Det jag är allra mest glad för i mitt liv med Stefan är att vi pratar. Att vi reder ut saker, även om det inte sker på en gång. Att vi faktiskt båda två försöker lyssna och förstå den andre. Och att det går att känna "små" och futtiga känslor och ventilera dem. Det jag också lärt mig det här året är att tröttheten faktiskt ställer till det. Ibland kan det vara läge att bara pausa, inte diskutera utan gå och lägga sig och sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar