Det här med cykling

I höstas köpte jag cykelskor. Egentligen ganska löjligt eftersom jag inte har någon racercykel och inte är någon snabbcyklare. Men det är dock dryga 2 mil till jobbet och jag får ont i framförallt i höger foten som jag tydligen spänner när jag trampar runt. Cykelskor klickas ju som bekant fast i pedalen och sedan sitter man fast. Jättepraktiskt, foten kan slappna av, trampa runt utan spänning, mycket mer effektivt.

Min största farhåga var dock hur jag skulle lära mig använda dem. Det gäller ju att komma ihåg att knäppa ur sig vid rödljus etc, annars ramlar man... handlöst. Det har gått bättre än förväntan även om det har varit i sista minuten ibland.

I söndags cyklade jag till jobbet. Det var riktigt kallt och jag frös som om det var vinter. Jag hade visserligen underställströja och vantar och mössa men det räckte inte alls. Så for jag försökte få upp farten lite mådde jag illa. En inte så behaglig cykeltur och när jag duschade på jobbet värkte fötterna sådär otroligt obehagligt som de gör när man tinar upp. Aj, vad det gör ont.

Det var cykelturen dit. När jag skulle hem var jag mer peppad, det såg ut att vara fint väder ute, jag hade ätit bra och kände mig rätt pigg. Kom ut och insåg att det var MOTVIND. Inte lite heller. Hela vägen hem så gick det i snigelfart verkligen. Åt andra hållet kom det massa cyklister på racercyklar med medvind i ryggen och de flög fram. Jag kände att jag verkligen hatade att cykla. Äntligen rullade jag in på vår väg hemma, svängde och kopplade ur foten. Ena foten. Och försöker stiga av åt andra hållet. Varpå jag faller handlöst eftersom den foten sitter fast! Det fösta jag gör förutom att känna efter hur mycket jag slagit mig, är att kolla om någon av grannarna såg... Ingen ute, tur! Det måste sett väldigt kul ut!

Så här två dagar senare har jag blåmärken på hela höger sida och känner mig inte jättesugen på att cykla. Behövs heller inte idag när SNÖN ligger som ett vitt lager på marken! 3 maj, välkommen!

Fivefingers!

Så fort jag får tillfälle ska jag ut och leka med de här! Skulle behöva svärmors tåstrumpor bara i novemberkylan :)

Märklig dag

Första snön har kommit och tre killar är ute och roar sig kungligt, bygger snögubbar och åker kälke. Själv cyklade jag hem från jobbet igårkväll och med skidhandskar på händerna (något klumpigt) och 3 par strumpor varav ett par i ullfrotté så frös jag inte så farligt, inte som förra gången i alla fall, då det gjorde så där ont att det stack och brände i fingrar och tår när de tinade. Hur gör riktiga cyklister? Eller cyklar de bara inomhus så fort det börjar närma sig minus? Inte ville jag cykla på för fort heller eftersom jag är förkyld. Väl hemma tog det en stund att varva ner innan jag kom i säng. Sov riktigt, riktigt bra. Och döm om min förvåning när jag och Ville vaknade i morse och gick upp var klockan HALV TIO! Pojken som inte sover, sov längre än längst. Och så snö ute på det! Det är faktiskt lite märkligt när första snön kommer innan alla löv fallit.

Julius och Otto hade underhållit sig själva medan jag och Ville sov. Förmodligen med ettlångt TV-tittande men när vi kom ner var det ett avancerat kojbygge i soffan. Otto är så fantastiskt nöjd när han får leka med storbrorsan.

Hade lovat grannen att släppa ut hönorna och ge dem mat. De var mycket skeptiska till snön, tog sig en liten tur utanför hönshuset för att sedan återvända in till värmen igen. Precis som jag. Det känns trevligt med snön när jag sitter här inne och tittar ut.

Roslagsleden!

