Det som göms i snö

Idag har jag varit första riktiga timmen i trädgården. Den första vårtimmen i trädgården är visserligen härlig för att det är vår men det är den gången om året jag blir galen på vår katt. Snö i trädgården = ok att bajsa där. Så jag har plockat kattbajs, räfsat bort snömögel från gräsmattan och påbörjat rensningen av trädgårdslandet. Det där ogräset som jag aldrig hinner med på hösten av någon konstig anledning. Men om jag ska hinna gödsla och förbereda för plantering så är det hög tid att börja. Mycket lättare också faktiskt än senare på säsongen.

Och i tisdags ägnade jag förmiddagen innan jobbet åt frösådder. Purjolöken är jag i alla fall en vecka tidigare med än förra året. Jag har en helt annan energi åt trädgården i år än förra året. Få se hur jag får ihop det med nya jobbet. Det är inte många arbetspass kvar nu.

Oj då...

Nästan en månad utan en skriven rad. Idag är vi precis hemkomna från Borås, jag, Ville och Otto. Det var nära att jag packade en av min kära mors katter också. Ajax är nog den vackraste skogkatten jag har inom nära räckhåll. Men utseende är inte allt, han är fantastisk i sättet också. Så lugn och go, nyfiken och smart! Vilken charmknutte! Jag tror han skulle trivas bättre hos oss! Jag lovar att jag hade stulit honom om inte Stefan myntat regeln en in, en ut om familjens nuvarande konstellation. Ett nytillskott och en måste ut. Och nej, jag kan inte tänka mig att byta ut vare sig nuvarande katt, make eller barn för den delen.

För övrigt har vi i princip använt allt som jag packade ner, barnen har fått rida, vi har varit i djurparken och jag har sprungit sightseeing i området som sig bör. En av vännerna har jag hunnit träffa och det var nog Ottos höjdpunkt på resan. Hennes äldste kille hade en lyftkran som man kunde manövrera med fjärrkontroll. Vilken lycka.

Tågresorna har gått fantastiskt bra. Det mesta har gått bra förutom mitt sovande, vilket i och för sig får tråkiga konsekvenser för omgivning (läs mormor). Jag var osmart nog att tro att jag skulle kunna dela säng med Ville. Vi har bägge sovit urdåligt i två nätter innan jag kom på att lägga honom på en madrass på golvet. Så dumt att inte tänka på det på en gång. Ville är för övrigt en riktig djurälskare. Han tycker katterna är fantastiska och hästarna likaså. Han kunde ridit i en timme om han hade fått. Sken som en sol gjorde han ända tills det var dags för Otto. Gråt och tandagnisslan istället.

Nu är nog katterna och mormor däckade i några dagar framöver efter vårt besök.

Mamma är blivande skogkattägare!

Min kära mor är som bekant inte så svårövertalad när det gäller djur, speciellt då hästar eller katter. Den här lilla guldklimpen kommer att flytta hem till henne om några veckor och är tänkt att bli Tootickis fästman! Visst är han vacker? Och har den vackraste av färger... svartsilvertigré. Jag hoppas Tooticki faller lika pladask för honom som mamma och jag gjort.

Förresten Milton the cat är tillbaka! Nu har han inte många kattliv kvar! Han har under sitt 13-åriga liv lyckats skada tassen på Valhallavägen, klämma svansen i en dörr så att den måste amputeras, hoppat ner från mammas fönster 2,5 våningar, blivit påkörd och brutit bäckenet, varit på vift två gånger, den ena gången var han instängd i bageriets förråd några dagar... Vad han ägnat sig åt den här veckan vet ingen, kanske inte ens Milton själv? Nu ska han i alla fall få sällskap, men han är van vid andra katter, har ju bott ihop med Bacon, Millan och så Tooticki i somras.

Katten Milton

Katten Milton är bortsprungen. Eller borttappad, vilket som. Sedan i torsdags saknas han hemma hos mamma. En trettonårig svanslös korsning mellan leopard och hare. Mycket neurotisk men väldigt vacker. Hoppas, hoppas han kommer hem.