Ville vaknade tidigt nu på morgonen, klockan 6 och jag kom inte i säng förrän vid 23.30 ca. Samma visa igår. Ändå känner jag mig helt okej. Jag har hunnit äta frukost och Ville leker på golvet. Fast nu börjar han ruttna en smula på det. Med lite god vilja skulle man kunna säga att han lärt sig krypa under midsommarhelgen. Det är inte så att han kryper runt i raketfart men han tar sig fram. Om han är pigg kryper han på riktigt några meter. Det är fortfarande mycket knepigt att få händer, armar och ben att arbeta växelvis och han kryper som Otto och Ebba gjorde med ena benet under sig som stöd för att kunna sätta sig och pausa om det behövs. Är han trött tar han sig fram meddelst ålning under protester.
Resan hem var för övrigt en utmaning för tålamodet. Först skrek Ville, sedan somnade han så småningom. Otto var jättetrött men kunde inte varva ner och sova. Försökte väcka Ville. Otto fick naturligtvis inte väcka honom eller kasta leksaker och började skrika. Han väckte Ville fyra gånger, innan Ville gav upp och vaknade på riktigt. Svalde så mycket snor och slem att han gråtkräktes. Till slut sov han en timme. Då var Ville vaken och missnöjd. Han somnade inte igen förrän vi var nästan hemma. Ungefär vid Järna och antroposoferna hade han en riktig skrikperiod varpå jag föreslog att vi skulle stanna där och göra en liten miniutflykt. Stefan nobbade förslaget och avfarten och vi kunde köra hela fyra (?!) minuter till. Miniutflykten blev vid en sophög vid E4:an, vi kollade sniglar, Otto kaste stenar i en dyig sumppöl som luktade skunk och jag hittade SJ-spåret söderut. Nåja, vi kom hem i alla fall :-) Nästa gång ska jag inte föreslå att vi svänger av vägen vid bra utflyktsställen utan peka med hela handen och dirigera... Just nu känns inte långa bilresor med smånissarna så jättekul överhuvudtaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar