Nu har jag genomlevt det jag har varit nervös för i minst två veckor. Jag har hållit föredrag igen (ingen somnade idag, gruppen var för liten) och jag har sprungit tjejmilen igår. Jag kan bara konstatera att jag var mycket mindre nervös inför föredraget än inför tjejmilen. Är inte det lite löjligt? I söndags var jag så nervös att jag hade hjärtklappning, var torr i munnen och det pirrade i hela kroppen. Idag behövde jag bara påminna mig om att andas innan jag klev innanför dörren. För övrigt hade jag nerverna rätt under kontroll. Rent krasst var det mycket viktigare för mig personligen att göra bra ifrån mig idag.
Hur gick det då? Jovars skulle jag kunna säga om bägge sakerna. Relativt nöjd men jag kunde bättre. Det stör mig att det ska vara så svårt att verkligen få fram det man vill förmedla. Det är så lätt att kludda till det på vägen. Sedan är det svårt att bedöma sin insats. Blev jag för kollegial? För kritisk? Missade jag att säga det jag ville, på det sätt jag ville?
Tejmilen då? Jag missade mitt personligen uppsatta mål med 45 sekunder. Det var surt. Nu har Stefan lovat mig (efter att jag hotat att anmäla mig till alla millopp i Stockholmsregionen på den här sidan nyår) att han ska jaga efter mig på cykeln i 10 km så att jag uppnår mitt mål och blir nöjd. Han vill väl antagligen inte att fler av våra fåtaliga lediga helger tillsammans ska gå åt till löpartävlingar misstänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar