Är det för tidigt att sammanfatta sommaren? Den har känts lugn. En hemmasommar, trots Danmarkssemester. Aldrig har vi väl spenderat så mycket tid på det lokala badet. Vi har nog varit mer borta föregående somrar. Fast å andra sidan minns jag inte helt, somrarna glider ihop. Räknade ut igår att vi nu har bott längst här och ändå är det "bara" 5 år. Vi har alltså haft hemmarutiner i år. Ofta åkt och badat direkt efter frukost och vissa dagar även åkt på kvällskvisten. Jag har inte smort in barnen med solkräm mer än max en gång i år. Det beror visserligen på att sommaren var lite mer instabil vädermässigt men faktiskt mest för att vi inte tillbringat så mycket tid ute mellan 10-14. Har vi varit ute har en t-shirt och shorts hållit solen borta. Med tanke på vad solkrämen innehåller är jag nöjd av den anledningen också. Att vi har badat mycket har också handlat om att hålla bröderna bus på bra sommarhumör. De bråkar minst sagt en hel del även om det finns kärlek också. Det är makalöst vad de kan bråka om. Allt. och inget.
Några milstolpar har vi också passerat. Otto har lärt sig simma. Redan när vi var på Lalandia hävdade han att han kunde simma men det var i strömbassängen där han gled runt med armpuffar. Ändå tror jag att det var då han fick in känslan. Vi har peppat honom jättemycket och han har nog själv varit mycket motiverad, vårt lilla vattendjur. Att kunna bli självständigare och vara med Julius på djupare vatten utan simpuffar har varit en morot. För mig känns det skönt att han kan simma till hösten. Han är yngst i klassen och det känns riktigt bra att han kan simma när klassen går till simhallen i höst. Ett område där det inte är uppförsbacke. Det var också häftigt att det bara släppte från en dag till en annan. Från att klara ungerfär 1,5 meter och sju (!) simtag så sa han bara att: Nu kan jag simma. Och det kunde han, 10 meter utan vidare! En vecka senare och han simmar 50 meter. Han dyker i från kanten och gör volt från kanten. Jag känner inte riktigt att jag kan släppa honom när vi badar men nästa sommar... Ville är även han ett vattendjur men är till sin natur mer försiktig. Hopp från kanten men inga magplask eller försök till dyk.
Ville å sin sida har lärt sig cykla. I våras plockade han övermodigt fram sin cykel drog upp den för backen här hemma och flög sedan i full fart rakt ner i diket och rakt in i grannens tuijahäck innan jag ens hade hunnit fundera. Efter det blev han en mycket försiktig cyklist och hans nerförsbackar kategoriseras snarare som svagt, svagt nerförslut. Då bromsar han... En dag när vi var på garageinfarten tittade han på Ottos cykel som han vuxit ur och som kommer bli Villes så småningom. Mamma, sa han, när kan jag cykla på den cykeln. Jag tänkte inte så mycket utan svarade att han måste lära sig cykla utan stödhjul först. Det tog max två dagar, sedan bad han Stefan plocka bort stödhjulen och cyklade direkt. Han har dock sitt temperament att slåss emot. Det har varit en hel del vredesutbrott för att han inte cyklar lika bra som Otto. Problemet vilket egentligen är en fördel är hans försiktighet. Otto har ju varit livsfarlig på cykel så fort han lärde sig så har det gått undan.
Storbarnen är just stora. jag ser fram emot två dagar själv nu med Julius när de andra åkt söderut. Just nu är han på scoutläger med hemlängtan. Får se om det här lägret knäcker scoutintresset eller om det står sig.
