Ännu en summering

Jag tittar tillbaka på året och försöker minnas. Hur har året varit? Jag har redan förträngt och glömt bort. Jobbade kväll den 30:e och på vägen hem råkade jag av en slump lyssna på en krönika på radion av Annika Borg, präst i svenska kyrkan (tror jag). Den var kort och med ett klart budskap. Hon pratade om hur svårt det var att hålla isär åren och menade att det i alla fall för henne inte berodde på ålder eller begynnande senilitet utan att våra livstempon är väldigt höga och relativt traditionslösa. Förankrade traditioner knyter oss bakåt i tiden och får oss att inse att vi inte är livets medelpunkt utan del av något större, en liten ljusglimt i universum som blinkar till och sedan är försvunnen. Det kan vara en skrämmande tanke men den kan också kännas trösterik. Nu kan det ju i och för sig tyckas som att vi har traditioner som vi värnar om: jul, nyår, påsk, midsommar osv men jag antar att hon menar att traditionerna mest upprätthålls som ett konsumtionstillfälle och inte som en större kulturell och social händelse? Nåväl. Det var en intressant krönika och jag kan verkligen känna igen mig i den delen där hon pratade om ett liv där man hela tiden måste stå på helspänn för att ta emot alla bollar som kommer flygande, högt och lågt. Inte glömma, inte glömma, vad har jag missat nu?

Så kanske är det verkligen därför som de senaste åren har flutit ihop och in i varandra. 4 barn, äktenskap, försöka hålla liv i en karriär, magisteruppsats, husbygge, planera och anlägga trädgård, aktiviteter, träning, vänner, planering och planering. Om det låter bittert så menar jag verkligen inte det. Mer att jag har varit väldigt trött de två senaste åren. Och att jag borde försöka sakta in istället för att speeda upp. Min vana trogen så vill jag alltid starta nya projekt. Vidare, vidare.

För att återgå till 2009. Det har ändå vänt. Bebistiden med Ville är förbi, de nätter jag fått sova har blivit fler. Vi har tagit ner trappgrindar och nu i veckan monterade Stefan ner hasparna på köksskåpen. Stor vändpunkt! Det går åt rätt håll och vi behöver inte längre kämpa för att hålla näsan ovanför vattenytan utan kan åtminstone simma lugnare om än inte bara flyta med. Titta på varandra och andas!

Vi har ändå hunnit med massor. Främst på hemmaplan där stora projekt blev genomförda, grusgång, två uteplatser, gjort om gräsmatta, dränerat, planterat och lagt kantsten. Jag började jobba i april och det har varit roligt även om det bitvis har varit tungt. Troligtvis landar slutsiffran på 800 fler förlossningar än 2008, och då menar jag naturligtvis inte för mig personligen utan för jobbet som helhet. Det är mycket. Och jag har inte haft några stora komplikationer på mitt samvete. Det som har hänt har varit beyond my control sas. Jag kommer att ha en bra statistik inför utvecklingssamtal och löneförhandling.

Sommaren tycker jag var halvbra. Jag tror vare sig Stefan eller jag hade ork nog att planera så bra som vi brukar. Men vi var lediga mycket bägge två och det var skönt och välbehövligt. Annars har nog det största för mig på det personliga planet varit att jag kommit igång så bra med träning. Och att jag hittat löpningen (om man nu kan kalla min begränsade hastighet i skog och mark för det). Jag har verkligen älskat (nästan) alla de rundor jag sprungit. Och framförallt har jag älskat känslan efteråt. Jag är också glad att jag upptäckte mitt låga järnvärde för det är faktiskt efter att jag börjat med järntabletter som jag verkligen fått mer ork och kraft både i träning och vardag.

Slutsummering: Jag har tillbringat mycket tid med barnen och Stefan och de är det viktigaste i mitt liv. Har jag njutit tillräckligt av vardagen? Ja, jag tror det. Det måste vara ett bra liv när man nästan oavsett känner sig lycklig åtminstone en liten stund varje dag.

Året som gick

Jaha vad ska man säga om det? Det arbetssammaste och jobbigaste året i mitt och Stefans förhållande. Jag tror inte att jag blivit så arg på honom någonsin som under det här året. Jag kan räkna till fyra katastrofgräl där jag trott att vi aldrig mer skulle bli sams. Men vi har ju blivit det varje gång. Om det fanns något jag skulle önska så vore det att vi skulle bli bättre på att dra varandra. Istället för att bli galen när den andra deppar så skulle vi stötta varandra och peppa.

Och som vi har varit sjuka! Vi som i alla år klarat oss så bra åkte på två månaders förkylningar, scharlakansfeber, halsfluss och jag vet inte vad förra året. Hösten har endast bjudit på en rejäl öroninflammmation, borrelia och förmodad järnbrist (som inte var så mycket järnbrist visade det sig vid en second opinion. Tack för att det finns eminent hjälp inom familjens krets).

Mer då? En fin semester med höjdpunkten med veckan i Falkenberg. Bästa sommarvädret, sol och bad, det var härligt! Västkusten är fantastisk. I sommar skulle jag vilja en vecka till Fårö. Det som inte lockar med Gotland är dock att det är just en ö. OM det blir dåligt väder tar man sig inte därifrån. Man kan inte ge upp och åka hem.

Annars tycker jag att det varit mycket vardagsliv. Få allt att rulla. Det jag gjort allra mest på fritiden i år är att försöka få fason på vår trädgård. Hela april och maj badade vi i frösådder och gängliga plantor. Snart drar det igång igen med funderingar vad vi ska odla i sommar. Vi har planer för trädgårdens rum också. Det ska dräneras som sagt, uteplatserna ska bli färdiga, vi vill fixa i ordning garaget så man kan ha pingisbord där... Planerna är som sagt storslagna och många och räcker till flera år om man ser till tidsåtgången.

Vad jag önskar inför året? Ebba och jag kom överens om att:

1. Alla ska vara friska!
2. Ville ska lära sig att sova.
3. Vi ska hitta på något kul i sommar.