Idag var det vakna tidigt efter sent i säng. Det finns ett problem när jag jobbar kväll. Överrapportering 21.15 och så slutar man 21.30. 15 min att kolla igenom journaler och säga hejdå etc. Om man då har en rörig kväll så ligger jag alltid back i dokumentation. dels för att jag har svårt fortfarande efter alla dessa år att vara närvarande och stöttande på två ställen och samtidigt hinna med att dokumentera. Efter överrapportering vill jag gärna 1. Pusta ut och reflektera lite. 2. Säga hej och byta några ord med nattkollegorna. 3. Dokumentera.

Slutsats igårkväll: Gick från avdelningen 22:15. Hemma 23.00. I säng 23.30

Upp 07, iväg till luciafirande för Ottos del. det skulle bli jättespännande att få gå och titta på luciafirandet tyckte han, så det var inga svårigheter att få honom med sig.

Då krånglar Ville istället. Tandborstning check, på med kläderna - gnöl och först ut till bilen - check.
Otto får på sig allt själv. Gav honom en andlig guldmedalj för att han hjälpt till så bra. Ut med honom till bilen - check.
När jag själv 2 minuter senare kommer ut till bilen möts jag av illvrål. Vad har hänt?

Jo, Ville har tagit Ottos virituella guldmedalj! Hur gick det till? Nå, det gör man ju inte ostraffat, så då slog Otto honom. Mycket spännande det där. Hur kan man ta en icke-existerande, andlig guldmedalj?

Slutet gott allting gott, två glada barn lämnade på var sin plats i tid. Och jag är ledig. För när jag lade mitt schema räknade jag kallt med att dagis skulle fira lucia idag. Inte på fredag. Då jobbar jag. Planering, planering.

Viss insikt

Det händer någon gång att jag har en viss insikt i min rörighetsproblematik. Dvs innan jag har åstadkommit den. Jag hade en sådan insikt igår när jag kom på mig själv med att tycka att det var en fantastisk smart idé att gömma jultomtekläderna i ett för tillfället tomt sovsäcksfodral. Jättesmart, där kommer ju barnen aldrig att hitta dem av misstag! Samtidigt såg jag framför mig två rätt troliga scenarion:

1. Vi campar någonstans nästa sommar. Förmodligen regnar det och barnen gnäller och det har varit ett helvete att få upp tältet. Vi är småhungriga och allmänt irriterade. Julius håller på att packa upp sin sovsäck. Istället för sovsäck håller han ett tomteskägg i handen....

2. Det är julafton och Kalle Anka har precis börjat på TV. Stefan ska svida om till tomtekostymen så att tomten kan anlända lagom till att Kalle har slutat. Han börjar rota i garderober och lådor. När han har varit uppe på vinden två vändor och fortfarande inte hittat kläderna börjar han bli lätt stressad och irriterad. Malin var har du lagt tomtekläderna?! Hmmm... jaaa... jag vet att jag la dem på ett riktigt bra ställe...

Tror ni att dessa två scenarion hejdade mig från att lägga tomtekläderna i sovsäcksfodralet? Icke. Kan någon vänlig själ nu vara så snäll att upplysa mig om var mitt jobb-ID är någonstans. Jag behöver det för att komma in i omklädningsrum, logga in på datorn och för att komma in på diverse olika ställen. Rätt viktigt med andra ord. När jag gick på semester la jag det på ett riktigt bra ställe...

Tips: Skaffa aldrig en luck-kalender

När Ebba var fyra såg jag en otroligt fin julgran med 24 luckor på Åhléns. Åh, tänkte jag, va kul! Såg framför mig hur barnen med tindrande ögon turades om att öppna varsin lucka och sedan nöjt lekte med de småsaker de fått i väntan på julafton och riktiga julklappar. Första året fick Ebba ensam öppna alla luckor och sedan dess har hon och Julius delat. Förra året var Ottos premiärår och nu öppnar de alltså var 3:e lucka. Det tog inte lång tid för mig att inse att den här kalendertraditionen var besvärlig. Först därför att det är små luckor, det är helt enkelt svårt att hitta saker som får plats i luckorna. Jag börjar fundera vad jag ska ha i luckorna redan i november och det blir ytterligare ett måste inför julen. DUMT! Sedan är jag ju egentligen emot att köpa småsaker och skräp och nu gör jag det ändå. Inte leker de mycket med sakerna heller. Otto är visserligen jättenöjd, det är hur kul som helst att öppna luckan, det kan vara något så enkelt som en gammal nyckel i den och det är en veritabel skatt för honom. Så visst det finns i alla fall ett barn som tindrar.

Redan förra året uppstod dock en tendens som dessutom har blivit akut nu i år. Jämförelse, avundsjuka och missnöje. En lucka har Julius öppnat och blivit nöjd med. Flertalet gånger har han börjat gråta och låst in sig på toaletten, alternativt bara blivit missnöjd. När jag tänker efter har Ebba och också varit missnöjd med luckorna ibland genom åren men aldrig så här. Det här är helt ohållbart.

Imorse var det Julius tur att öppna luckan. Jag hade precis vaknat och fått på mig kläder, Stefan hade susat iväg till jobbet och det var 15 minuter kvar tills barnen skulle vara påklädda och redo för att knata iväg till skolbussen. Ebba hade dessutom inte packat gympapåsen. Då öppnar Julius sin lucka och där hade jag lagt två fina glaspärlor. Varpå han börjar gråta. Varpå min första reaktion är att jag blir tvärarg. För att det aldrig blir rätt. Till historien hör att jag utifrån vad han tyckt om sina presenter hittills har ändrat om i kalendern (egentligen skulle han idag fått ytterligare en reflex att fästa på cykelns eker men det var en värdelös present tyckte han). När Ebba fick pärlor (nöjd var hon) i sin lucka sist, så stod Julius och trånade och suckade och då tänkte jag i mitt stilla sinne att han nog också tycker det är fint med vackra pärlor. Varpå jag bytte. Vilket naturligtvis var fel det också. Så jag tappade humöret, Julius grät och låste in sig på toa, där Ebbas gympakläder hängde, så hon kunde inte packa gympapåsen. Ville grät och ville ha morgontutte. Jag ammade Ville och med ena handen och med den andra låste jag upp toalettdörren med en kniv, varpå Julius håller emot på insidan. Här tappade jag tålamodet totalt eftersom jag nu började inse att det skulle bli bekymmersamt för dem att hinna med skolbussen. Att stoppa in småttingarna och mig själv och skjutsa till skolan är ingen rolig tanke klockan halv åtta på morgonen, speciellt inte när man knappt hunnit vakna eller få i sig frukost.

Argare än jag tror att jag varit någonsin, gjorde jag Julius så rädd att han öppnade dörren och han fick sig en utskällning utan dess like, där jag föreslog att jag antingen skulle kasta ut luckgranen genom fönstret eller alternativt elda upp den i spisen.

Inte för att jag förstår hur det gick till men det allt det här jag beskriver hände på dessa stackars 15 minuter. Jag borstade tänderna på Julius under mycket hickande, snorande och tårsprut. Han repade sig lite men sedan upptäckte han att Otto under stormens orkanstyrka varit inne på hans rum och haft sönder hans legobygge - nytt tårsprut och yl. När han sedan klädde på sig tappade han sina glaspärlor i golvet så att den ena gick sönder och blev ytterligare ledsen och förtvivlad. I detta kaos hann jag faktiskt att trösta honom, han satt i mitt knä medan Ville stod bredvid och ylade för att han var hungrig. Otto var bekymrad för att Julius var så ledsen. Ebba insåg att det bästa hon kunde göra, var att vara den fungerande familjemdelemen och hon skyndade sig allt vad hon kunde med sina bestyr. OCH - De hann med bussen.

När Ebba och Julius försvunnit hoppades jag att lugnet skulle lägra sig men inte då. Resten av morgonen grät Otto för att han var snorig, för att den Bionicle som han lånat från Julius rum inte gick att bygga ihop, för att jag ville borsta tänderna på honom och klä på honom och för några andra saker som jag redan har förträngt.

Jag hoppas resten av dagen blir bättre.

Villpellar, snor och allmänt kaos

Ibland undrar jag hur Stefan och jag får saker och ting att bara trassla ihop sig så mycket. Hör om vår morgon. Idag var dagen vi skulle besiktiga bilar. Förra veckan glömde Stefan ljuset på guldbilen (som ska säljas) så den laddade ur sig helt. Han laddade upp den igår och körde till Rissne och fick de missade stämplarna i serrviceboken. Så långt var allt väl förutom att man kan tycka att vi borde ha stämplat servicarna när vi gjort dem och sluppit den trippen. Nåja, det är vår familj i ett nötskal.

Tillbaka till morgonen då. Jag väckte storbarnen, frukost, fixade matsäck till Ebba och till Otto (knyttedag i skogen med dagmammorna). Fick iväg dem efter att Ebba fräst ungefär en liter snor, Julius glömde jag kolla.

