onsdag, april 20, 2011

När ska jag fatta


My life seems to take off in all kind of directions. Which track to choose? (Pappas egen kommentar till denna bild tagen förra sommaren)


Begravningen i Sverige var igår samt mottagning. Efteråt kändes det som en stor sten släppt, något som jag gått och släpat på länge. Det blev så fint som jag hoppades och väldigt vackert, speciellt med solosången i kyrkan. Barnen skötte sig och var en tröst. Lite roligt var det också när alla trodde akten var slut så blev det nattvard också... Lite kämpigt för de mer ateistiska i församlingen! Idag har jag jobbat och tänkt på annat. Resterande familj har åkt iväg för att fira påsken söderöver som vi brukar. När jag körde hemåt tänkte jag helt utan förvarning: Om man skulle ta och ringa pappa...

Näää just det. Ingen mer pappa som kommer gåendes (halvskyndandes till mötesplatsen något sen) i sin gula vindjacka och med ryggsäcken eller annan väska på svaj. Alltid med halvlästa papper, bok, anteckningar. Alltid något projekt på gång. Håret flygandes i vinden, lite för långt, yvigt. Vitnande skägg. Rutig flanellskjorta och jeans.

FAN vad jag saknar honom.

1 kommentar:

Anonym sa...

Uscha, jag känner med dig.
Sorgen är tuff.
Kram,
Jenny