Bra och dåligt

Det är intressant vad som orsakar stress i livet. På det hela taget tycker jag att jag har läget under kontroll. Hösten har bitvis varit väldigt hektisk och med en hel del gräl och reflektion. Jag tror samtidigt att det har varit nödvändigt. Det är lätt att fastna i gamla hjulspår och plötsligt händer det något som gör att det blir tvunget med en förändring. För mig personligen har det varit väldigt tydligt att jobbet fått en mer framskjuten roll under året. En del av min frustration har hängt ihop med att jag känt mig bakbunden och inte kunnat ta itu med alla tusentals idéer jag har, allt jag skulle vilja göra. Jag har känt mig bakbunden både hemifrån och från jobbet. Men efter mycket ältande och lobbying (inte på hemmaplan dock :)) så har det resulterat i något som jag tror både blir spännande och bra. Jag kommer från januari att gå upp i tid men bara administrativt vilket inte innebär någon högre belastning för familjen. Det ska bli jättekul och jag ser fram emot det, helt klart.

Det är alltså inte där stressen ligger, i alla fall inte just nu. Men frågan kom igår från en av våra vänner. Han kunde inte riktigt förstå att vi upplever att det är så tungt, mellan raderna hörde jag (eller läste in) att vi är lite gnälliga. Det kan ligga något i det, vi har det oförskämt bra. Alla barnen, bra arbeten, hus och trädgård, bil och alla bekvämligheter man kan tänka sig.

Ändå hade jag hjärtklappning av stress igår. Stefan var iväg hela dagen på pingisturnering med äldstorna, söder om stan. Jag var hemma och skulle fixa iordning för eftermiddagsbesöket, samtidigt som Otto och Ville var trötta och griniga efter en intensiv lördag med mycket intryck. På pappret lät det inte så farligt. Det är bara det att jag INTE är bra på logistik och bjudningar. Det var fnissigt roligt igår när vi reflekterade över det hela på kvällen. När jag blir stressad i köket går jag bara omkring och plockar. Jag kan inte ens delegera och jag har riktigt svårt att se när jag behöver göra vad för att det ska bli färdigt i tid. För mig är det otroligt stressigt att bjuda på fika, koka kaffe, fixa det sista på tårtan och förbereda middag. Och då var middagen en rätt som jag egentligen kan laga i sömnen. Men jag får verkligen hjärtklappning. Speciellt när jag har barn kring benen och gäster som ska jag ska prata med, jag fixar det inte. En av bästa vännerna hon gör liknande saker som om hon hade en trollstav. Jag tycker det är en fantastisk egenskap! Stefan är inte riktigt lika flink, även om han vill tro det :). Jag minns nyårsmiddagen som intogs vid 23-tiden, visserligen mycket god men aningens sen kanske!

Så det är vid tillfällen som igår då jag blir trött och uppgiven, och tycker att jag ligger steget efter hela tiden. Idag när jag har sovit, inte har någon matlagningslogistik framför mig, då tycker jag att tillvaron är fantastisk. Allt är relativt. Lite vardagslycka är inte fel.

Fast i jobbet

Jag jobbade igårkväll. Det var en kväll som satte sig. Inte på grund av arbetsbelastning utan på grund av att den gick rakt i hjärtat. Det är fördelen (tror jag?) med mitt jobb. Men gårkvällen har suttit kvar hela dagen idag.

Idag har jag dessutom läst denna bok. Jag gillade den å ena sidan men tyckte samtidigt att den var hemsk. Jag kan tycka att det är sorgligt att vi skapar så stora institutioner att de på något konstigt sätt får ett eget liv. Jag skulle vilja ha det lilla, det personliga. Fast att jag tycker boken är bra tycker jag att det finns ett stort men. Han borde hållit sig till sanningen. Boken hade vunnit så mycket på det. För den initierade läsaren tar det ner upplevelsen när man ser att det är helt faktavidriga saker som skildras. Frågan är om det är gjort av dramturgiska skäl eller av ren dumhet? Som sagt boken räcker ändå. Läs den gärna och bekymras!

Hurra för mig

Som har betat av en hel massa saker på min aldrig sinande att-göra-lista. Men idag har jag tagit itu med saker jag legat på i flera månader. Varför gör jag aldrig dem när de dyker upp, på en gång? Det känns ju så bra!

Dessutom tittade solen fram på mig när jag lufsade runt i skogen imorse. Blek och försiktig men dock - SOLEN! Hade nästan glömt bort hur den ser ut.

Ibland undrar jag

Jag är inne i ett bra stim för tillfället. Jag har mer energi än på länge trots vädret och jag har haft det bra på jobbet de sista två veckorna. Hemma flyter det också bra med smärre undantag förstås. Men det irriterar mig. Jag sitter på några grejjer jag hemskt gärna skulle vilja göra. Och spånar på minst 5 olika projekt. Jag vill dra igång något av dem NU! Helst igår. Och så gör jag vad jag kan för att luska. Och inser att jag är för tidigt ute eller för sent. Det stör mig. det känns som jag har varit fel i tiden alldeles för länge. Ska jag behöva vänta minst ett halvår till? Eller mer?

Å andra sidan vet jag att jag alltid är för överentusiastisk och lätt manisk när jag kommer på något. Ville och Otto är fortfarande små. Jag har precis vaknat upp ur den värsta koman av bebisliv, för lite sömn och låga järndepåer. Jag kan behöva ett halvår till minst på halvfart. Idéerna kan behöva mogna fram så pass mycket att jag verkligen genomför dem fullt ut och inte bara halvvägs. Men förnuft och känsla är inte riktigt samma sak.

Om att vänta på barnakuten

Jag ägnade en liten stund åt att förvånas på Astrids närakut i onsdags. Klockan var närmare 22 än 21 och vi väntade och väntade. Väntrummet var rätt fullt. Av vuxna. Ja, för det är tydligen så att man inte åker ensam vuxen med sitt barn till akuten en sen kväll. I alla fall 50% av de som satt där hade BÄGGE föräldrarna med sig. Okej, jag förstår; man har ett barn, detta barn gör sig illa och man kan inte för allt i världen sitta hemma och oroa sig och hålla kontakten via mobil eller så. Fine, man kanske måste ha en att trösta och en att köra till närakuten. Barnen verkade i och för sig rätt pigga och nytra. Det gick inte direkt att se utanpå vad det var för fel i alla fall. Men sedan fanns det de som hade två föräldrar och SYSKON med sig. Hela familjen på akuten klockan 21.30. Förstår inte vitsen med detta. Men priset tog faktiskt den 3,5 åriga vilt skrikande/ylande flickan (uppenbarligen inte pga urakut åkomma) som hade FYRA VUXNA med sig. Mamma och pappa och 2 till. Den enda hon vill veta av var ialla fall mamma. Och inte verkade det vara någon HBT-familje-variant heller. Är det curling eller lyx?!

Laddar

Imorgon ska hela familjen på kräftskiva med grannarna på vår stig. Hur var det nu, skulle jag dricka sex snappar för mycket och sedan börja diskutera markentreprenad?

Är det nu semestern börjar?

Två småttingar hos dagmamman. Idag ska Ville premiärsova men det går nog bra. Två stora barn i skolan. BARA STEFAN OCH JAG HEMMA! Han snickrar och jag bakar bröd och kokar kikärter till hoummus. Solen skiner, det är lagom varmt, vi har druckit kaffe i solen. Inga avbrott för gräl och slagsmål, bajsblöjjor eller andra behov. Ingen mat som MÅSTE lagas. Sista semesterveckan och det vete tusan om inte det här hamnar på topp tre i sommar.

Vi sammanfattade sommaren igår med bästa och sämsta. Jag hade faktiskt svårt att komma på något bästa. Det har givet funnits höjdpunkter men faktiskt ingen riktig semesterfeeling. Så efter lite funderande sätter jag min löpning under sommaren som det bästa. Det har varit härligt och ibland motigt. Och trot eller ej den allra bästa springrundan hade jag förra veckan när jag sprang bort mig i Fyllerydsskogen i Växjö! Hann i alla fall hem innan de släckte elljusspåret! Det var annars en helt underbar kväll, där benen kändes superlätta och flåset likaså. Uppskattningsvis med felspringande så landade jag nog på 13-14 km och hade faktiskt kunnat springa längre.

Barnens bästa och sämsta varierade lite. Otto tyckte veckan hos farmor nu på slutet var det bästa. Ebba gjorde tummen upp för Stockevik och Julius toppade med vattenlandet på Skara sommarland. Stefan höll med Ebba. Fast jag tror han gillar dagen idag också! Nu har vi snart både bod och ny trapp! Bilder utlovas. På måndag får vi ny jord till gräsmattan på framsidan och sedan är nog årets stora projekt mer eller mindre i hamn. Några gropar ska grävas. En innervägg borde byggas i garaget men det senare vete katten om det hinns med.

Dagens

Jag har inte suttit mycket på rumpan idag. Dessutom har min kära mor fått arbeta som en husalf. Visste ni förresten att vi har ett Room-of-requirement här i huset? Jajamän. Det är låst och man måste gå förbi dörren och tänka intensivt på vad man behöver rummet till och ips, vips så hittar man nyckeln högt upp på bokhyllan. Just nu går det tyvärr inte att tänka att det ska bli välstädat eller att man ska kunna sova där. Det här vid-behov-rummet har sina begränsningar.

Hur som haver. Jag har handlat i köpcentret i rekordfart, klippt gräsmattan, lagat mat x 2, varit och badat med småttorna. Letat sniglar, packat, vattnat, tvättat, nattat, tröstat, gormat och skällt, argumenterat och kramats. Jag har återbördat Lilla grisen (grannens dotters bortsprungna hund) till sitt hem. Och om jag inte hade haft en tillfällig husalf i huset hade jag dessutom fått diska, vattna blommor, läsa barnböcker, städa leksaker, gå upp klockan sju och så lite till som jag har glömt bort.

Imorgon går tåget till Småland. Jag hoppas och tror att vi ska hinna med det också. Och att jag inte blir fast i trädgården någonstans, vilt vattnandes. Jag har svårt att slita mig från mina projekt.

70-talist Rosa suger fett enligt mormor M

Jag tror min mor tycker att jag suger fett! Så fort det barkar iväg åt en politisk diskussion eller miljö vill jag inte alls . Sätter rumpan i gruset och bromsar som den mest motvilliga mulåsna. Då är det ju inte så att jag inte har åsikter. Jag har både åsikter och försöker vara så miljömedveten som jag kan. MEN JAG VILL INTE DISKUTERA! Och min kära proggmorsa vill ju inget hellre än efter ett till två glas vin. Idag höll hon Otto sällskap i leksaksbutiken och blev illa berörd av alla plastig leksaker. Det kom upp till diskussion ikväll. Jag håller med. Absolut. Vi behöver inte mer Kinaplast i detta hem. Ändå vill jag inte prata om detta och det som ändå kommer ur min mun är mest motargument som jag inte egentligen tycker utan mest BARA FÖR ATT. Det ska bli spännande att se vilka ämnen jag och mina barn inte kommer att kunna prata om.

Du vill ju inte prata om någonting får jag höra. Nääää så är det nog.

Otroligt

Ibland är världen liten. Igår träffade jag den barnmorska som träffade mig och Stefan efter att Ebba fötts för 10 år sedan. Ebba var sjuk och låg på Neo, läkarna tänkte minsann inte lova oss att hon skulle bli bra. Förmodligen men inte lova. Ebba låg ensam i en liten värmebädd utan oss, sladdar, dropp, navelartärkateter och syrgas. Och vi kom tillbaka till förlossningsrummet helt förtvivlade och helt utpumpade. Barnmorskan som hade hand om oss, sa något som jag verkligen tog till mig, som jag hängde mig fast vid. Hon sa: Flickan har ammat, då är hon stark. Det var så himla viktigt, jag tror inte hon förstod det själv! Men Stefan och jag var helt överens efteråt att det var den enda vettiga människa vi träffade på förlossningen, då för drygt 10 år sedan.

Och så igår träffade jag henne på jobbet! Är det inte otroligt! Hon följde med som doula till ett par som jag hade hand om. Och jag fick möjlighet att berätta vad det hon sagt betytt för oss! Och jag såg att det inte var en slump att hon sagt något så bra till oss. För hon betydde mycket för det par som hon följde med. Vilket leder mig till nästa slutsats. Vilken otrolig skillnad det kan göra att ha en känd människa med när man ska föda barn. Som kan förklara, som man litar på. Speciellt när man är otrygg och orolig. Det jag kunde bidra med i sammanhanget var litet, jag nådde inte fram. Jag sa samma saker som barnmorskan/doulan sa sedan när hon kom, men det jag sa gick inte fram på samma sätt.

Sedan ska väl tilläggas att det var en fruktansvärt jobbig kväll. Jag satt inte många minuter under hela kvällen och hann äta endast en macka. När jag kom hem hade jag ont i benen och kände mig som en urvriden trasa. Jag är nog tempo-ovan, det här var faktiskt det första riktiga springpasset jag gjort sedan jag började i slutet av april. Snart är det sommar och det kommer att bli fler jobbiga pass. Men det är ju inte så här jag vill jobba precis. Och det går inte att fuska med maten under ett kvällspass. Jag ska absolut inte göra om misstaget att tänka att jag går iväg och handlar något att äta när jag väl är på plats. Jag är ju ingen rookie, vissa dagar kommer man inte en meter utanför avdelningen. Ändå chansade jag. Speciellt som jag tittade in i kylskåpet och hittade två burkar, en med gulasch och en med falukorv. 25 grader varmt ute, näää vill inte ha! Men det hade inte varit fel med lite gulasch på kvällskvisten kan jag säga!

Kärlek till min kiropraktor!

Nu har jag fått inläggen till löpardojjorna. Igår efter jobbet åkte jag in till stan och hade tokmycket tid. För jag var ENSAM! Alldeles ensam! En latte och en macka och en tidning och så en strosa på stan och kolla i affärer utan barnvagn. Underbart. Köpte kläder till barnens avslutningar, så nu kan jag pricka av det på listan. Fast till Ebba kan man inte handla utan henne längre. Då blir det bara fel. Men hon blev glad för sina 2 små toppar som hon bett mig köpa länge. För såna har alla andra i klassen....

Det var lite kul att se vilken effekt det blev när jag blev filmad på löpbandet med inläggen i. Plötsligt var nedtrampet spikrakt istället för att skeva inåt. Dessutom hade de REA på massor av plagg så jag köpte nya långa löpartights (mina hemma är faktiskt för stora numer) och ett fint lila linne. För halva priset. Trevligt.

Sedan bar det av till kiropraktorn på andra sidan bron. Och hon är bara bäst! Nej, jag har inte 1,5 cm skillnad på benen. Endast 0,5 och det är helt normalt! Däremot justerade hon bäckenet och benen. Och konstaterade att jag har en liten inflammation nära höftböjaren för att jag är svag i muskulaturen runt omkring. Så nu ska det bli djupa benböj med stång! Det är det som är så bra med henne. Jag blir aldrig utdömd utan bara peppad. Det här problemet kan jag fixa med hjälp av träning på det ena eller andra viset. Jag har ju gått hos henne sedan 2001, så jag vet att hon har rätt. Alla råd hon har givit mig under åren har stämt. Och hon har dessutom fixat till två av småkillarnas sneda nackar som bebisar (tortocollis) och hjälpt dem med skrikmagarna. På bebisar blir det ett litet lätt tryck och så ips, vips ingen koliksmärta och ingen sne nacke. Men det kallas visst kvacksalveri av läkarvetenskapen. Om detta skulle jag kunna hålla en lång utläggning men inte idag! Jag nöjer mig med min egen ihopsnickrade "helhetssyn" på kroppen, att det inte räcker med att titta på en detalj i kroppen för att lösa ett problem, utan man måste ta in alla bitar, eller i alla fall fler.

Så nu är jag friskförklarad och imorgon bär det av ut i spåret. Inflammation i muskeln ska botas med lite akupunktur, det kan jag nog be en kollega att göra. Om hon visar mig vilka nålar, kan jag göra det själv sedan.

Efter alla ärenden på stan och jobbdag kom jag hem till familjen klockan halv åtta och möttes av 100% ren och skär kärlek av Ville. Han kramades och pratade och pratade länge, länge. (Han låter precis som den svenske kocken i mupparna) Och sova skulle han inte, efter mycket protester somnade han klockan 22.

Idag ska jag tillbringa förmiddagen hemma hos en vän och gå på lunchbjudning dessutom. Så jag borde vara redo att poppa iväge med bilen men det är jag ju inte ALLS. Vi blir sena till dagmamman idag...

Idag

Idag tror jag alla i vårt närområde tänker på den 13-åriga flickan och hennes familj. Hoppas att hon klarar sig. Det finns en oövervakad järnvägsövergång och det har varit ett flertal olyckor där. Överhuvudtaget verkar Roslagsbanan ha mååånga dödsolyckor, det är mer än bekymmersamt. Och så tänker jag på våra barn. Fyra barn att oroa ihjäl sig över. Allt som de måste lära sig hantera på vägen innan de blir "förståndiga".

Helt klart galen

När jag hittar något nytt skojigt, då kan jag inte hålla mig. Jag läser allt, letar, funderar och lägger många timmar på intresset. Däremot har jag en tendens att inte vara så uthållig. Just nu är det väl så att jag inte ger upp intressena helt utan att de kanske lägger sig på en lite mer lagom nivå.

Just nu är det träningen som är såååååå kul. Inte lite kul, utan FANTASTISKT KUL. Jag har börjat få den där träningseuforin efter passen och vill bara ha mer och mer. Och nej, jag tänker inte springa marathon. Och nej, jag tror inte att jag är så vältränad som tjejerna som bloggar om långdistans, triathlon och ultralöpning (längre än marathon). Jag inser med hjärnan att för att hålla så måste man bygga upp kroppen lugnt. Men så läste jag om Militairy training och blev så sugen. Hur dum i huvudet får man vara? För det första finns det inte på världskartan just nu tidsmässigt att vara med på något sånt. Men plötsligt (jag har läst om det innan, skakat på huvudet och ryst) så verkar det jättekul. Att ta ut sig helt fullständigt i kroppen så att man bara vill krypa hem, lerig och jävlig. Låter det inte underbart?! Varför kan jag aldrig vara lagom? Jag skulle förmodligen be om nåd efter 10 minuter.

Förresten fick jag en kärleksgåva igår. Stefan inhandlade ett lysrör och monterade upp i arbetsrummet. Så nu ska de små plantorna stå kallare och ljusare och bli fina och knubbiga plantor. Det är kärlek det.

Hur man gör saker

Jag funderar lite på inlärning och hur man gör saker. Själv är jag sådan att när det kommer till praktiska saker som jag ska lära mig så har jag svårt att se saker framför mig. Om Stefan tex vill förklara hur han tänkt bygga ett vindskydd och försöker förklara hur det ska se ut så blir jag stressad. Jag behöver rita upp det för att förstå. Om jag bara tror att jag förstår så vet jag numera att jag inte alls förstått. Det kommer nämligen inte alls se ut som jag föreställt mig det i fantasin. Och på jobbet är det så att jag behöver göra för att lära mig. Först gärna titta på, men sedan hands-on. Annars sitter det inte.

Så nu när jag sår inför sommarens planteringar kan jag inte alls föreställa mig hur det kommer att se ut. Har ingen erfarenhet att falla tillbaka på och jag VET att det kommer att bli plottrigt. Men det gör inget. Jag vill ha mycket blommor och färgsprakande men jag kommer att åtminstone inte blanda alltför hej villt. Å andra sidan är det fantastiskt vackert med oranga ringblommor till lila anisisop. Men jag förvånar mig över att jag tycker det är så svårt! För tio år sedan skulle jag ha hävdat med bestämdhet att det här var en sak som jag var bra på!

Sedan kan jag tokläsa och smäcka i mig fakta men det är en annan sak...

Dementier

Många dementier efter gårdagens inlägg. Jag blev helt galen när jag inte kunde hitta min Ipod men den är nu återfunnen! Speciellt galen blev jag eftersom min mobil är helt bortsprungen och har varit så i några veckor. Dyrt och förbannat jobbigt. Men nu är jag glad igen. Jag ska ändå försöka ta tag i min förvirrade person som förlägger allt och inte har någon koll på pappren här hemma. Fast jag ska ta det lite i taget för det är rätt tungt att försöka förändra någonting här hemma just nu. En vecka har jag sovit dåligt och det sätter sina spår, eftersom jag inte haft så mycket reserver från början. Jag som alltid sett mig själv som någon klarar sig utan så mycket sömn, har nu insett att även det var en illusion. Men det blir bättre, sakta men säkert, jag vet det.

Ikväll ska kött hämtas och distribueras. En hel kossa, KRAV-odlad och allt ska delas ut till vännerna och bekanta. Lite häftigt att dela på en kossa, tycker jag.

Kanon och kalkon, mest kalkon

Jag vet att det är en illusion att tro att jag har koll på läget, kontroll. För hur kan världens slarvigaste människa ha koll på någonting? Nä just det.

Få se om jag ska orka försöka ta tag i mitt liv och bli bättre eller om jag ska fortsätta med destruktiva beteenden. För om jag lyckas ställa till det för mig ungefär en gång i halvåret eller just nu oftare än så, måste det ju finnas en psykologisk vinst någonstans?

Handy man

Vår nye granne är en riktig handyman. Vi bor redan i handy-land, där majoriteten är snickare, rörläggare, elektriker eller markanläggare. På en förmiddag fixar de en altan, anlägger en ny trädgård (läs spikrak golfgreen) eller bygger en bastu. Det är lätt att få en självförtroenkris för oss som fortfarande efter 2 år har en provisorisk trapp upp till huset, fortfararande inte fått ordning på uteplatsen eller målat staketet till altanen. Som envisas med att försöka anlägga en äng istället för en golfgreen.

Men den här killen går utanpå allt. De köpte tomten, sedan högg hann ner alla stora granar själv, köpte en grävskopa och schaktade och gjorde iordning. Han gjorde fixade grunden och la värmeslingor på plats, alla rör och grejjor och nu är grunden gjuten. Igår började han och hans brorsa och pappa att bygga på huset. Idag finns det fyra väggar. Huset ska bli på lite drygt 200 kvm. Vilket tempo. I'm impressed! År 2009 bygger han sitt hus från scratch! Men det ska tilläggas att han är här från 07-23. Jag gissar på att det är frun som sköter disk och matlagning, hämtningar och lämningar och aktiviteter kring de tre barnen.

Barnens kompisar

Ibland kan jag inte låta bli att fnissa lite för mig själv. Ebba har en jättesöt och trevlig kompis som är den som oftast hänger med henne hem. Men det är så tydligt nu hur mycket de (inte längre) så små liven tar efter sina föräldrar.

Jag fixade mellis till tjejerna och de smakade och tyckte om en stark hårdost som vi har kvar efter helgens pizzabak. Så pratar vi lite om pizza. Jag sitter och läser och dricker kaffe. Och plötsligt börjar Ebbas kompis verkligen att konversera mig. Om pizza! Hur vi gör pizza hemma hos oss. Och att man kan köpa färdiga pizzakit i affären; - För det måste ju vara enkelt, säger hon och jag kan PRECIS höra hennes mamma säga exakt så! Sedan fortsätter hon och berättar var i vårt område man kan köpa riktiga lyxpizzor och hur OERHÖRT goda de är. Jag blir mer och mer full i skratt. Och så får jag veta att man kan faktiskt ringa dit och beställa vilka pizzor man vill ha och sedan är det bara att åka dit och hämta. jag får till och med vägbeskrivning. Och nu har de till och med fått in Hawaii. Då konstaterar Ebba torrt att Hawaii-pizza är väl inte så jättelyxigt. I och för sig inte får ju kompisen hålla med, men ändå. Gullungar.

Jag undrar hur andra föräldrar uppfattar mina och Stefans avtryck på våra barn.

Bra morgon

Imorse tittade jag ut och konstaterade -2 grader, några cm snö och skare. Is på bilen. Jag går istället, för att först stå och skrapa bileländet i evigheter och sedan brottas med imma och dessutom halkigt väglag, tänkte jag.

25 minuter tar det att tandborsta och klä på småbröderna och mig själv och då är de välvilligt inställda. Det gick bra första biten men sen var det inte plogat! Oj vilken träningspass att dra tvillingvagnen med en 15 kg och en 10 kg i skare och snö och lätt uppförsbacke. Min första reaktion var att bli sur (typiskt mig) men sedan kom jag på att det blev ett ganska skönt pass.

På hemvägen lyssnade jag på Jonas Gardells vinter. Nu har jag inte sett Stjärnorna på slottet, bara kvällstidningarnas rubriker men hans vinterprat var FANTASTISKT! ÅH VAD BRA, han är! Har du möjlighet att lyssna i efterhand som podsändning eller på webben, gör det!
Han kan konsten att vara rolig och ta upp verkligt viktiga saker på samma gång. Livet, döden, kärleken, vad kan vara viktigare? Jag skrattade högt och fick emellanåt en liten klump i halsen. Verkligen en bra start på dagen. Dessutom fick jag en gnutta frost och morgonsol på kinderna.

Inspirerad

Jag läser en del bloggar och ofta är de välskrivna och intressanta. Jag tror inte för ett ögonblick att jag får veta allt om deras liv, lika lite som jag delar med mig av allt mitt här i bloggen. Men de bloggare jag följer skriver intressant om sina liv och många inlägg får mig att börja fundera på aspekter i mitt eget liv. Som tex inlägget där Helga har skrivit om hur hon upplvet styvfamiljskarusellen. Styvfamilj är jag också uppväxt i. Bra och dåligt. Om någon hade frågat mig när jag var i 10-årsåldern och framåt hade jag sagt att det var bedrövligt. Från jag var 15 hade jag sagt att det var värre.

Men det kan bli bra. Idag har jag en fantastiskt bra relation till min numera fd styvmamma. Numera är hon bara R. Hon är en verklig del av min familj idag och står mig mycket nära. Hon är gudmor till Ebba och jag är så fantastiskt glad att det blivit så. Och det var hon som tog första steget att återuppta vår relation, det var hon som insåg hur viktigt det var att jag och min 11 år yngre (endaste bror) höll kontakten. När jag flyttade tillbaka till Stockholm fick jag låna hennes lägenhet under sommaren innan jag hittat eget. Hon har vaktat katter och papegojor och barn! Lagat middagar och lyssnat på klagolitanior. Finfint är bara förnamnet.

Helst av allt vill jag såklart att vår familj ska hålla ihop och slippa bli styvfamilj någonsin. Men jag skulle inte definitivt säga nej till styvfamiljen what-so-ever, jag tror att man kan lyckas pussla ihop en bra styvfamiljsrelation med mycket möda och stort besvär. Och även om man upplever en del skit i barndomen, är det faktiskt upplevelser som kan ändras och få en mening senare i livet. Om man får rensa ut en del och får pusselbitarna att falla på plats.