Nu har jag kört 3 månader med att springa (eller lufsa) i lågpulstempo. Om det har givit några resultat eller inte är jag högst osäker på, rent tidsmässigt i alla fall. De stora plusen har varit att jag har ökat på mängden utan att få känningar i knän eller höfter. Sedan har jag iofs varit flitig med rehab-träning, vilket verkar vara ett måste för att jag överhuvudtaget ska hålla ihop. Men det är helt okej. Och så har jag sluppit några större förkylningar och har kunnat träna på, definitivt ett plus. Högre ansträngningsnivå = högre stress på immunförsvaret = fler förkylningar.
Oavsett vilket så har jag nu bestämt mig för att snäppa upp pulszonen lite mer och tidigare än planerat. Så jag fortsätter med att försöka hålla mig runt 140-142 i puls men struntar i pulsen i backarna och springer på. Idag var premiären. Långpass för mig, sprang 13,8 km och är rätt trött i benen nu faktiskt! Maxpuls det här passet blev 153 men då gick jag faktiskt i 2 av de tyngsta backarna på rundan.
Jag har ju två utmaningar inplanerade. Springcross 12 km i maj och så har vännen U dragit med mig på tjejmilen i augusti. Jag är dock mer bekymrad över utmaning nummer 1. Den som jag själv slängt mig in i. Så nu gäller det att vänja sig vid längre sträckor så att 12 km känns som en baggis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar