Min dagbok på nätet. Om mitt vardagsliv med familjen, jobbet och allt det andra som verkar viktigt i livet.
onsdag, augusti 30, 2006
Bildbevis...
På att den lille skrutten är på väg att bli stor! Han står själv... Men det gäller att ha något att hålla sig i, annars tappar han balansen. I princip på åttamånadersdagen! En månad tidigare än Ebba och hon började gå när hon var tio månader.
Annars är Ebba extremt rolig, när hon kommer hem från skolan kryper han direkt iväg till henne. Igår kom hon hem en timme senare än vad vi kom överens om (det kunde hon inte alls komma ihåg!) och då fick hon vara barnvakt som straff... Ett bra straff, tyckte hon. Idag kröp Otto uppför hela trppan (med mig bakom förstås) och in på Julius rum. Det var också en höjdare. Så mycket roligt att leka med. Hjälpa Julius att lägga pussel var speciellt kul (not, tyckte storebrorsan).
För övrigt har jag äntligen fått ett knyttips till sjalen för en bra ryggknytning! Ergon funkar ju sådär, så kunde man knyta sjalen bekvämt och tajt, kanske jag till och med kunde sälja Ergon...
måndag, augusti 28, 2006
Spindelmannen och Batman... MUAHAHA
Alltså, man ska inte skratta åt sina barn, men är inte Julius underbar som Spindelmannen? Vi var hemma hos kompisar idag och när lekarna tog slut kom de tillslut på att klä ut sig. Oskar (som var på hemmaplan) ville vara Batman. Julius blev själaglad för att få vara Spindelmannen... Där ser man också vad som kommer från kompisar och vad som kommer från familjen. Vi har aldrig introducerat Spindelmannen eller någon annan man (superhjälte) heller för den delen. Ändock har Julius helt klart för sig att Spindelmannen, det är något alldeles extra...
Efter fotograferingen fick Julius-Spindelmannen låna galonbyxor (så synd att jag inte kan visa någon bild på detta...) och så drog Batman och han ut i djungeln i Bromsten och sprang och ramlade om varannat. Noll koll hade de på armar och ben. Julius storskrattade när Batman ramlade baklänges över en sten, varpå Batman blev riktigt ilsk (mycket förståeligt). Speciellt när Oskar-Batman inte hade skrattat när Spindelmannen iförd galonisar gjorde en baklängesvolt ner från gungan.
Nåväl, efter en timme i djungeln (?) ville mammorna hem och fika och pojkarna följde motvilligt med till slut. Efter bulle och mjölk skulle det lekas igen och det blev så tyst. Med en skrikig bebis (Otto) var det väl ingen som tänkte på det. När det blev dags att åka hem hittade jag två lyckliga pojkar och ett badrum fyllt med skum och tandkräm... En hel flaska med duschtvål hade gått åt och en ansenlig mängd tandkräm. Trot eller ej men Julius har bestämt sig för att han VILL bjuda Oskar på sitt kalas i september!
söndag, augusti 27, 2006
Kräftkalas
torsdag, augusti 24, 2006
Rutiner och preliminärt inflyttningsdatum
Allt för lite tid till att blogga...
Jag har nämligen börjat skriva på uppsatsen igen! Hurra! Det är roligt också, dessbättre. Så jag har skaffat mig goda vanor och tillbringar mindre tid på nätet. Nu har jag egentligen ingen tid alls, för Otto är snuvig och sover riktigt illa och kan vakna när somhelst och då ska jag vara färdig att hoppa i säng. Och egentligen så borde jag boka tågresan till mamma om tre veckor och skriva under en stor hög med Modulenthuspapper innan dess. Inte borde jag skriva dessa rader. Men jag har sagt det förut och nu måste jag säga det igen: DET ÄR SÅ SKÖNT ATT VARA HEMMA!!! Vad är semester mot en kopp kaffe i köket, alla jobbpapper utspridda på bordet och en sovande (förhoppningsvis stensovande) bebis i vårt sovrum?
