Jag funderar mycket på det här med syskon och avundsjuka. Jag ser mig själv som ensambarn eftersom jag min lillbror föddes när jag var elva år redan. Ändå kan jag minnas en hel del avundsjuka till exempel när vi firade jul och jag jämförde vad jag repektive låtsaskusinerna fick för julklappar. Jag förstod tidigt att det var fula och förbjudna känslor. Man skulle vara tacksam, även om någon annan fick något man själv drömt om men inte ens vetat att det fanns, eller anat att man önskade sig. Otacksam var man, och jag minns också hur jag smög mig iväg som tolvåring och grät. För då var jag definitivt för stor för att vara avundsjuk och var det ändå.
Livet är ju inte rättvist och hur mycket jag än vill vara rättvis och försöker så går det inte. Men jag förstår egentligen Julius känsla, och ändå blir jag tvärarg. Det känns orättvist att han aldrig blir nöjd eftersom jag verkligen försöker. Men eftersom han känner som han gör så är det sanning för honom. Han är dessutom mellanbarn och har kommit i kläm. Ebba är så stor att hon dels är uppe lite längre på kvällarna och på så vis får kvalitetstid med oss föräldrar. Dels är hon äldst och får uppmärksamhet bara därför. Otto och Ville tar det de behöver. Att Julius var minsting och herre på täppan i 4 år innan han blev storebror är inget han minns nu. Eller jo, han önskar ibland sig tillbaka till när det bara var han och Ebba. Egentligen handlar det inte bara om luck-kalender och felaktiga presenter utan snarare om att han inte känner sig tillräckligt sedd. Det är svårt att hinna med och den naturliga responsen på när någon hela tiden uttrycker missnöje är att själv resa taggarna och försvara sig. Så det är dags att plocka fram extratid till honom. För jag tror det är tufft att vara 7 år med många syskon, mycket krav på uppförande och hjälpa-till-hemma och så kompislivet i skolan. Där är det andra krav. Att vara tuff, inte vara liten och ledsen. Större killar som inte är helt schyssta. Allt som ska läras och hanteras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar