig åtminstone en liten stund varje dag.

Döden, döden

Tänker jag på en del faktiskt, fast jag är mitt i livet. Men så kan det vara. Så här vackert kan det också låta.

Hur fort blir lönnarna gula
Som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

Stig Dagerman