Eftersom det är mitt mesta jobb nu för tiden och så kommer att förbli tills barnen flyttar är det något jag funderar rätt mycket på. Jag läser en del bloggar och de flesta skrivs av föräldrar till ett barn. Ibland känner jag igen mig mycket och ibland inte alls.
Jag vill förstås mycket med mitt föräldraskap, jag vill att mina barn ska få en god självkänsla som grund när de stöter på problem och konflikter och kriser i livet. Jag vill att de ska få det bra. Men jag känner allt som oftast att jag just nu inte räcker till, till det ofantliga kravet på att vara en GOD förälder. Att vara förälder idag verkar vara något av ett projekt som kan planeras och kontrolleras. Är man en bra projektledare? Jag får väl vara halvbra helt enkelt. Jag får göra så gott jag kan utifrån de förutsättningar jag har. Försöka kliva upp på morgonen med goda intentioner och sedan påminna mig själv under dagens lopp om dem. Och när jag har gjort fel får jag bryta ihop och komma igen och försöka bättre nästa gång. De gånger jag är bäst som förälder är när jag har mitt eget liv i balans och fått tid för mig själv som vuxen. Det behöver inte vara några märkvärdigheter. Men det är inte att hetsa som en skållad råtta inför en deadline.
Jag önskar att jag hade tid och tålamod för vart och ett av mina barnsom dessa bloggande enbarnsföräldrar har. Å ena sidan. Å andra sidan kan jag undra om det inte också är bra att få vara ifred för sina föräldrar ibland. Att inte hela tiden bli analyserad och observerad och beundrad. Där har vi varit när Ebba var liten. Hon blev aptrött på oss till slut märkte vi. Fast vi var kanske inte så bra på det heller...
Men om någon just nu kunde hjälpa mig med en dos tålamod, speciellt på morgonen då skulle jag inte säga nej tack.
4 kommentarer:
Det är antagligen lätt att fösa min åsikt åt sidan - svårt att tänka sig en mer jävig person än jag i den här frågan. Men min grundade uppfattning - välgrundade uppfattning för jag har sett dig och Stefan i era föräldraroller under många tillfällen och olika situationer - är att ni är strålande goda föräldrar. Lyhörda för barnen, respekt för deras uppfattning, klar linje i kraven som också är rimliga i förhållande till deras utveckling och förmåga. Tydliga i signalerna utan att ta till hårdare tag än som krävs och snabba att uppfatta när ni gjort något som kanske inte varit riktigt bra. Dessutom har ni en förmåga att lyssna till dem, glädjas med dem och spela med i deras lekar, tankar och vad det nu kan vara som engagerar dem för tillfället.
-
Fint av dig att skriva så! Det var dock inte meningen att tigga beröm...
Ibland blir man förvånad över sina barn. När jag åkte till LS så kunde inte barnen fixa frukost själva, när jag kom hem kunde dom det! I alla fall M som hjälper lillebror. Och så har det fortsatt.
Ibland handlar tålamodet om att skapa utrymme för barnen att prova själva, kanske just för att mamma sitter och bloggar en stund. Jag vet inte hur ni gör men jag vet hur jag gör, allt för ofta. Jag kör över mina barn för att det går fortare så. Idag lät jag bli och blev sittande på kanten till sandlådan på dagis i höstsolen en timme innan barnen bestämda att vi skulle hem. En skön timme som kunde utnyttjas till att umgås med de vuxna som umgås med mina barn varje vardag.
Håll ut. Styrkekramar från en som vet hur det är med tålamod och brist på det.
Ja, du! Det är inte lätt eller hur. Man gör sitt bästa i varje fall och egentligen tror jag att det räcker. Good-enough liksom. Men samtidigt är det kanske inte helt fel med en liten dos dåligt samvete så man granskar sig själv och sina handlingar. Bara det inte blir för mycket.
Imorse fick sig Ebba en omgång, fast hon var lika arg på mig som jag på henne. Och hon är verbal så jag får direkt höra vad hon tycker om mina handlingar...
Tack för din kommentar!
Skicka en kommentar