En liten kvist - lite varadagslycka

Mycket julhandel och förberedelser idag, tillsammans med mor. Trevligt med sällskap. Köpte till och med hem lite nytt grönt och har slängt ut pelargonerna i garaget. Blomkruksjorden låg tyvärr översnöad och det kändes allmänt otrevligt att försöka ta tag i projektet skotta bort blötsnö i mörkret. Bestämde mig för att offra sticklingssamlingen från i somras som aldrig velat rota sig och bara blivit stående.

Fick med mig krukan in, rycker upp kvistarna och vad skådar mitt norra öga! En buskstickling har rotat sig! Otroligt! Jag har tagit sticklingar helt random från olika buskar i tre år, alltid vid fel tidpunkt och ingen har någonsin rotat sig. Helt otippat! Nu gäller det bara att komma ihåg vilken det var. Det kan vara en paradisbuske men det kan också vara något annat. Det blir spännande till våren.

Imorgon köper jag nog lite fuskjord på Coop....

Det som är svårt att uttrycka med ord

Det har inte ens gått ett år. Men så här i december sitter jag ändå och gör någonslags sammanfattning. Inte av pappa i sig men av beskedet, det snabba förloppet och känslorna kring det hela. Det gick så fort, jag kan fortfarande inte känna att jag hunnit med eller ikapp.

Den första låten symboliserar pappas tro för mig. Och tiden från att han fick veta att han blivit sjuk. Anders, jag och pappa lyssnade på den. Vi spelade den även begravningen i England.


Den här låten symboliserar för mig när pappa blev sämre. Hur det måste kännas att försvinna bort och vara i två verkligheter samtidigt. Jag hade precis åkt och visste nog att jag troligtvis inte skulle hinna tillbaka. Försämringen gick så otorligt snabbt de sista dagarna.


Massive Attack - Heat Miser. Jag vet inte om det stämmer men jag har hört att låten handlar om hur en av bandmedlemarnas astma och hur ett astmaanfall upplevs. För mig handlar det om de sista timmarna, hur fokus ligger på andningen. Men ingen ångest, mer sorg och acceptans.



Visserligen en kärlekssång men jag lyssnade på den samma dag som pappa dog och den första tiden eferår. En sorg och längtan till det som var förut, till den tiden då jag var liten och pappa var vuxen och tog hand om mig, visste allt och kunde allt. När jag litade på honom som barn gör, innan man själv blir vuxen och skaffar sig egna sanningar och verkligheter. Det skär fortfarande i mig att tänka på den dagen då pappa dog. Dagen innan hade jag åkt hem och pappa hade följt mig ut till taxin. Flög hem och allting var fel. Jag var på fel plats, jag var på jobbet och hade hur mycket jag än velat kunde jag inte ändra på något.


Vi lyssnade på den tillsammans pappa och jag. Först visste jag inte om jag skulle våga dela den med honom, tänkte att han skulle bli ledsen men han förstod.

Idag var det vakna tidigt efter sent i säng. Det finns ett problem när jag jobbar kväll. Överrapportering 21.15 och så slutar man 21.30. 15 min att kolla igenom journaler och säga hejdå etc. Om man då har en rörig kväll så ligger jag alltid back i dokumentation. dels för att jag har svårt fortfarande efter alla dessa år att vara närvarande och stöttande på två ställen och samtidigt hinna med att dokumentera. Efter överrapportering vill jag gärna 1. Pusta ut och reflektera lite. 2. Säga hej och byta några ord med nattkollegorna. 3. Dokumentera.

Slutsats igårkväll: Gick från avdelningen 22:15. Hemma 23.00. I säng 23.30

Upp 07, iväg till luciafirande för Ottos del. det skulle bli jättespännande att få gå och titta på luciafirandet tyckte han, så det var inga svårigheter att få honom med sig.

Då krånglar Ville istället. Tandborstning check, på med kläderna - gnöl och först ut till bilen - check.
Otto får på sig allt själv. Gav honom en andlig guldmedalj för att han hjälpt till så bra. Ut med honom till bilen - check.
När jag själv 2 minuter senare kommer ut till bilen möts jag av illvrål. Vad har hänt?

Jo, Ville har tagit Ottos virituella guldmedalj! Hur gick det till? Nå, det gör man ju inte ostraffat, så då slog Otto honom. Mycket spännande det där. Hur kan man ta en icke-existerande, andlig guldmedalj?

Slutet gott allting gott, två glada barn lämnade på var sin plats i tid. Och jag är ledig. För när jag lade mitt schema räknade jag kallt med att dagis skulle fira lucia idag. Inte på fredag. Då jobbar jag. Planering, planering.

Vågar knappt erkänna för någon

Men idag tog jag ledigt. Från allt utom lite vanligt röj förstås. Jag har legat på soffan ätit choklad och läst bok. Kan faktiskt inte minnas när det hände senast. Anledningen? Datorn hade checkat ut. Det var nog precis vad jag behövde. Stefan kom hem, knäppte lite på fanskapet och nu funkar den igen.