Otto och Ville hade hunnit vakna under tiden, två bajsungar att ta hand om. Otto verkade emlig så jag tog tempen på honom men han hade ingen feber. Myste en snabbis i soffan med killarna och sedan frukost. Torkade några snornäsor. Väckte Stefan som skulle skjutsa hjälpa till att skjutsa Ebba plus klasskompisar på utflykten. Jag skulle lämna Otto och sedan besiktiga Previan. När det börjar dra ihop sig för att åka och vi i princip bara ska få på kläderna och ut i bilen ledsnar Ville, han får åka ryggsäck och skrika. Bättre skrika på ryggen än ensam på golvet. Nu har Otto också börjat gråta för att jag lämnade honom på övervåningen. Stefan försöker hämta honom men får inte, för det ska mamma göra. Otto lyckas under gråtattacken svälja så mycket snor att han kräks upp hela frukostgröten. Ville skriker fortfarande. Jag klär på Otto och tröstar, Stefan letar upp sandaler och solhatt (och torkar kräks).

Nu ska vi iväg. Då har guldbilens batteri laddat ur sig. Man kan inte gärna besiktiga en bil som laddar ur sig så fort man stannar. Stefan får ta rödbilen istället till skolan. Jag kör iväg och lämnar Otto. Efter det iväg till bilprovningen. Väntar på min tur. Kör in med bilen, besiktningsmannen börjar kolla runt. Var har du varningstriangeln undrar han. Mjaaaa säger jag, det är jag inte säker på, vi har just köpt bilen. Han går och öppnar bakluckan. Oj, säger han. Du kommer få underkänt direkt. Varför då undrar jag. Det visar sig att alla sätena i Previan måste vara i för att de ska kunna kolla att säkerhetsbältena fungerar. Nu saknas ett säte (för att vi ska kunna få in vagnen). Jahapp, det var bara att boka ny tid och åka hem. Ska tillbaks dit 11.45 idag.

När jag kommer hem är alla dörrar halvöppna, guldbilens motorhuv står på vid gavel men ingen Stefan hemma. Han har kört för att köpa nytt batteri innan besiktningen. Kommer hem, det fanns naturligtvis inget batteri på Statoil. Det börjar bli snålt om tid till besiktningen nu. Det blir batteribyte, ut med batteriet i Previan och in med det i guldbilen. Och så iväg till besiktningen.

Idag tänker jag inte göra någonting utom det som absolut måste göras. Efter den här morgonen kan det i och för sig bara bli bättre.

En annan typisk familjesak. Igår kom jag på att det vore så roligt att träffa kompisar och göra en utflykt. Grilla och kanske till och med bada? Kollade i kalendern, lördagen verkade helt fri och ledig. Frågade Stefan, är det säkert att vi inte har något inplanerat? Nej, sa han, ingenting vad han visste. Ringde vännen H och under av alla under de kunde, den här tiden på året brukar kort varsel inte funka. Så igårkväll klockan tio kom jag på att vi måste städa innan farfar kommer på torsdag. Farfar kommer på torsdag! Men då har vi ju inte alls en fri helg för kompisar! Så nu får jag ringa H och kolla om de kan nästa helg istället. Vi har verkligen hjärnsläpp för tillfället.

Backlash

Tyckte att förra veckan ensam gick riktigt bra. Flaggan i topp och lite till. Så naturligtvis har jag varit kobramamman i helgen. Trodde i min enfald att gårdagen skulle vara bättre men icke. Sliten är bara förnamnet. Idag börjar jag se horisonten tror jag. Det värsta är bara att jag inte kan lita mig själv riktigt. Igårkväll gick jag ut i trädgården, vattnade lite och kände att allt var rätt okej ändå. Går in och bara innanför tröskeln så vänder humöret på en gång. Sådär bara. Ville bara sätta mig ner och gråta över högarna med smutstvätt, alla svarta tumavtryck på kylskåp, dörrar och fönster, den allmäna röran, gruset under fötterna, den f-bannade jamande katten, alla katthår, den riktigt äckliga toan och badrummet som inte städats på en vecka. Ja, listan kan göras lång.

Så istället för att städa och röja sitter jag här och dricker kaffe och äter choklad. Med jamnade katt. Men med sovande bebis, vilket är huvudsaken. Då ringer det på dörren och mr brandskyddsbolaget kommer och dörrknackar och vill sälja. Jag är egentligen inte helt ointresserad, det kanske kunde vara bra att ha en brandsläckare när man bor i hus? Hursomhelst så absolut inte nu, när jag pausar. Jag förklarade att jag var intresserad men inte just nu, när bebisen sover. Han tittade verkligen förvånat på mig och sa igen: Men jag kan visa grejjerna nu! NEEEEEJJJJJJJJJJJ!!!! Jag vill inte träffa någon, inte ens mina vänner eller min egen familj.

Vi lever nog helt skillda världar, han lämnade sitt visitkort och bad att jag skulle ringa imorgon. Imorgon - in my dreams! Om två veckor tidigast!