Internationella kvinnodagen - en dag senare!

Let the rain wash away all the pain of yesterday...

Hade gärna velat berätta för pappa om nya jobbet. Nu är det ett år sedan jag åkte till England för att träffa honom förs sista gången och ta farväl. När taxin kom för att hämta mig, tog han sig ut till taxin för att säga hejdå. Jag tror jag grät hela vägen i taxin ända till stationen. Att åka i det läget är faktiskt bland det svåraste jag någonsin gjort och det kändes så fel. Dagen efter dog han och jag jobbade kväll.

Det som är svårt att uttrycka med ord

Det har inte ens gått ett år. Men så här i december sitter jag ändå och gör någonslags sammanfattning. Inte av pappa i sig men av beskedet, det snabba förloppet och känslorna kring det hela. Det gick så fort, jag kan fortfarande inte känna att jag hunnit med eller ikapp.

Den första låten symboliserar pappas tro för mig. Och tiden från att han fick veta att han blivit sjuk. Anders, jag och pappa lyssnade på den. Vi spelade den även begravningen i England.


Den här låten symboliserar för mig när pappa blev sämre. Hur det måste kännas att försvinna bort och vara i två verkligheter samtidigt. Jag hade precis åkt och visste nog att jag troligtvis inte skulle hinna tillbaka. Försämringen gick så otorligt snabbt de sista dagarna.


Massive Attack - Heat Miser. Jag vet inte om det stämmer men jag har hört att låten handlar om hur en av bandmedlemarnas astma och hur ett astmaanfall upplevs. För mig handlar det om de sista timmarna, hur fokus ligger på andningen. Men ingen ångest, mer sorg och acceptans.



Visserligen en kärlekssång men jag lyssnade på den samma dag som pappa dog och den första tiden eferår. En sorg och längtan till det som var förut, till den tiden då jag var liten och pappa var vuxen och tog hand om mig, visste allt och kunde allt. När jag litade på honom som barn gör, innan man själv blir vuxen och skaffar sig egna sanningar och verkligheter. Det skär fortfarande i mig att tänka på den dagen då pappa dog. Dagen innan hade jag åkt hem och pappa hade följt mig ut till taxin. Flög hem och allting var fel. Jag var på fel plats, jag var på jobbet och hade hur mycket jag än velat kunde jag inte ändra på något.


Vi lyssnade på den tillsammans pappa och jag. Först visste jag inte om jag skulle våga dela den med honom, tänkte att han skulle bli ledsen men han förstod.

Det börjar komma ikapp

Nu tjatar jag igen men det slår när jag tittar igenom min blogg. Sista kommentaren från pappa är 14 januari. 14 januari, det är inte så länge sedan. Kommentaren är så typisk honom, så personlig och så levande. Hur kan orden finnas kvar? Egentligen borde hans kommentarer på något sätt också suddas ut när han försvunnit. Och hur länge får man vara ledsen?

När ska jag fatta

My life seems to take off in all kind of directions. Which track to choose? (Pappas egen kommentar till denna bild tagen förra sommaren)


Begravningen i Sverige var igår samt mottagning. Efteråt kändes det som en stor sten släppt, något som jag gått och släpat på länge. Det blev så fint som jag hoppades och väldigt vackert, speciellt med solosången i kyrkan. Barnen skötte sig och var en tröst. Lite roligt var det också när alla trodde akten var slut så blev det nattvard också... Lite kämpigt för de mer ateistiska i församlingen! Idag har jag jobbat och tänkt på annat. Resterande familj har åkt iväg för att fira påsken söderöver som vi brukar. När jag körde hemåt tänkte jag helt utan förvarning: Om man skulle ta och ringa pappa...

Näää just det. Ingen mer pappa som kommer gåendes (halvskyndandes till mötesplatsen något sen) i sin gula vindjacka och med ryggsäcken eller annan väska på svaj. Alltid med halvlästa papper, bok, anteckningar. Alltid något projekt på gång. Håret flygandes i vinden, lite för långt, yvigt. Vitnande skägg. Rutig flanellskjorta och jeans.

FAN vad jag saknar honom.

En riktig skräpvecka

Ibland fokuserar man på det dåliga i tillvaron. Fast det händer bra saker också. Den här veckan har känslorna svallat åt alla möjliga håll. Peta på mig och ni får en reaktion. Förmodligen en gråtattack men det kan också komma väs och fräs och otidigheter.

Bland veckans höjdpunkter finns: En fruktansvärd morgon med stress och total maktlöshetskänsla och magknip, gräl på småttorna. Ett urladdat bilbatteri inklämd på jobbparkeringen, vilket kändes fruktansvärt onödigt och väldigt typiskt. Slutligen en mental härdsmälta och ett gräl på jobbet. Den sistnämnda incidenten med konsekvenser. Jag är trött. Riktigt trött.

Inga mer kommentarer

Ibland gör det fysiskt ont. Det förvånar mig. Och att jag kommer sakna de kommentarer i bloggen som ibland retat gallfeber på mig. Inga mer mejl. Igår firade vi morfar med äta äta lite av varje och drack champagne. Vi firade hans minne och det var fint. Otto undrade vilket telefonnummer morfar kommer att ha nu. Och Julius konstaterade att nu kommer morfar aldrig mer att komma för sent hem till oss.

Så nu vet jag. Saknad gör ont.

Til kindgdom comes

Den här är från Anders och mig, till dig pappa...