Det kan hända

Att jag har världens mest fantastiska man! Jag är sjukt stressad över det föredrag jag ska hålla imorgon, rookie som jag är. Men vem kommer de bästa tipsen på upplägget och hur jag ska fokusera när jag kört fast? Och vem har stannat hemma idag med vattkopps-Ville? Låt vara att jag hittade Ville skuttandes och lekandes ensam på grannens tomt när det var dags att äta middag. Inga grannar hemma. Stefan vabbar nämligen aldrig helt och hållet. Han är med Ville, håller telefonkonferens, läser mejl och lagar mat samtidigt. Snacka om simultankapacitet, som dock ibland haltar lite. Ja, jag syftar förstås på telefonkonferensen :)

Vattkopps-Ville har för övrigt vattkoppor överallt, stora pladuskor i hårbotten, i och bakom öronen, i rumpan, ja i alla vrår av kroppen. Pigg och glad, ingen feber.

Mmmmm.....

Lillkillen gillar jordnötssmör. Som mellis (till mig själv) tar jag en liten klick tillsammans med ett äpple. Supergott och man blir faktiskt mätt länge! Bra det med. Idag fick han tag i tallriken efteråt och nu går han omkring med den och sticker ner sitt lilla finger och slickar sedan nogsamt i sig de sista resterna. Och säger mmmmmmmmmmmmmm! Morgongröten kan man dock bara lura i honom tillsammans med banan. Annars skakar han på huvudet och säger: Näää! Matglad är han överhuvudtaget. Sitter vid middagen och äter och äter, så länge det är samma mat som vi äter.

Bruised and battered

Det är min V-pojke det. Han har blött näsblod, har en fin fläskläpp sedan förra veckan. Några små blåmärken på huvudet och en röd fläck i pannan. Det sistnämnda märket uppkom efter en visit i trappan som inte avslutades till hans fördel.

Idag har han verkligen kommit på det här med trappan. Det är roligare än kattmaten och han lägger ner samma energi på att komma dit och klättra som han tidigare ägnat åt att komma in i tvättstugan. Jag har lyft bort honom oräkneliga gånger, hittat honom triumferande högst uppe (då är han så lycklig att han klappar i händerna) åtminstone två gånger. Dessutom har jag kastat mig raklång a la fotbollsmålvakt och räddat honom med foten under huvudet när han drattade baklänges en gång. Förra veckan monterade vi upp grinden däruppe (underbart) och nu måste vi snabbt ordna en grind nere. Imorgon får jag fortsätta att barrikardera med stolar och leta trappgrind på Blocket.

För övrigt är 11-månaders bebisar något i särklass härliga. Min variant är envis och gapig men alldels underbar. Hans ögon lyser av kärlek,jag får så mycket blöta pussar att jag bitvis storknar och inget är oöverkomligt för honom. Hans devis är: Kan man inte så försöker man. Och går det inte så fixar mamma eller pappa det.

Ikväll hade vi en sångstund i soffan, han sjöng lika mycket och högt som jag: Da, da, da och hoppade på min mage och så matade han mig emellanåt med små äppelbitar från sitt äppelskrutt. Det är kärlek det.