Bilden är på fondväggen i Ebbas rum, blivande rum vill säga. Jag skulle vilja visa den fantastiska tapeten vi ska ha i köket men har inte hittat den på nätet ännu. Inflyttningsdatum är nu satt till v 4, 26/1, vågar knappt skriva detta, är så vidskeplig. Sista tomten är såld nu berättade mäklaren och HURRA igen, för det blir inget funkishus utan ett traditionellt hus - Norrgården, kan ses på Modulenthus hemsida. Nu håller jag tummarna för att de inte väljer att måla det mintgrönt bara...
söndag, augusti 20, 2006
Döden, del 2 (nu är vi tillbaka från semestern på allvar..)
Hemkomna ifrån mormor och farmor, Julius har varit där en vecka själv medan jag och Otto varit hos mormor. Det är skönt att vara hemma, ska bli skönt att komma tillbaka till rutinerna.
Förresten appro på mitt förra inlägg, så trodde jag att diskussionen om döden kanske var avklarad. Dagen efter var jag på gräsligt dåligt humör, (kan inte minnas varför, bara att jag var extremt trött och irriterad på Stefan) då säger Julius till mig, helt ut i det blå: Mamma, när jag är 29 år, då är nog du död! TACK FÖR DEN! DET VAR INTE EN HUMÖRHÖJARE PRECIS. KAN JAG INTE ENS FÅ BLI 59 ÅR GAMMAL? Fast jag antar att 29 år för honom är som 60 år är för mig. När han är 60, då kan jag tänka mig att det är lagom för mig, eller?!! Kommer man någonsin att känna sig färdig med livet?
Idag ska vi tillbringa förmiddagen i Kista centrum för att inhandla skolkläder till Ebba, gummistövlar och till Julius en fleecetröja och galonbyxor. Otto behöver en jacka och utebyxor? Julius ärver fortfarande kläder, så till honom behövs inte så mycket. Ruth brukar komma med en kasse kläder på hösten och en på våren. Bra kläder, från Polarn och Pyret, overaller och så mycket att han nästan aldrig hinner använda allt.
Förrresten ser det ut som att inflyttningsdatum till huset blir 31 januari... Fast vi har fortfarande inte fått bestämt besked.
Förresten appro på mitt förra inlägg, så trodde jag att diskussionen om döden kanske var avklarad. Dagen efter var jag på gräsligt dåligt humör, (kan inte minnas varför, bara att jag var extremt trött och irriterad på Stefan) då säger Julius till mig, helt ut i det blå: Mamma, när jag är 29 år, då är nog du död! TACK FÖR DEN! DET VAR INTE EN HUMÖRHÖJARE PRECIS. KAN JAG INTE ENS FÅ BLI 59 ÅR GAMMAL? Fast jag antar att 29 år för honom är som 60 år är för mig. När han är 60, då kan jag tänka mig att det är lagom för mig, eller?!! Kommer man någonsin att känna sig färdig med livet?
Idag ska vi tillbringa förmiddagen i Kista centrum för att inhandla skolkläder till Ebba, gummistövlar och till Julius en fleecetröja och galonbyxor. Otto behöver en jacka och utebyxor? Julius ärver fortfarande kläder, så till honom behövs inte så mycket. Ruth brukar komma med en kasse kläder på hösten och en på våren. Bra kläder, från Polarn och Pyret, overaller och så mycket att han nästan aldrig hinner använda allt.
Förrresten ser det ut som att inflyttningsdatum till huset blir 31 januari... Fast vi har fortfarande inte fått bestämt besked.
torsdag, augusti 10, 2006
Om man inte får tillräckligt med kärlek dör man...
Igår hörde jag Julius säga detta till farmor, mycket bestämt, som en självklarhet. Jag smålog för jag vet ju precis vart de orden kommer ifrån, vem de tillhör. De är mina, jag berättade detta för Julius någon gång i våras för att förklara varför det är så viktigt att så små bebisar får vara nära och få mycket gos. Jag minns det som att jag berättade att mat och vatten visserligen är viktigast, men att efter det kommer kärlek. Det är alltid lika spännande att se när någonting man sagt gjort intryck och hur det kommer tillbaka och på vilket sätt.
Efter höjdhoppsfinalen igår skulle jag natta en trött liten kille, det var för sent för gonattsaga men vi brukar alltid prata en liten stund. Då kom det fram, det han funderat och ängslats över. Var han en av dem som fick tillräckligt med kärlek? Han hoppades det, men var det säkert? Men lilla gosingen, sa jag, det är klart att du får det. Och så försökte jag förklara att det var ju dem stackarna som aldrig fick någon kärlek, kanske bara mat och vatten men inga kramar och ingen som var snäll, kanske slog dem... (Kände själv, att hoppsan, den här konversationen kan hamna var som helst och hur ska jag få fram det här på ett någorlunda sanningsenligt sätt?) Julius började gråta, han tyckte så synd om dem, stackarna. Jag försökte igen. Men det är inte ALLA som dör... Jag fortsatte att säga att man också kunde hjälpa dem som har det så illa, så får de det lite bättre. Sedan sa jag att men du vet att jag alltid kommer att älska dig.
- Även när du är död?
- Jaaa...
- Men när jag är död, då?
- Ja, då träffas vi ju i himlen och är tillsammans igen, så det blir ju bra
- Men, när man flyger flygplan, då kommer man ju upp i himlen, är det samma himmel (låter tveksam, ingen har väl sett några döda människor i luften när man flyger?)
- Ja, men jag tror att det är som en annan himmel
- Jaha.. men när man dör, dör då? (Han menar på riktigt, riktigt...)
- Jaa... men Julius, ingen vet ju på riktigt vad som händer när man dör, det får man se då, det här är vad jag tror... (jag börjar tappa greppet nu över det här samtalet nu...) (om jag nu någonsin haft det vill säga). Jag brukar i alla fall känna att min farmor är med mig även fast hon är död
Sedan fortsätter jag med att säga det som brukar trösta mig (eftersom jag själv inte gillar tanken på att dö, fastän jag kommit till insikt att jag kommer att bli tvungen). När man blir så gammal som gamla mormor var, och hjärtat är gammalt, benen är gamla och trötta och man kan knappt se något eller höra och alla ens vänner och bekanta har dött, då kan man nog känna att man är nöjd, att man inte orkar mer. (Inte för att gamla mormor uppnådde detta stadium... men hoppas kan man väl alltid) Men du är ju fem år och jag är 35, vi är inte färdiga, vi har ju massor mer saker vill vill göra och se. Julius verkar nöja sig med detta och vi säger gonatt, med massor av kärlek.
Efter höjdhoppsfinalen igår skulle jag natta en trött liten kille, det var för sent för gonattsaga men vi brukar alltid prata en liten stund. Då kom det fram, det han funderat och ängslats över. Var han en av dem som fick tillräckligt med kärlek? Han hoppades det, men var det säkert? Men lilla gosingen, sa jag, det är klart att du får det. Och så försökte jag förklara att det var ju dem stackarna som aldrig fick någon kärlek, kanske bara mat och vatten men inga kramar och ingen som var snäll, kanske slog dem... (Kände själv, att hoppsan, den här konversationen kan hamna var som helst och hur ska jag få fram det här på ett någorlunda sanningsenligt sätt?) Julius började gråta, han tyckte så synd om dem, stackarna. Jag försökte igen. Men det är inte ALLA som dör... Jag fortsatte att säga att man också kunde hjälpa dem som har det så illa, så får de det lite bättre. Sedan sa jag att men du vet att jag alltid kommer att älska dig.
- Även när du är död?
- Jaaa...
- Men när jag är död, då?
- Ja, då träffas vi ju i himlen och är tillsammans igen, så det blir ju bra
- Men, när man flyger flygplan, då kommer man ju upp i himlen, är det samma himmel (låter tveksam, ingen har väl sett några döda människor i luften när man flyger?)
- Ja, men jag tror att det är som en annan himmel
- Jaha.. men när man dör, dör då? (Han menar på riktigt, riktigt...)
- Jaa... men Julius, ingen vet ju på riktigt vad som händer när man dör, det får man se då, det här är vad jag tror... (jag börjar tappa greppet nu över det här samtalet nu...) (om jag nu någonsin haft det vill säga). Jag brukar i alla fall känna att min farmor är med mig även fast hon är död
Sedan fortsätter jag med att säga det som brukar trösta mig (eftersom jag själv inte gillar tanken på att dö, fastän jag kommit till insikt att jag kommer att bli tvungen). När man blir så gammal som gamla mormor var, och hjärtat är gammalt, benen är gamla och trötta och man kan knappt se något eller höra och alla ens vänner och bekanta har dött, då kan man nog känna att man är nöjd, att man inte orkar mer. (Inte för att gamla mormor uppnådde detta stadium... men hoppas kan man väl alltid) Men du är ju fem år och jag är 35, vi är inte färdiga, vi har ju massor mer saker vill vill göra och se. Julius verkar nöja sig med detta och vi säger gonatt, med massor av kärlek.
tisdag, augusti 08, 2006
Man har blivit kräsen i sommar...
Nu är vi i Småland igen och det är varmt, varmt, varmt. Flygfän överallt (se bilden!) Hemma var det varmare än varmst så det här är helt klart att föredra. Igår var vi och badade i Åsnen men jag orkade inte doppa mig. Jag har blivit bortskämd med härligt salta bad i sommar och friska älvar i Norrland! Att bada i en långgrund insjö, känns inte alls lockande just nu. Det är så varmt att det knappt svalkar ens. Om två dagar har vi varit mer eller mindre på semstrande fot i två månader, inte Stefan förstås men jag och barnen. Det har varit underbart men nu känner jag att jag snart inte orkar mer! Vill ha höst och rutiner, vinka iväg Ebba till skolan på morgnarna och följa Julius till dagis. Vill ha svalt och skönt och lite ordning och reda och inte fullt av väskor med saker i överallt!
Och tänk vad jag kommer sakna sommaren sent i november när det bara tröstlöst regnar...
Otto har en vrång dag idag, hamnat på fel sovning, vaknar innan han sovit färdigt. Nu sitter det stackars barnet vid mina fötter och gnäller, så det får väl bli dax att avsluta det här inlägget.
fredag, augusti 04, 2006
Bild från Ottos dop...
Kommer så här i efterhand. Stort tack till kusin Eva som fotade åt oss, virrpannor som inte hann med.
På ett sätt kan det kännas som det blivit mycket flängande i sommar. Å andra sidan har vi ju haft sommarlov sedan den 10 juni. Nu har vi kommit hem från en fin semester i Jämtland. Perfekt Jämtlandsväder och inga mygg! Helt ofattbart. Vi har badat, varit uppe på Åreskutan, skådat Storbofallet, Ristafallet och den lilla anlagda sjön Håckern där det fanns vacker drivved i massor. I höst ska det byggas tomte och trollandsskap av dessa fynd! Vi har suttit nere vid älven och grillat i kvällsolen och badat bastu. Första och enda (?) nakenbadet i år och vi trotsade de som stod och fiskade längs älven... Lite nakenhet kanske man kan bjuda på?
Ebba ska åka till morfar i England i övermorgon och då tar resten av familjen en sista tur ner till farmor i Småland. Ett kvavt och tryckande hem i Stockholm står jag inte ut med. Får inget gjort
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)