Mr Maräng ska gå på kurs!

Och jag ska följa med! Vi ska gå på kurs med Babytecken, alltså lära oss att kommunicera via tecken! Jättespännande! Det blir tre kurstillfällen med början mitt i oktober, så jag återkommer med rapport.

Tre saker jag har gjort idag

Jag har

- Ringt försäkringskassan, något jag alltid drar mig för. Jag har fått en löneförhöjning på HELA 200 kr/mån, vilket givetvis måste anmälas. Och så har jag givetvis glömt att ta ut dagar för Otto i september... (= inga pengar...)

- Ringt löneassistenten som ska verifiera min nya årsinkomst till f-kassan, det räcker inte med att jag uppger att jag tjänar 2400 kr mer per år.

- Ringt och frågat varför jag hamnade så långt ner på intagningen till psykoterapiutbildningen på halvfart på KI. 69:e plats av 240 sökande. Ja, ja. Det var tydligen rekord i år. Mycket meriterad skara som kom in på de 24 platserna, 2 som hade doktorerat osv. Nästa gång man kan söka är till ht 2008. Well, well...

Städa, städa varje fredag och så varje jul...

det är inte kul... Kaffepausen är snart slut, nu väntar städning av badrum, uterum, och kök. Bläää. Varje kväll är köket städat och undanplockat och varje morgon när frukosten är färdigäten ser det helt bedrövligt ut igen. Det är verkligen sisyfosarbete, köket och så tvätten förstås.

Först slängs all tvätt ner från övervåningen, tvättas och hängs. När den är torr lägger jag den i en sån där blå IKEA-kasse. Kassen brukar stå några dagar och fyllas på i vardagsrummet tills ingen hittar några strumpor, trosor, kalsonger eller whatever längre. Då vrålar de på mig: Mamma, var är min röda tröja? Leta i blå kassen, vrålar jag tillbaka. Efter några minuter ligger alla kläder i en hög på vardagsrumsgolvet, varpå jag får ett anfall.

- Men, tröjan ligger INTE där, jag har letat.
- Mmmm, jooo, jag kan se det.
Så plockar jag upp den röda tröjan som ligger längst ner i kassen, det enda plagget som inte ligger på golvet. Någorlunda pedagogiskt tvingar jag sedan barnet ifråga att vika ihop kläderna tillsammans med mig, ner i kassen igen. Jag inser att kassen måste upp på övervåningen för att tvätten slutligen ska in i skåp och lådor. Så nu förflyttas kassen en trappa upp och där blir den ytterligare en dag eller två innan den åker in i sovrummet. Tvätten kommer inte in i skåpet, nu går alla direkt till kassen och plockar det de ska... Sedan länge finns det ny tvätt nere i vardagsrummet och IKEA-kasse nummer två väntar på transport uppåt i regionerna. Det är nu det kan bli riktigt krångligt. I vilken kasse finns vilka kläder?

Idag ska jag i alla fall iväg på en kursares magisterexamen. Ska bli jättekul... med Mäsi Maräng (not). Bäsin är nämligen i sin mest uttråkade fas i tillvaron just nu. Det är kul att vara ute och krypa och stoppa stenar och fimpar (lugn, jag hindrar honom) i munnen men det är också det ända. Leksaker tex är urtråkigt. Jag frågade därför Stefan om han hade några tips hur jag kan underhålla det lilla livet utan att bli utkörd ur lokalen och han föreslog följande.

1. Ett äppelskrutt att bita på (kul i ca 10 minuter)
2. Kex att suga på (kul i kanske fem minuter)
3. Morotsstavar att bita på (kul i kanske 5 minuter)

Se där, jag kanske kan lyssna i 20 minuter. Jag hade en fundering på att ta med kokt ris eller spaghetti i en burk, men de har heltäckningsmatta på morskis så jag övergav den idén. Det kan annars hålla illvrålet i schack en hel middag (ca 30 minuter). Sedan hade jag en tanke om att jag skulle gått upp tidigt med det lilla monstret så att han somnar lagom klockan ett när det börjar men imorse känders det inte alls lockande. Det får helt enkelt bli som det blir. Alltid spännande att se hur många sura respektive charmade tanter det blir idag.

Lille Skutt och Nina Kanin

Idag ville Julius inte gå hem när jag kom för att hämta honom. Han var sur imorse när han vaknade och han var alltså sur när jag hämtade. Senare ikväll fick det sin förklaring varför jag kom och hämtade för tidigt. Han lekte ju Lille Skutt med Sebastian, ju.... Han var Lille Skutt och Sebastian var Nina Kanin... Gosepojkar!

Det är förresten inte så lätt att vara Julius när man har en mamma som serverar gul mat. Ånej, INTE gul mat igen! (Falaffel och potatis- och blomkålscurry) Han åt en avocadohalva, en liten bit potatis, en halv falaffel och massor av matlagningsyoghurt för att dränka smaken... Så imorgon slinker nog gröten ner snabbare än vanligt kan man misstänka.

Pappa é bäst

Otto är en pappagris. Stefan har nattat honom två dagar i rad nu. Jag har ammat honom och sedan vill han sova men kan inte och blir jättearg, varpå Stefan tagit honom och sövt honom på tio minuter. Det känns jättebra, otroligt skönt att vi kan turas om att natta. Samtidigt så blir det så uppebart att han inte är lilla bäbisen längre.

Mäsi Maräng

Sova är inte väsentligt här i livet. Vem vill inte valvaka med sin mams? Hon fick ju ändå sova mellan klockan 22-00, så hon är ju faktiskt rätt pigg och fräsch. Så nu är det klackarna i taket åtminstone två timmar till.

En blivande femårings funderingar...

Nu är han visserligen redan fem, men jag var för trött för att skriva igår. Julius vaknade nämligen igår och insåg att nu började det närma sig dagen D PÅ RIKTIGT! Spännande men också lite oroligt. Mamma, du köper väl presenter idag? Du glömmer väl inte? SKA du köpa presenter idag? Det är sannerligen svårt att förlita sig på andra...

På kvällen vid middagen skojade Stefan och sa att nu är det sista dagen som 4 år! Och jag fyllde på: Ja, nu blir du aldrig fyra år mer igen. När jag precis hade sagt det, insåg jag precis vart det här samtalet skulle sluta! Jo - döden! Mycket riktigt, när jag kom upp för att natta låg han och snörvlade och snyftade. Aldrig mer fyra år. Jag hade precis nattat Otto, men han undrade om det inte var så att vi var tvungna att väcka Otto, så han fick säga hej då till den 4-åring som han aldrig skulle få träffa igen...

Och så kom det: Och när du dör så måste jag säga hej då till den mamma som jag älskar så mycket och aldrig får träffa mer igen. Tadaa, fullträff i mammahjärtat, nu började det rulla några tårar ner för kinderna på mig. Jag förklarade att jag tänkte leva i 60 år till, bli lika gammal som jag är nu plus lika många år som farmor är. Så tänk så lång tid vi ska få tillsammans... (Så nu har jag lovat att bli 97 år, hmmm, ja får man vara frisk så är det helt okej!)Så blev det tusen pussar och kramar och godnatt.

När jag kom ner efter nattningen berättade Stefan att han och Julius haft en mer saklig pratstund om döden. Hur lång tid tar det att åka upp till himlen? Åker man tåg eller flygplan? Stefan, hade dessutom sagt, att javisst nu är det sista dagen vi träffar fyraåringen, men jag tycker att det ska bli så spännande att träffa femåringen! Så idag har vi fått se hur fort en femåring kan springa, hur stark en femåring är och födelsedagsbarnet - femåringen verkar väldigt nöjd...

Jag gör vad som helst för en kopp kaffe!

Otto sover så dåligt nu så jag tror att jag kommer bli galen! Jag tycker jag är bra på att sova och har för det mesta inga problem med att bli väckt för amning men det här börjar närma sig gränsen. Han vaknar varje timme förutom ett 2-3 timmars pass mitt på natten (tack för det). Jag går och lägger mig tidigare och tidigare, igår släckte vi lampan 21.30. När jag vaknade nästa gång, kändes det som om det var mitt i natten tills jag tittade på klockan. 23.15! Det är ju ungefär när jag brukar gå och lägga mig i vanliga fall.

Klockan 06 vaknade han för gott, morgonkissade och sedan var det halliballoo, vi tog ett morgonbad tillsammans (med mycket plask), då vaknade givetvis Julius, som väckte Stefan. Klockan halv sju hade jag väckt Ebba och så hade vi lite morgonmys i sängen hela familjen. Julius lekte kanonkula med täcket över huvudet, varpå han missade va sängkanten var och föll huvudstupa i golvet. Efter det lugnade han ner sig en aning...

Så nu sitter jag här, borde plugga, (vilket jag också ska alldeles strax)med en välbehövlig kopp kaffe, de blå ringarna under ögonen ska jag försöka maskera när jag ska iväg lite senare. Bäsin sover utmattad i sängen på övervåningen och jag skulle egentligen gärna göra honom sällskap men det får bli en annan gång. Klockan elva ska jag nämligen träffa alla föräldralediga jobbarkompisar, jag tror vi blir tolv stycken , plus bäbisar, ska bli himla kul!

Lösenord och mobiler

Så här är det. Jag har fått mitt kårkort - mecenatkort. Så att jag kan få rabatter på diverse ställen, mycket fiffigt. För att aktivera kortet kan man antingen SMS:a eller gå in på mecenats hemsida, av vilket jag valde det senare. Loggade in mig med koden som fanns i brevet och skulle börja aktivera kortet.

Steg 1: Skriv in ditt mobilnummer. Jaha, eeh, jag har ju nytt mobilnummer. Hmmm, har glöömt bort det. Var finns lappen. Leta, leta, leta (Otto passar på att bajsa under tiden), nej, hittar det inte. Byter på Otto. Ringer Stefan: Har du mitt nummer. Får det.

Steg 2: Du kommer nu att få ett meddelande till din mobil med en ny kod inom en kort stund. Plingeling låter det från telefonen. Aha! Meddelandet har kommit. Fast hur gjorde man nu då för att få fram det? Leta, leta, leta i mobilen. Hittar inte meddelandet. Orkar inte ta fram manualen. Jag aktiverar mitt kort någon annan gång. Då har jag förmodligen tappat bort lösenordet till Mecenatsidan. Men nu har jag i alla fall mitt mobilnummer. Alltid något.


Jag vill vara en ko under en björk

Jag vill inte vara kreativ
Jag vill inte lära mig ett nytt layoutprogram
Jag vill inte ta tag i mor-dotter-relationen
Jag vill inte posta det där brevet
Jag vill inte ringa till tanten på försäkringskassan
Jag vill inte lägga en enda PIN-kod på minnet

Låt mig vara en ko under en björk
Och lägg mitt trötta skinn på kammargolvet framför kakelugnen

Dikt av Helena Aksonen (finsk poet) (osäker på stavningen) som Åsa Larsson framförde i sitt sommarprogram i P1.

Den amningsvänliga mamman är nöjd med sin dotter

Igår tog jag och Ebba en kvällspromenad, jättemysigt. Vi pratade lite om allt möjligt som det brukar bli när man är ute och promenerar. Jag funderade lite högt på att hennes kompis (som varit hos oss under eftermiddagen) hade så tätt till sin storasyster (13 månader) och sa högt att får man barn så tätt kan man inte amma (för om man gör det blir man ju inte gravid så snabbt igen). Stackars Ebba fattade förstås inte vad jag menade och frågade lite om det. Så sa hon: Men mamma om bebisen inte ammar, vad äter den då? YEEEES! Säger den amningsvänliga mamman! Det där med flaskmatning har hon helt missat det lilla livet. Förhoppningsvis har hon sett mig amma småkillarna tillräckligt för att tro på sin egen kapacitet att amma, den dagen det blir aktuellt.

Det kan i och för sig också bero på att hon aldrig lekt med dockor om hon har kunnat slippa. Det finns ett kort som jag egentligen borde scanna in och lägga ut, när hon sitter och ammar sin nalle när Julius var bebis. Hennes tolkning av moderskapet och amning då var; säckig hållning, vintermössa på huvudet och vantar, glasartad blick rakt in i väggen och så en nalle vid bröstet... Hmmmm.

Små nallar och figurer har hon lekt med men helst aldrig människofigurer. Mitt gamla dockskåp har stått oanvänt tills vi plockade in det i Julius rum (han lekte med det i alla fall 3 gånger, och passade på att ha sönder lite möbler också...) sedan åkte det in i klädkammaren igen. För jag kan inte med att slänga det. Kanske Otto kommer att tycka att det är kul?!

Vi har också en Barbiedocka här hemma (som åkt ända från Las Vegas hit till Sverige, på min inrådan (så dumt!)). Hennes hår har är tovigt, hon har aldrig blivit kammad och hennes rosa balklänning är intakt. Jag försökte ge bort henne vid senaste leksaksrensningen men då sa Julius nej. Han skulle nog leka med henne någon gång trodde han. Det har hittills inte inträffat men hon ligger i alla fall i hans leksakslåda i väntan på bättre tider.

Det finns väl inga direkta slutsatser att dra av detta. Jag har absolut inte medvetet försökt få Ebba genusmedveten och att rata dockor. Eftersom jag själv var en flick-flicka ut i fingerspetsarna har jag nog tvärtom försökt pådyvla henne detta, fast det har ju uppenbarligen inte gått. Det är hennes eget val, envis som hon är. Jag brukar skoja ibland (Men mammma.... stön... du är INTE rolig) och fråga om hon inte önskar sig en prinsessklänning eller ett par rosa lackskor till födelsedagen.

Det hon och kompisen ägnade eftermiddagen åt stället var att rita en Monsterbok med massa olika monster nu på eftermiddagen, fickstudsare, mumier, spöken och en massa andra påhittade läskigheter. De skulle fortsätta med monsterboken i skolan idag så jag får återkomma senare med bild på en fickstudsare eller en Bellis. Så länge lägger jag ut Julius och Ebbas gemensamma teckning: Musicerande apor i djungeln. Djungeln har Julius åstadkommit samt idén till motivet, aporna har Ebba gjort!

Är jag den strängaste av alla mammor på morgonen?

Det här var jag tvungen att fråga Julius imorse när jag lämnade honom på dagis. Han sa att han trodde nog det. Vad ska vi göra åt det då, frågade jag. Vi tummade på att jag skulle anstränga mig lite mer. Många tummar behövdes, så att det skulle räcka i en hel vecka i alla fall.

Julius: För sedan åker vi till mormor och där är du aldrig sträng! För där är det ju så roligt!

Mmmmm, jag vet inte det. Jo, roligt är det, men sträng har jag nog varit där också om jag inte minns helt fel. Det är bäst att du hukar dig mamma och börjar nedräkningen, för om en vecka kommer vi!

Döden, döden

Jag måste följa upp följetongen om döden... Idag har mitt humör växlat som en bergochdalbana och efter att vi kommit hem från en promenad/cykeltur i skogen, råkade jag vara på bra humör och sjöng för Julius: Man ska leva för varandra, och ta vara på den tid man har... Dumt kanske, men sångvalet berodde delvis på att vi läser Loranga, Masarin och Dartanjang och delvis på att jag läste om Lena Nevander... någonting i DN. Hon är psykoterapeut och föreläser om nå't i stil med: Hallå, ditt liv är nu! Menar att vi ska ta vara på våra liv, vi lever en kort stund och är döda ganska länge... Det snurrade nog lite i bakhuvudet, helt enkelt.

Hur som helst, så sjöng jag detta för Julius och frågade skämtsamt om han levde för mig? Ja, sa han men det gör jag inte när du är död! (Jag börjar förstå varför jag få de här diskussionerna, jag öppnar ju upp för det helt klart) Och så sa han (gullegris) med tårar i ögonen och stort darr på rösten: Men det är så hemskt så det vill jag inte tänka på... Men, sa jag, då får du leva för din bror och syster, de har du ju kvar! Ja, det var han med på, sken upp lite och så sa han: Fast Ebba dör före mig, tre år före... Otto räknas tydligen inte, han nämnde inget om att Otto skulle leva fyra år längre än honom i alla fall.

För övrigt så fortsätter Otto med sina glaskrossarskrik här hemma. Speciellt vid matbordet tills det händer något kul som att han får en brödbid eller ett skalat äpple, eller en citron att suga på. Problemet är bara att han kan bita loss stora bitar och sätter i halsen allt som oftast...

Nej, nu väntar sängen, hoppas Otto sover bra inatt, för jag har som ny rutin att försöka komma i säng vid tio för att orka med dagen efter. Och nu är klockan mer än så...