En liten kvist - lite varadagslycka

Mycket julhandel och förberedelser idag, tillsammans med mor. Trevligt med sällskap. Köpte till och med hem lite nytt grönt och har slängt ut pelargonerna i garaget. Blomkruksjorden låg tyvärr översnöad och det kändes allmänt otrevligt att försöka ta tag i projektet skotta bort blötsnö i mörkret. Bestämde mig för att offra sticklingssamlingen från i somras som aldrig velat rota sig och bara blivit stående.

Fick med mig krukan in, rycker upp kvistarna och vad skådar mitt norra öga! En buskstickling har rotat sig! Otroligt! Jag har tagit sticklingar helt random från olika buskar i tre år, alltid vid fel tidpunkt och ingen har någonsin rotat sig. Helt otippat! Nu gäller det bara att komma ihåg vilken det var. Det kan vara en paradisbuske men det kan också vara något annat. Det blir spännande till våren.

Imorgon köper jag nog lite fuskjord på Coop....

Idylliskt pepparkaksbak

Idag har Spindelmannen (i något för tajt och för liten trikå) och Darth Vader bakat pepparkakor hemma hos oss. Darth Vder hade dagen till ära tomtedräkt på och spelade dragspel. Så mysigt så. Kan meddela att Darth Vader var flitigare med baket och att båda gillade pepparkaksdeg.

Kulor och skruvar

Det blev två morgnar med paprikapulver på gröten. Nu har jag plockat undan paprikapulvret! Ute snöar och snöar det och jag ska snart sticka iväg på jobb. Jag fick inte tjänsten jag sökte men det hade jag på känn. Är faktiskt nöjd eftersom det verkar som att det finns roligare saker på gång. Jag var ju bara tvungen att söka drömtjänsten men jag är nog faktiskt inte redo för den, vilket den person som fick den är. Dessutom blev jag väldigt glad över att de valde rätt person till jobbet, enligt mig.

Det är lustigt det där med magkänsla, jag kände direkt på intervjun att jobbet inte var mitt och att de redan hade någon de var intresserade av. Det stämde alltså. Antingen är min magkänsla rätt bra, eller så var de som höll intervjun riktigt usla. Eftersom anställningsintervjuer inte står på agendan så ofta är det svårt för mig att bedöma vilket.

Jag ska försöka ägna den lilla stund jag har innan jobbet att plocka fram adventsstjärnor. Igår dammsög jag hela huset när jag kom hem och det finns några saker vårt hem svämmar över av. Kulor! Glaskulor som ingne leker med men som finns i alla hörn och vrår! Och Julius önskar sig nya! Gaaaahhhh. Plus skruvar. Små metallskruvar som nästa är omöjliga att dammsuga upp och som man får stanna och plocka upp för hand. Överallt. Härstammar från ett mekano som Ebba försökte bygga ihop med småpojkarna för dryga veckan sedan. Det var en helt omöjlig modell med en beskrivning som inte alls gick att få ihop. Sedan försnillades en hel del av delarna och nu är dessa utspridda ÖVERALLT! Jag kommer att hitta skruvar fram till mars tror jag.

Dessutom är det dags att ta itu med julplaneringen. I år har jag tänkt mig en mer struktrerad variant av mig själv om möjligt! Sätta datum för inhandlande av julklappar innan värsta stressen kommer över familjen. Och så har vi nästsista födelsedagen för året kvar att fira. En liten blivande treåring längtar. Blivande femåringen längtar dessutom också. Han har ännu inte riktigt insett vilken dålig dag han fyller år på. Det ska bli intressant att se när den upptäckten landar hos honom. Istället planerar han kalas för alla sina dagmammekompisar och är rätt nöjd. Inte så nöjd med att Ville fyller år först dock. Lite smolk i bägaren tycks det.

Plus och minus just nu

Jag börjar med plussen:

* Det är sol ute idag! Bara en sån sak, vad jag har saknat den!

* Sovit till klockan 9! Tjohooo! Farmor är här och har tagit hand om Otto och Ville på morgonen!

* Frukost i relativ lugn och ro, så lugnt det nu kan bli i vår familj.

* Otto är på bra humör, han är så överlycklig över att farmor är här.

* Det mesta av julmaten är förberedd




Minus:

* Ville vaknade klockan 04 imorse och tyckte det var morgon. Stefan kunde ändå inte sova så han tog honom. Vad är det med Milleminus, varför blir hans sovvanor aldrig bättre?

* Sova igen-problemet. Nu ligger S och sover. Det går åt så mycket tid att bytas av och sova. TRÅKIGT!

* Sömnproblemen i familjen. Att S inte kan sova fast det finns plats och möjlighet. Det känns så värdelöst

* Slå in julklapparna. Tråkigt! Alla är inköpta men oinslagna. Tänk på allt papper som ska på paketen och så rivas av igen om bara några dagar.

Julskinka

Jag lyssnar på P1 om grisars tillvaro i Sverige. Dystert. Det känns i alla fall bra att vi kommer att äta en lycklig julskinka i år. Vår gris sprang omkring ute i leran och bökade under sin livstid. Inga liggsår, lungsäcksinflamation eller magsår.

Ännu mer fortsättning

Igårkväll hade vi ett prat om hur det ska bli med kalendern. Julius ville absolut att den ska vara kvar och Ebba likaså. Julius hävdade att: Ja, jag blir ledsen först men sen efteråt blir jag alltid glad för det jag fått. Det är faktiskt delvis sant och gäller alla presenter han får som inte riktigt duger. Han har definitivt inte lyckats bemästra den sociala ta-emot-present-och-se-glad-ut-även-om-det-är-det-fulaste-du-fått koden.

Mina synpunkter i samtalet var att det är okej att bli besviken men det är inte okej att låsa in sig på toaletten på morgonen när vi har bråttom. Och det kommer inte att finnas några dyrgripar i kalendern utan bara småsaker.

Tips: Skaffa aldrig en luck-kalender

När Ebba var fyra såg jag en otroligt fin julgran med 24 luckor på Åhléns. Åh, tänkte jag, va kul! Såg framför mig hur barnen med tindrande ögon turades om att öppna varsin lucka och sedan nöjt lekte med de småsaker de fått i väntan på julafton och riktiga julklappar. Första året fick Ebba ensam öppna alla luckor och sedan dess har hon och Julius delat. Förra året var Ottos premiärår och nu öppnar de alltså var 3:e lucka. Det tog inte lång tid för mig att inse att den här kalendertraditionen var besvärlig. Först därför att det är små luckor, det är helt enkelt svårt att hitta saker som får plats i luckorna. Jag börjar fundera vad jag ska ha i luckorna redan i november och det blir ytterligare ett måste inför julen. DUMT! Sedan är jag ju egentligen emot att köpa småsaker och skräp och nu gör jag det ändå. Inte leker de mycket med sakerna heller. Otto är visserligen jättenöjd, det är hur kul som helst att öppna luckan, det kan vara något så enkelt som en gammal nyckel i den och det är en veritabel skatt för honom. Så visst det finns i alla fall ett barn som tindrar.

Redan förra året uppstod dock en tendens som dessutom har blivit akut nu i år. Jämförelse, avundsjuka och missnöje. En lucka har Julius öppnat och blivit nöjd med. Flertalet gånger har han börjat gråta och låst in sig på toaletten, alternativt bara blivit missnöjd. När jag tänker efter har Ebba och också varit missnöjd med luckorna ibland genom åren men aldrig så här. Det här är helt ohållbart.

Imorse var det Julius tur att öppna luckan. Jag hade precis vaknat och fått på mig kläder, Stefan hade susat iväg till jobbet och det var 15 minuter kvar tills barnen skulle vara påklädda och redo för att knata iväg till skolbussen. Ebba hade dessutom inte packat gympapåsen. Då öppnar Julius sin lucka och där hade jag lagt två fina glaspärlor. Varpå han börjar gråta. Varpå min första reaktion är att jag blir tvärarg. För att det aldrig blir rätt. Till historien hör att jag utifrån vad han tyckt om sina presenter hittills har ändrat om i kalendern (egentligen skulle han idag fått ytterligare en reflex att fästa på cykelns eker men det var en värdelös present tyckte han). När Ebba fick pärlor (nöjd var hon) i sin lucka sist, så stod Julius och trånade och suckade och då tänkte jag i mitt stilla sinne att han nog också tycker det är fint med vackra pärlor. Varpå jag bytte. Vilket naturligtvis var fel det också. Så jag tappade humöret, Julius grät och låste in sig på toa, där Ebbas gympakläder hängde, så hon kunde inte packa gympapåsen. Ville grät och ville ha morgontutte. Jag ammade Ville och med ena handen och med den andra låste jag upp toalettdörren med en kniv, varpå Julius håller emot på insidan. Här tappade jag tålamodet totalt eftersom jag nu började inse att det skulle bli bekymmersamt för dem att hinna med skolbussen. Att stoppa in småttingarna och mig själv och skjutsa till skolan är ingen rolig tanke klockan halv åtta på morgonen, speciellt inte när man knappt hunnit vakna eller få i sig frukost.

Argare än jag tror att jag varit någonsin, gjorde jag Julius så rädd att han öppnade dörren och han fick sig en utskällning utan dess like, där jag föreslog att jag antingen skulle kasta ut luckgranen genom fönstret eller alternativt elda upp den i spisen.

Inte för att jag förstår hur det gick till men det allt det här jag beskriver hände på dessa stackars 15 minuter. Jag borstade tänderna på Julius under mycket hickande, snorande och tårsprut. Han repade sig lite men sedan upptäckte han att Otto under stormens orkanstyrka varit inne på hans rum och haft sönder hans legobygge - nytt tårsprut och yl. När han sedan klädde på sig tappade han sina glaspärlor i golvet så att den ena gick sönder och blev ytterligare ledsen och förtvivlad. I detta kaos hann jag faktiskt att trösta honom, han satt i mitt knä medan Ville stod bredvid och ylade för att han var hungrig. Otto var bekymrad för att Julius var så ledsen. Ebba insåg att det bästa hon kunde göra, var att vara den fungerande familjemdelemen och hon skyndade sig allt vad hon kunde med sina bestyr. OCH - De hann med bussen.

När Ebba och Julius försvunnit hoppades jag att lugnet skulle lägra sig men inte då. Resten av morgonen grät Otto för att han var snorig, för att den Bionicle som han lånat från Julius rum inte gick att bygga ihop, för att jag ville borsta tänderna på honom och klä på honom och för några andra saker som jag redan har förträngt.

Jag hoppas resten av dagen blir bättre.

Seg, segare, segast

Seg i både kropp och själ. När ska jag vakna till liv egentligen? Otto är hos dagmamman och Ville sover, så det är dags att sätta fart. Igår tränade jag men redan då var kroppen seg. Det var så jobbigt att jag nästan ville hoppa av cykeln. Eller inte nästan, jag ville det. Långa tråkiga låtar och svetten bara rann om mig! Jag brukar se det på andra, att det droppar men det har inte hänt mig tidigare. Och inte var det för att jag tog i extra mycket. Nå det var skönt att få det gjort, skönt efteråt och skönt att träna ryggen lite, vilket jag också hann med. Det känns idag. Annars är det en helt vanlig dag idag, inget spännande kommer att hända antar jag. Några nyheter på barnfronten är att Otto vaknar som vanligt, tidigt och Ville sover aningens längre. Plus att Ville har börjat intressera sig för böcker, dvs att inte bara gnaga hål i dem utan också att läsa dem.

Igår bakade vi lussebullar, men pepparkakorna är redan nästan slut så det får bli en omgång till. Julius har gått med på att vara stjärngosse i luciatåget. Idag ska jag också baka bröd på vete- och rågsurdeg. Ska bli intressant. Vetesurdegen var det sån sprätt på att den jäste över burkens kanter igår. Det ska bli vardagsbröd och så ska jag baka frukt- och nötbröd till julen. Det är lika gott som godis men aningens nyttigare. Aprikoser innehåller järn och nötter är ju hur bra som helst... :-)

Se där, nu blev det inlägg i alla fall, trots att jag inte hade något intressant att berätta.

Plötsligt

Från ena dagen till den andra har Otto börjat sova på morgnarna! I fyra dagar har han vaknat mellan 8-9 istället för mellan 06-06.30. Nu klarar han av att vara vaken hela dagen utan att sova middag. För att inte tala om humöret som blivit markant bättre. Konstigt bara med ett sånt tydligt omslag. Och så undrar jag förstås om det kommer att hålla i sig.

Idag har vi börjat med lucköppning i julklappskalendern. Otto fick börja och fick en jultomtetatuering. Han gick med armen upp i vädret en halvtimme efteråt! Julius fantiserade vilt om alla Starwarsfigurer som skulle finnas i hans luckor tills jag kände mig tvungen att upplysa honom om att det faktiskt inte finns några Starwarsgubbar där alls. De får nämligen inte plats i luckorna och är dessutom sinnessjukt dyra. Jag misstänker att det trots mina allra bästaste intentioner kommer att bli viss gråt och tandagnissel och prat om orättvisa från Julius sida under lucköppnandet. Han har så höga förväntningar.

Det har inte Otto. Medan jag nattade Ville passade han på att dra fram en stol och öppna alla luckor och kolla vad som fanns i. Och möblera om lite.

Nu börjar det

Julstöket. Julius har luciafirande kl 08.10 den 15:e. UTOMHUS! Aaaargghhhh.... Varför inte eftermiddagsfirande? Mina morgnar kan stöka till sig ändå utan att behöva ha alla färdiga, ätna, tandborstade och klädda till 07.45 inklusive mig själv. Och passar tomtedräkten från förra året? Alldeles troligen absolut inte om han ska ha ytterkläder under. Tänk om han ville vara stjärngosse, det hade varit perfekt för ett lucianattlinne finns nog i rätt storlek.

Och var finns pepparkaksdräkten som Otto ska ha? På vinden? I vilken låda? Och ändå är jag ju hemma i år och "ledig". Jag har ju oändligt med tid att baka och julpyssla med barnen. Eller hur. En sak är säker. Pepparkakshus blir det inte. Inte heller julkort. Fast det har jag ju inte skickat på 15 år minst. Jag tycker att det är en konstig sed. Skicka förtryckta kort och bara skriva namnet under. Varför gör man det? De julkort som jag uppskattar är de som antingen skickar ett foto på familjen eller de som orkar och tar sig tid att skriva lite och berätta om sitt år. Annars tycker jag mest att det är slöseri med papper och frimärken.