Jag undrar om Otto är på väg ur värsta 2,5 års fasen in i något nytt? Det har varit en sån kämpig vår och sommar. Nu i efterhand känns det som det har varit konstant gnäll, klagan och tandagnissel och det är förstås inte sant. Men det har varit tungt och jag har hela tiden kämpat med dåligt samvete och skuld, känt att jag blir galen och jag räcker inte till. Jag räcker inte till att vara mentalt närvarande för de stora och samtidigt ta hand om de små, som har ett stort fysiskt behov av mig. Att känna att man gör ett dåligt jobb, det fräter och gnager.
Och nu! Nu leker han en hel del själv! Är samarbetsvillig när vi ska iväg någonstans, klarar av kisseri utan allt för många olyckor. Pratar, pratar, pratar. Är någorlunda schysst mot Ville. Visst faller han tillbaka i gamla spår precis som jag och visst blir han jättearg och ledsen på syskonen när han inte får vara med men det är en annan kille. Han är nöjd med tillvaron just nu. Och plötsligt blir allt så mycket enklare.
Otto har två konversationsfraser. De använder han alltid när han vill ha kontakt och inte precis vet vad han ska säga. Nummer ett:
- Det är mycket fint väder idag.
Nummer två:
- Hur mycket är klockan?
Imorse när han stapplade upp ur sängen, (han har alltid bråttom att komma ner för trapporna och kolla läget) då blev det följande kombination:
- Det är mycket klocka idag mamma!
1 kommentar:
Den skall jag spara på: "det är mycket klocka idag". Säger allt faktiskt.
Skicka en kommentar