Jag känner mig lite som Frodo i Sagan om ringen, uttänjd och energilös. Det går visserligen i vågor men jag kan nog ändå med sanning säga att det är en rätt tuff period just nu. De dagar Otto är hos dagmamman behöver jag verkligen ladda batterierna för att orka och ändå har det inte blivit så någon dag den här veckan. Det är alltid något som måste göras. Visserligen trevliga saker som att träffa vännen U och att klippa sig men det är inte riktigt okej, när jag känner att till och med det är för mycket. Vissa dagar är jag mer speedad, som igår och landar med ett magplask på kvällen. Igår var det ett bokstavligt magplask. Testade en ab-trainer som Stefan köpt och DET GICK INTE! Det gjorde ont på alla andra ställen än i magen och då kan jag säga att det beror naturligtvis inte på att min mage är vältränad. Jag blev tokförbannad och idag har jag träningsvärk i armarna... Att jag behöver träna magen är inte för att komma i form till Beach -08, utan för att jag behöver magmuskler för att min rygg ska orka. Det är lite si och så med den för tillfället.
Idag har jag visserligen haft en lugnare start på morgonen än igår. Det skulle bli fotografering hos dagmamman så jag behövde inte vara där med Otto till klockan 9. Vi tog det lite lugnare och gick dit, så vi var väl på plats runt 9.40 sådär. Men att ta det lite lugnare innebär ju inte automatiskt att allt flyter på bara. Jag tycker det är jättetungt att ta sig iväg någonstans just nu. Otto vill sällan det jag vill, eller i alla fall inte i den ordningen jag vill. Dvs ta på sig kläder och blöja i rätt ordning, borsta tänderna osv. Han vill hemskt gärna gå ut men som sagt, varför kan man inte bara ta på sig stövlar och mössa och gå iväg? Eftersom jag inte orkar tjata brukar jag vänta med Otto om han är på det humöret och göra iordning Ville och mig själv under tiden. Ville är något mer samarbetsvillig när det gäller påklädning. Medan jag klär på Ville försöker Otto hoppa från kontorsstolen (med hjul) till sängen och blir omåttligt irriterad över att jag hindrar honom. När man väl klätt på Ville brukar hans protester börja. Så då står jag där och har två val. Antingen får Ville skrika i babysittern medan jag klär på Otto. Eller så bär jag Ville i sjalen och då skriker han något mindre och så försöker jag klä på Otto samtidigt. Det sista alternativet är emellertid alldeles förödande för min rygg. Så jag klär på Otto och Ville skriker. Jag kommer på att Ville kanske behöver amma lite innan vi går. Efter det tar jag ut alla grejjer (alltid en väska och en babyinsats samt lite vantar och andra lösa pryttlar). Hämtar vagnen i garaget (den kan inte längre stå på förstukvisten för en katt har kissat i den och det tog en rejäl arbetsinsats för att få den ren och icke-luktande).
I med Ville i vagnen, han vrålar, i med Otto i vagnen, han vrålar, vill hellre cykla. Otto tystnar men Ville fortsätter att skrika.
Ville ger sig inte skriker av och till och vägrar somna. Så jag tar upp honom och får bära honom i sjalen resterande del av vägen till dagmamman, dvs 25 minuter. Tanken är att jag ska försöka få Otto och Ville på bild tillsammans som syskonfotografering. Men hey, hur kunde jag vara så dum att jag trodde det skulle funka? En 2-åring och en 3-månaders bebis?! På vilken planet befinner sig min mentala kapacitet? Så jag sitter och tittar på fotografering av små avskyvärda barn i olika avskyvärda format i 1 timme medan Ville ledsnar och somnar. När det är Villes och Ottos tur är det helkört, Otto är samarbetsvillig men Ville är det absolut inte. Sedan traskar jag hemåt.
Om ni orkat läsa ända hit, så fortsätter gnället. För min eftermiddag kommer att se ut som följande. Hämtning av Otto klockan 14. Vara hos BVC-tanten klockan 14.30 för vägning och mätning av Ville. Vi har inte varit där sedan i januari så det nu får det bli av, annars blir det väl inte förrän i maj. Hur som helst borde jag vara hemma senast 15.15. Ebba och Julius ska ta sig hem för egen maskin och har lovat att de ska fixa mellis själva oxå. Så när jag kommer hem blir det en kort mellanlandning, klockan 15.45 ska hela flocken iväg till Chay-in-do. Sedan tar jag småknoddarna och åker och handlar lite mjölk och fil och lämnar en försenad bok till biblioteket. 17.00 är träningen slut och vi ska hem allihop och då ska det lagas middag. Kanske låter det här inte som en match men somliga dagar som idag känns det som att bestiga Mount Everest. Det som tär värst är alla moment in och ut i bilen och alla på- och avklädningar. Och egentligen nummer ett, att Ville alltid bara får hänga med. Han skriker och hänger med. Han kanske egentligen skulle vilja sova men då blir han väckt. Han kanske skulle vilja amma men då sitter vi i bilen och det är det lika bra att åka hem. Allt det här resulterar i skrik och förtvivlan. Och jag känner mig så in i norden otillräcklig. Och när Ville skriker tar tålamodet till de andra barnen slut. När Julius för 51:e gången tycker att livet är orättvist, undrar varför han inte kan få spela dataspel obegränsat eller tycker att maten är äcklig så finns inget tålamod kvar. ALLS. Eller när Otto hittar på bus efter bus, eller bara inte vill gå åt samma håll som jag vill. Efteråt känner jag mig så misslyckad och trött och vill bara gå och dra något gammalt över mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar