Det är min V-pojke det. Han har blött näsblod, har en fin fläskläpp sedan förra veckan. Några små blåmärken på huvudet och en röd fläck i pannan. Det sistnämnda märket uppkom efter en visit i trappan som inte avslutades till hans fördel.
Idag har han verkligen kommit på det här med trappan. Det är roligare än kattmaten och han lägger ner samma energi på att komma dit och klättra som han tidigare ägnat åt att komma in i tvättstugan. Jag har lyft bort honom oräkneliga gånger, hittat honom triumferande högst uppe (då är han så lycklig att han klappar i händerna) åtminstone två gånger. Dessutom har jag kastat mig raklång a la fotbollsmålvakt och räddat honom med foten under huvudet när han drattade baklänges en gång. Förra veckan monterade vi upp grinden däruppe (underbart) och nu måste vi snabbt ordna en grind nere. Imorgon får jag fortsätta att barrikardera med stolar och leta trappgrind på Blocket.
För övrigt är 11-månaders bebisar något i särklass härliga. Min variant är envis och gapig men alldels underbar. Hans ögon lyser av kärlek,jag får så mycket blöta pussar att jag bitvis storknar och inget är oöverkomligt för honom. Hans devis är: Kan man inte så försöker man. Och går det inte så fixar mamma eller pappa det.
Ikväll hade vi en sångstund i soffan, han sjöng lika mycket och högt som jag: Da, da, da och hoppade på min mage och så matade han mig emellanåt med små äppelbitar från sitt äppelskrutt. Det är kärlek det.
1 kommentar:
Nog finns det fina stunder med dem! Ge honom en kram från mig.
Skicka en kommentar