Jag måste följa upp följetongen om döden... Idag har mitt humör växlat som en bergochdalbana och efter att vi kommit hem från en promenad/cykeltur i skogen, råkade jag vara på bra humör och sjöng för Julius: Man ska leva för varandra, och ta vara på den tid man har... Dumt kanske, men sångvalet berodde delvis på att vi läser Loranga, Masarin och Dartanjang och delvis på att jag läste om Lena Nevander... någonting i DN. Hon är psykoterapeut och föreläser om nå't i stil med: Hallå, ditt liv är nu! Menar att vi ska ta vara på våra liv, vi lever en kort stund och är döda ganska länge... Det snurrade nog lite i bakhuvudet, helt enkelt.
Hur som helst, så sjöng jag detta för Julius och frågade skämtsamt om han levde för mig? Ja, sa han men det gör jag inte när du är död! (Jag börjar förstå varför jag få de här diskussionerna, jag öppnar ju upp för det helt klart) Och så sa han (gullegris) med tårar i ögonen och stort darr på rösten: Men det är så hemskt så det vill jag inte tänka på... Men, sa jag, då får du leva för din bror och syster, de har du ju kvar! Ja, det var han med på, sken upp lite och så sa han: Fast Ebba dör före mig, tre år före... Otto räknas tydligen inte, han nämnde inget om att Otto skulle leva fyra år längre än honom i alla fall.
För övrigt så fortsätter Otto med sina glaskrossarskrik här hemma. Speciellt vid matbordet tills det händer något kul som att han får en brödbid eller ett skalat äpple, eller en citron att suga på. Problemet är bara att han kan bita loss stora bitar och sätter i halsen allt som oftast...
Nej, nu väntar sängen, hoppas Otto sover bra inatt, för jag har som ny rutin att försöka komma i säng vid tio för att orka med dagen efter. Och nu är klockan mer än så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar