Nu har vi haft vår första minisemester hela familjen tillsammans. Det finns många plus och en hel del minus. Först skickade vi iväg stororna till farmor, Faster Fi och Kalle på Vilan. Efter mina jobbdagar åkte vi efter dem. Underbart väder, underbara bad vid Skogssjön. Otto njöt och badade, badade och badade. Han hoppade magplask från bryggan i säkert en timme en av kvällarna. Jag frågade om det inte gjorde ont och då stannade han upp och kände efter. - Jo, det gör det faktiskt. Jag ska va lite försiktigare, sa han! Jo pyttsan! Han hoppade vidare på precis samma sätt. Sedan skjutsade han ut Ville på luftmadrassen, på väg rakt ut i sjön. Ingen av dem är ju simkunniga precis. Men Ville var nöjd!
Ville hann åka på en riktig feberpropp. Han var totalt utslagen och vi velade fram och tillbaka hur vi skulle göra med den sista delen av vår semestertripp. Om han blev feberfri bestämde vi att vi skulle åka trots att vi vet att det ändå tar fler dagar för honom för att komma igen. Hur vi tänkte? Jag vet faktiskt inte. Men vi åkte iväg på en konfirmation i Skåne som till en början fullkomligen tog musten ur mig. Jag trodde verkligen vi skulle riva stället. Det lugnade ner sig och gick vägen trots två killar som inte riktigt såg vitsen med det hela. Sedan en tuff vandrarhemsnatt där vi alla delade ett visserligen mycket vackert rum. Men Ville hade en sån där natt där han helst ville hålla alla vakna. Dessutom pågick en fest ett hundratal meter från oss. Jag kunde trots öronproppar lätt ha sjungit med till Oooa hela natten, Sommartider hej, hej, Isabella etc. Fast det gjorde jag ju inte. Klockan 06 på morgonen smet jag ut med Ville. Vi somnade om nere på en av sofforna nere i dagrummet/matsalen. Sedan 15 mils bilkörning till havet efter frukost och hoppackning. Då bestämde sig Ville för att bilåkning är det värsta han vet. Han skrek i kanske en halvtimme. Så här i efterhande kan jag tycka att det inte var någonting men då var det jobbigt. Havet var härligt som vanligt och vi hade en bra eftermiddag. Hittade lätt till nya vandrarhemmet utan missöden. Det var perfekt. Två rum! Fantastiskt skönt. En härlig smygträdgård och stort spännande hus för Ebba och Julius som lekte och upptäckte hela kvällen. Kaniner, kalvar, studsmatta, rutschkan och gungor. Allt var populärt. Pizza i Varberg var gott om än lite salt. Ville däckade. Somnade i vagnen, klarade av att både bli buren till bilen och över till säng utan att vakna.
Idag har vi lämnat Ebba hos mormor i Borås och hälsat på alla katterna. Tooticki verkar ha det bra på sin kattsemester, även om jag är säker på att hon saknar utevistelse. Å andra sidan får hon mycket stimulans av de andra katterna.
Sedan började helvetesresan hemåt. Ville hade börjat med skrikningen redan mellan Varberg och Borås. Jag flyttade bak i bilen och underhöll honom fram till Jönköping. Sedan var det kört. Ingenting var kul, han bara skrek, kastade iväg allt, såväl mackor som vatten och leksaker. Och sedan höll han låda. Jag tror banne mig att han har skrikit ca 5 timmar idag. Skrek och sparkade på mig så fort han kom åt. Och inte hjälper det att stanna. Eller jo det gör det men så fort vi satte oss i bilen fortsatte han och hem måste vi ju. Till slut valde vi att bara köra och stå ut, såväl Ville som vi själva.
Julius fick dessutom feber och huvudvärk och mådde kasst. Han lyckade somna efter lite Ipren i alla fall. Otto hade tråkigt och ville knäppa loss sig hela tiden. Med andra ord en mardrömsresa. Det känns inte aktuellet med mer bilsemester i år. Jag längtar norrut men det är inte okej att släpa iväg Ville på en dubbelt så lång tripp. Det är tortyr för honom och ohållbart även för resten av familjen. Så nu vi ska ha ett litet snack ikväll och fundera i andra banor. Vi får kanske dela upp oss mer i sommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar