Kommer upp i tö, eller hur var det nu. Jag har slutat att leta efter saker jag tappat bort. Jag orkar inte. Så länge det inte är akut förstås. Vilket det lätt kan bli. Men det tänkte jag inte skriva om en gång till.
Jag har inte hittat mina glasögon på ett år. Har letat halvsporadiskt men de har varit tokborta. När jag febrilt letade efter leksaker att underhålla Ville med i bilen då hittade jag solglasögonfodralet och där låg mina glasögon! Från semestern förra året tror jag. Jag har också förlagt Ebbas Ipod. Inte bra. Slutat leta, för jag vet att jag hade den här hemma men inte var. När jag skulle träna häromdagen hittade jag den i mina spinningdojjor! Det här är det som är jobbigt. Jag lägger sakerna på något fiffigt ställe. Lägger dem inte där de ska vara direkt men på ett MYCKET fiffigt ställe. Som jag naturligtvis glömmer direkt. Mamma påstår att det var precis så famor gjorde. Jag hoppas det är ett arv. Något bekymmersamt är dock att hon var 70 och jag är 37.
Jag tänker på ekorren i en bok om mumintrollen. Den boken när mumintrollet vaknar ur sitt vinteride. Där förekommer en mycket virrig ekorre som inte har något närminne alls utan hela tiden glömmer vart han är på väg och varför. Och var han la sina nötter. Vilket träd? Det sorgliga slutet i boken är att han dör när han möter vintern. Så där känner jag inte igen mig längre, även om döden väntar även på mig. Förhoppningsvis om många långa år.
Nu väntar jag på att min husnyckel ska dyka upp. Den sitter inte längre på min nyckelknippa och det måste finnas en mening med detta även om jag har glömt den. Var den är? Don't ask me. Inte där den borde vara. Och pressa mig inte på andra saker som jag tappat bort. För det tänker jag inte bekänna just här, just nu. Och så tänker jag fortsätta skälla på barnen som inte kan hålla reda på sina grejjer.
5 kommentarer:
Men RosaMilton, du är verkligen otrolig! :-)
Vad säger maken..? Och barnen? Hahahahahahahaha
Om jag hade levt med dig så hade jag fått fnatt. Mina kollegor på jobbet skickade följande filmsnutt till mig, för att jag är exakt sådan...
http://www.youtube.com/watch?v=0zUbyL6yez4
Du kanske har fått den förut?
//Jag har ALLT i mina mappar...
Å andra sidan måste jag ju tillägga att det är därför du är du och du är så unik. Det är inte alla som har den egenskapen så utpräglat!
:-)
Jag väljer att ta det som en komplimang.... Blir så jobbigt annars! Nycklarna är återfunna iaf.
Det där blir inte bättre med åren. Men så småningom lär man sig att inte hitta på smarta ställen utan att fortsätta att använda de osmarta ställena och att dubbelchecka och trippelchecka de få saker som faktiskt är viktiga som plånboken och nycklar. Men det är ett ständigt tjafsande och det tar tid! Och det är irriterande för omgivningen ("har du sett mina glasögon? - jag vet att jag la dem här...)
"En som vet"
Ta det som en komplimang!
Du vet att jag tycker så mycket om dig!!!
//a
Skicka en kommentar