Igår sprang jag hem från jobbet. 31,5 km terräng mestadels. Det var jättejobbigt, tungt, galet roligt och jag kunde knappt gå när jag kom hem. Idag har jag ont i vaderna. Jag vill göra det igen!

Det ser ut

att bli en fantastisk dag. Igår var en slita-hemma-dag med mig själv som var trött efter helgjobb och två barn som var trötta och griniga. Jag fösökte vara pedagogixk och tålmodig med jag måste erkänna att det misslyckades vid åtminstone 3 gånger under dagen. Bakade inför Picknick med Julius klass på kvällen, gjorde pastasallad, tvättade, städade, jagade larver som äter upp våra krusbärsbuskar, sådde nya sockerärtor och bönor eftersom nästan inga från förra sådden kommit upp. Otto och Ville hjälpte till. Nu så! Det blir senare skörd i år men det går det med. Dessutom hann vi med utvecklingssamtal i skolan med Julius också. Småbarnen skötter sig med den ärean, nästan hela tiden. Fast fröken undrade stillsamt när jag sa att nu är tiden ute för vår del, när Ville och Otto började balla ur, att det var tur att det inte var så mycket att prata om då, att Julius sköter sig. Vad ska man svar på sånt. Om jag uppfattat att det var bekymmer med Julius som krävde längre än 40 min samtal, då skulle jag väl ha prioriterat annorlunda? Håhåjaja.

Idag ska jag springa vårruset tillsammans med en vän, jag ser fram emot detta. På jobbet har det varit fullständigt kaos, har aldrig varit med om liknande, så vi lär ha samtalsämnen så det räcker. Just nu är känslan både hemma och på jobbet att man bara försöker att hålla ihop. Ligga steget före och känna att man har koll på läget, det existerar inte. Det handlar snarare om att hänga med floden och inte tappa/glömma det viktigaste.

Det går bra nu...

Förra veckan var en vecka med med- och motgångar. Sjuka barn i kvadrat, Ville som slog upp ett stort jack i pannan och så jobb och Stefan bortrest uppe på det. Farmor fick slita rejält med barnen här hemma vill jag lova.

Själv vab:ade jag en dag och missade ett spännande föredrag på onsdagkvällen.

Å andra sidan fick jag så otroligt positiv feedback från cheferna på jobbet och faktiskt också undegefär så mycket löneförhöjning som en landstingsägd jobbare kunde tro var möjligt i år. Men det bästa var de fina orden faktiskt... Kul.

Sedan sprang jag Springcross 12 km i blåst, kyla och regn och klarade av mitt uppsatta tidsmål. Även detta var roligare än jag trodde timmarna innan!

Kräksjuka och trött högerben

Ebba kräktes på badmintonen i eftermiddags. Stackarn. Nu väntar jag på att resten av familjen ska insjukna. Julius var hemma idag och mådde tjyvtjockt men kräktes inte. Mådde väldigt bra för att vara hemma från skolan om sanningen ska fram. Å andra sidan är sånt lite svårbedömt ibland.

Själv är jag lite deppig för att min högra vad och vad det verkar som hela benet, inte riktigt är med på noterna. Fått lite massage av Stefan ikväll och det blir bättre. Men jag har ju blivit beroende av få komma ut och nöta vägarna. Och det ger ingen endorfinkick att bara gå! Jag ska vila ofrivlligt även imorgon eftersom jag inte vågar skjutsa iväg småttorna till dagmamman när vi har eventuellt vinterkräksjuka i familjen.

Inte helt fel

Den lokala löparklubben anordnar ett lopp som går förbi vårt hus. Just nu dricker jag kaffe och ser vinterklädda löpare susa förbi med varierande stil och snabbhet. Själv har jag sprungit 8 km imorse så jag kan sitta här i godan ro utan att känna något större sug. Nu kommer de första tjejerna... Heja, heja!

Modifierad lågpulslöpning

Nu har jag kört 3 månader med att springa (eller lufsa) i lågpulstempo. Om det har givit några resultat eller inte är jag högst osäker på, rent tidsmässigt i alla fall. De stora plusen har varit att jag har ökat på mängden utan att få känningar i knän eller höfter. Sedan har jag iofs varit flitig med rehab-träning, vilket verkar vara ett måste för att jag överhuvudtaget ska hålla ihop. Men det är helt okej. Och så har jag sluppit några större förkylningar och har kunnat träna på, definitivt ett plus. Högre ansträngningsnivå = högre stress på immunförsvaret = fler förkylningar.

Oavsett vilket så har jag nu bestämt mig för att snäppa upp pulszonen lite mer och tidigare än planerat. Så jag fortsätter med att försöka hålla mig runt 140-142 i puls men struntar i pulsen i backarna och springer på. Idag var premiären. Långpass för mig, sprang 13,8 km och är rätt trött i benen nu faktiskt! Maxpuls det här passet blev 153 men då gick jag faktiskt i 2 av de tyngsta backarna på rundan.

Jag har ju två utmaningar inplanerade. Springcross 12 km i maj och så har vännen U dragit med mig på tjejmilen i augusti. Jag är dock mer bekymrad över utmaning nummer 1. Den som jag själv slängt mig in i. Så nu gäller det att vänja sig vid längre sträckor så att 12 km känns som en baggis!

Livet på en pinne

Åh vad trögt det var att ge sig ut och springa idag. -11 grader ute, det är kallt nu i vinter. Jag som längtade så igår längtade inte alls idag. Men eftersom jag vet att det bara är ett initialt motstånd gav jag mig ut i alla fall. Och det var så skönt! Sprang den runda i skogen som jag tänkt mig. Lite orolig blev jag efter ca 3 km när jag inte visste riktigt vart jag befann mig och det fanns många upptrampade stigar att välja mellan. Men det är faktiskt inte så lätt att springa vilse som man kan tro och efter ytterligare 1 km visste jag på ett ungefär vart jag var. Totalt blev det ca 6 km och den rundan kan utvecklas betydligt. Helt fantastiskt att springa i skogen efter att harvat grusväg i snart två månader (även om det är en fantastiskt vacker grusväg). Stora granar, lätt dis och snö. Rimfrost i ögonfransarna och rök ur munnen. Det kändes både lätt och helt rätt idag!

Längtar ut i spåret

Idag tänkte jag förutom kalasförberedelser hinna ut med knattarna. Pulkaåkning en stund innan lunch. Igår när vi drog Otto och Ville i pulka för att få en liten promenad gick vi en sväng i skogen. Om det var någon som kört upp det med skoter eller så, vet jag inte men brett och bra och upptrampat var det. Här kan jag ju springa! Jag börjar bli så trött på att springa samma gamla grusväg som jag gjort ända sedan snön kom. Så nu längtar jag efter att springa i skogen imorgon.

Egentid och planering

Tänk att jag absolut inte vill gå och lägga mig fast jag borde. Har varit uppe sedan 05.00 imorse. Men nu är huset äntligen tyst och jag tänker; bara 5 minuter till. Imorgon är jag ledig. Då ska jag springa 10 km hoppas jag. Laga sopplunch och sedan åka med Ebba för klippning och bio. Sherlock Holmes är önskemålet. På måndag är det dags för Otto och mig att ha ensamtid. Vi ska åka in till stan och gå på Vasamuseet och äta lunch. Han är mycket förväntansfull :)

Imorgon när jag är mer på G ska jag detaljplanera veckans logistik. Eftersom Stefan är i USA gäller det att hålla tungan rätt i mun för att komma ihåg allt. Tur att svärmor är här. Bättre hjälp går inte att få.

Varför springa?

Läste ett intressant inlägg på den här bloggen om olika anledningar till att träna. Eller framförallt då springa. Om någon hade frågat mig för 2 år sedan om jag inte skulle börja springa hade jag sagt aldrig. ALDRIG skulle jag tvinga mig att göra något så jobbigt och samtidigt så tråkigt. Är det då en begynnande 40-års kris att jag de senaste åren börjat ägna mig åt de saker som jag ratat helt decenniet innan?

Nja, det började ju faktiskt med det faktum att träningsutbudet där jag bor inte alls var vad jag önskade. Inga roliga dansklasser på gymen alls. Eftersom jag absolut ville få konditionsträning började jag med spinning och verkligen hatade känslan under pasen. Här hade det varit på sin plats med pulsklocka och att ta det lite lugnare men jag körde för fullt och nästan kräktes varje gång. Å andra sidan fick jag plötsligt lyckokänslor efteråt. Så var jag fast. Kompien U hade samma höst börjat springa lite smått och tanken började lura sig in under pannbenet på mig. Hmmm kanske inte å dumt att prova ändå. Grundkondisen hade jag ju faktiskt fått via spinningen så jag skulle förmodligen slippa den allra värsta börja-springa-ångesten. Det som fått mig att lägga av när jag försökt tidigare. När det går myrsakta men ändå är fruktansvärt jobbigt. Redan första passet var jag fast. Det gick så lätt, det var skönt! Jag kunde! Frihet i en liten ask. Tanken var att komplettera spinningen med att springa ca 1 ggr/v. Dessutom hade jag investerat i en pulsklocka så jag tyckte mig se att springa var mer effektiv konditions och förbränningsträning än spinning till och med. Så jag sprang lite mer och lite mer. Och det blev trögt, den sköna känslan infann sig verkligen inte under varje pass. Jag låg alldeles för högt i puls inser jag nu efteråt. Sommaren var underbar efter att jag fixat inlägg till skorna. Det var bara det att det blev jobbigare och jobbigare. Jag kunde inte förstå varför. Pulsen skenade och benen var så sabla trötta. Sommaren på jobbet var tung, jag var totalt orkeslös. En kväll bara grät jag när passet var slut. Då plötsligt kom jag ihåg när jag var gravid med Ville. Samma totala orkelöshet och känslan av att inte orka, inte hinna. Min kloka barnmorska på mödravården som kollade upp järnvärdet och hittade förklaringen. Slut på järn i kroppen. Samma problem nu som då. Inte att undra på att det tog emot att springa. Kroppen hade svårt att transportera runt syret. Nu vet jag, min kropp och psyke säger ifrån när jag ligger på runt 95 i Hb. En enorm lättnad att hitta en lätt lösnning. Men nu håller jag visst att komma från ämnet. Jag skulle ju skriva om varför jag springer.

I höstas efter att jag fått upp järnvärdet till rimliga nivåer började knäna krångla. Ungefär samtidigt som jag gick till naprapat och fick ett litet benstyrkeprogram så upptäckte jag lågpulslöpning. Och det har jag tragglat med sedan i november. Tanken är att få upp den aerboa kapaciteten och kunna pringa snabbare och snabbare men ändå inte hamna i mjölksyraträsket. Och för min del hoppas jag också på att vänja kroppen successivt vid längre sträckor och slippa mer knä och höftproblem.

Men varför springer jag då? Jag vill tydligen hela tiden skriva om annat. Jag springer för frihetskänslan. För att komma ifrån vardagen en stund. Det bästa av allt är att komma ut i skogen, springa på mjukt och skönt underlag och känna sig som en del av allt. Eller som nu igårkväll när jag var ute i snön och mörkret och det var så vackert att jag nästan baxnade. Riktig trollvinter.

Eftersom jag för tillfället håller mig lågt i puls så känns det aldrig speciellt tungt. Jag längtar istället efter att kunna springa längre, längre. dessvärre verkar min kropp ganska känslig för mängd, så jag får nog öka försiktigt och träna annat också. Lågpulsträningen ger dock inte riktigt samma endorfinkickar som jag fick när jag sprang på högre puls.

Jag springer för att:
- Hålla mig i form. Känslan av att kroppen är stark och uthållig är himla skön.
- För att min rygg ska hålla. Utan styrketräning rasar min rygg helt. Jobbet är tungt för ryggen och jag tänkte hålla i många år till, trots knepiga arbetsställningar och emellanåt tunga lyft.
- Som jag skrivit ovan. Känslan av vara ute i naturen är obetalbar.
- För att rensa tankarna, få vara ensam.
- För endorfinruset, känslan av att ta ut sig helt. Efteråt är humöret på topp och det känns som jag kan klara allt.

Jag måste ha varit snälll i år

För tomten kom med en julklapp som jag gått och tjatat om men egentligen är lite för mycket. Jag fick en GARMIN 405! Tjoho, nu vill jag bara komma ut och springa!

Att det är lite för mycket baserar jag på att jag inte precis är någon toppelit-motionär. Ungefär som när någon som inte kan rida kommer med splitterny, fin utrustning och häst men inte kan utnyttja vare sig hästens potential eller leva upp till de snajdiga kläderna. Hur som helst är jag toknöjd. Har suttit och läst manual och väntar på att batteriet ska laddas.

Sedan finns det ett litet men. Garmin är tydligen bara kompatibel eller hur man nu ska uttrycka det med Windows eller på en Mac. Jag råkar leva med en man som absolut hatar Windows monopolet. Eftersom han står för datakunskaperna i familjen och datorerna, så får jag bara använda opensource. Jag kör Linux - Ubuntu sedan två år tillbaka. Det funkar jättebra men är alltså inte förenligt med den programvara som ska intstalleras från Garmins hemsida. Maken har en Mac men den är ju hans jobbdator och inte tillgänglig när jag vill. Efter mycket mutter igårkväll från både min och hans sida kan jag nog få låna en dator som har Windows tillfälligt. Rent principiellt tycker jag att han har alldeles rätt men jag är inte så renlärig, så när det stör eller inte funkar i vardagen för mig, då blir jag sur och irriterad för att det ska vara så krångligt.

Lågpulsträning i snö

Inga bilder idag, glömde kameran. Men underbart väder, -10 grader och sol. Jag jagade ut stororna på pulkaåkning i Klosterbacken och lovade Otto att få följa med om han skyndade sig. Vilket han gjorde, det var motiverande att få hänga med de stora. Med hjälp av farmor kom ullfrotté, fleece, vantar, 2 mössor (en tomteluva ovanpå den ordinarie mössan) och overall på i en hast.

Pulkaåkning kan bli hur jobbigt som helst upptäckte jag. I alla fall om man först får pulsa dit i 20 cm snö med en 4-åring sittandes i pulkan. Klosterbacken är dessutom lång och rätt brant och ingen hade varit i närheten utom harar. Så vi pulsade uppför, laddade med varm choklad och sedan fick vi göra backen farbar själva. Det tog säkert 10 åk att få upp en bra bana. Efter 1-2 vändor drog jag storornas snowracer och fick sätta en hand i ryggen på Otto för draghjälp uppför. Jag kommer att räkna detta som ett riktigt långpass! Men kul var det. Vi var ute i 2 timmar innan Stefan hakade på. På så sätt slapp jag dra Otto hela vägen hem. 2,5 timmars utevistelse i snö och solsken totalt blev det. Trötta ben när vi kom hem, så det passade perfekt med risgrynsgröt och ostmacka.

Kallt

Tolv minusgrader, ca 2 dm snö. Konstigt. Igårkväll gick jag, Ville och Ebba och handlade. På raska ben tar det ca 30 minuter enkel väg. Jag var puckad nog att tro att jag skulle få upp värmen medan jag gick och hade inte alls tillräckligt med kläder på mig. Ditvägen var frusen, hemvägen var värre. Sista 5 minuterna tappade Ville konceptet och började storgråta. Vi slog vad om hur kallt det var, jag trodde -13 och Ebba satsade på -14,5. Tittade hemma och den hade krupit ner till -15. Sent igårkväll - 18. Vargavintervecka.

Och jag som vill springa idag. Vi har så mycket som ska göras så det kommer nog inte att bli av. Men imorgon, då ska jag ut bland iskristaller och snötäckta granar.

De senaste dagarna

Måndag: återhämtning efter helgjobb. Fix och stök hemma med tvätt och lite städ. Hann träna Bodypump men kände mig inte alls taggad som sist. Jag tycker ibland att det är bra att byta ut min egen styrketräning med ett styrkepass för att överraska kroppen lite. Men jag var nog lite sliten efter jobb, springning och cykling i helgen.

Tisdag: Sprang 6,2 km i helmörker på morgonen innan Stefan stack till jobbet. Underbart. Sedan en morgon som utvecklades lite stressigt eftersom jag skulle till Söders höjder för pilates. Jag kände mig lite kaxig på ditvägen eftersom jag tränat regelbundet i alla fall och fått upp styrkan. Då fick hon för sig att konstruera ett bollpass till mig. Alla övningar görs på bollen. Jag kan säga att det framgick med tydlighet vilka som är mina svaga sidor. Ena höften säckade samt det andra benet. Balansen var kass och jag har en punkt i magmuskulaturen som bara inte förstår ordet jobba. Helt urkopplad liksom! Dålig hållning och stel! Men det kan ju bara bli bättre.
Jag hade tänkt mig att hinna göra en massa ärenden också men det sket sig helt. Jag är och förblir en tidsoptimist. Jag hann i alla fall fixa present till bästa barnmorskorna som var med när Ville föddes för 2 är sedan! Sen är bara förnamnet. Tack Anna för hjälpen! På söndag har jag lyckats rådda om med make och släkt så att jag kan hänga med på den träff jag blev inbjuden till. Det ska verkligen bli jättekul och då kan jag passa på att lämna över de inköpta presenterna.

Onsdag: Upp tidigt för att jobba. Grym träningsvärk i ben och armar. Funderade lite på att cykla till jobbet men jag behövde en vilodag. Vi var många på förmiddagen eftersom det är onsdag = möten och falldragningar. Inget jätteintressant dock. Även möte på eftermiddagen. Kom inte hem förrän vid 17-tiden vilket är sent för mig. Var så trött hela kvällen. Just nu är Ville svårnattad. Ska inte ligga kvar i sängen, ska en det ena och en det andra. Stefan har lättare att sätta p för hans framfart än vad jag har. Höll på att somna sittandes för att inslagen på nyheterna var så tråkiga. Kom i säng tidigt.

Framåt på planeringen står pepparkaksbak, lussebulledito och så måste jag förbereda Villes tårta till 2-årsfirandet på lördag. Till träffen på söndag är det knytis, vilket innebär att jag måste förbereda och hitta på något även dit. Idag väntar ännu ett jobbpass. Men först ska småttorna iväg till dagmamman. Jag hoppas på under av samarbetsvillighet från deras sida.

Imorgon Pilates

Imorgon är det dags igen. Privatlektion i stan. Höjden av lyx men också otroligt jobbigt. Framförallt effektivt. Jag fick tips om Linda av min fantastiska kiropraktor i våras. Gick sammanlagt sex gånger, har sedan dess kört hemövningar under våren och sommaren och jag har aldrig haft så stark core-muskulatur som nu. Vilket iofs inte säger så mycket eftersom jag startade från noll! Hur som haver jag tänkte be henne om nya övningar och förutom att fortsätta att stärka upp bål och rygg skulle jag vilja ha träning för benen, för att skydda mina knän ytterligare.

Fredagsjogg innan jobb

Var jättenyfiken på att springa på nytt ställe i fredags innan jobbet. Velade lite om jag skulle hinna springa 10 km eftersom jag springer snigel-sakta för att hålla pulsen på ca 137. Jättefin runda men oj så mycket backar. Jag fick ge upp att hålla pulsen på det tänkta om jag skulle springa överhuvud taget. Fick gå i alla backar och ändå lyckades jag inte hålla pulsen i schack. Irriterande! Jag vill ju springa, inte gå.

Efter mer än halva rundan mitt ut i skogen får jag för mig att jag sprungit fel. Följde visserligen de gröna markeringarna men plötsligt dök det upp en skylt som sa att jag var på väg till en annan träningsanläggning. Då tror jag pulsen rusade. Man vill ju inte springa vilse i skogen när jobbet väntar och tiden börjar bli åt det knappa hållet. Det var också en anledning att jag fick låta pulsen snitta högre. Jag började helt enkelt få tidsbrist. 10 km är inte så långt men mitt ut i skogen när man inte känner igen sig, inte har några direkta hållpunkter så är det lätt att bli stressad när klockan tickar iväg. Hur som helst, med hjärtat i halsgropen vände jag och sprang tillbaka en bit och insåg rätt snabbt att det var dubbelmarkerat och att jag inte sprungit fel. Skönt!

Nästa pulshöjare var när jag kom fram till bilen och för ett ögonblick trodde att jag lyckats tappa bilnyckeln ute i skogen. Då fick jag faktiskt ännu mer panik. Tänk om jag inte stängt fickan ordentligt och den hoppat ur! Men efter lite om och men hittade jag den djupt ner i jackfickan. Duschade och bytte om lite lättare i hjärtat. Bastu hann jag inte med. Inte heller utomhusdopp i sjön vilket mitt sällskap i omklädningsrummet ägnade sig åt. Det hade ju annars varit galet skönt att avsluta träningsrundan med. Kanske.

Huvudvärk och träningsvärk

Jag skyller på influensavaccinet. Varför var jag så dum att jag tog sprutan i höger arm när det är min stela sida? Jag tänkte ju bara att eftersom jag är vänsterhänt är det smart att vaccinera på höger. Huvudvärk och stel i hela högra sidan av kroppen, ont i armen och axeln. Botemedlet ikväll heter Ipren, Pilates och sedan spikmattan.

Idag har jag träffat Naprapat angående mitt knä som inte vill riktigt. det visade sig som jag misstänkt att jag har för svaga benmuskler som gör att knäna tippar inåt vid hård belastning och då speciellt höger knä. Dessutom är jag stel i höfterna. Så nu ska jag få träningsprogram som ska utföras dagligen vilket ska resultera i att jag kan springa som jag vill till våren! Tjohej. Jag har inte springförbud men jag måste hålla mig till distanser runt 5 km och ta det lugnt vilket ändå har varit min tanke. Underbart.

Jag har ett hemligt mål uppsatt, vi får väl se hur det går med det. Obs, det är absolut inte marathon eller dylikt om ni trodde det, jag vill inte springa på asfalt och inte så långt för den delen heller.

Efter naprapaten passade jag på att träna på en stor gym-kedja i stan. Det kändes som att komma hem! Åh vad jag skulle vilja att det passade att träna där för jämnan. Men men eftersom kedjan inte har några planer på att etablera sig i vår lilla ytterförort så får det vara. Och dessutom duger det lokala utbudet. Får lova att duga. Jag tränade ett pass med funktionell styrketräning och upptäckte att jag verkligen är punktvis stark. Triceps och axlar och rygg, hela baksidan satt som en smäck. Men herregud benen! Det var verkligen sant det naprapaten sa! Var är styrkan?! Insida ben verkar jag inte ha över huvud taget. Plankan är och verkar alltid förbli min hatövning. Men det är trevligt att känna att det är redan är träningsvärk på gång i benen.