Det är så häftigt...

Otto fascinerar mig. Han är en alldeles vanlig 1,5-åring, men jag blir ändå alldeles imponerad över de små saker han nu klarar av. Även om ordförrådet fortfarande är begränsat till mamma (som betyder alltifrån mamma, till kom och hämta mig, jag vill bli buren och till jag vill ha) upp, nej, kiki (kissekatt - Tooticki), aj, aj och till diverse djurljud så förstår han så ofantligt mycket. Man kan säga till honom att hämta skorna, att stänga av dammsugaren om han har satt på den och sätta sig på stolen om han är hungrig!

Det är så kul att kommunicera! Något som han dock låtsas att han inte alls förstår är att han inte får leka med kattmaten och städa kattlådan. Favoritlekar är annars att dammsuga, läsa bok och spela fotboll. Vi var på Djurgården i helgen och han gav sig in i fotbollslek med några pojkar i åttaårsåldern och deras pappa utan att ens tveka. Vill man något får man helt enkelt se till att ta för sig! Att pojkarna inte tyckte det var lika kul som honom det var något han var helt oförstående inför. Jag längtar ihjäl mig efter altan och gräsmatta nu, det var så härligt att se Otto springa omkring halvnaken i gräset. Jag trodde jag skulle dämpa hans framfart genom att ta av honom barfota men han bekymrade sig inte alls över detta. Ska bli så kul att se honom på stranden i sommar.

Ett Djurgårdsbesök innebär för mig också att äta på Blå Porten. Stefan håller inte med, tycker att det är dyrt och att de aldrig varierar menyn. Fast det spelar ingen roll, jag älskar stället. Otto med. Han passade på att upptäcka gården, jaga änderna, stal en blindkäpp från en gubbe och försökte smaka på det som såg gott ut vid andras bord. Hörs det att jag är stolt över marodörtakterna? Det är jag, så där präktigt, olidligt mammastolt!

Vad jag egentligen hade tänkt skriva om från början i det här inlägget är att i och med att jag legat en del på soffan det senaste, så har jag också haft tid att iakta Otto. I vanliga fall är det så mycket man håller på med och fixar, missar mycket. Nu har jag haft tid att bara titta och det är också spännande. Det är otroligt vilken koll han har på oss i familjen, vad vi gör, hur vi gör. Han följer oss med blicken i princip hela tiden och snappar upp och interagerar så mycket mer än vad man tror. Och så blir man förvånad när man säger till honom att; Nu ska vi gå och hämta posten och han direkt går till rätt brevlåda! Det är ju självklart! Han har stenkoll! Det är vi som är långsamma och tröga! Så summa sumarum, av den här skitmånaden som maj faktiskt har varit, så har det ändå funnits ljuspunkter.