Humör, uppror och egna lösningar på skidprobelm

Vi har en 6-åring hemma och en 4-åring. Att sexåringar bara måste göra uppror och göra tvärsemot blev uppenbart i fjällen. Inte vilja åka hem när det är dags att åka hem. Att inte vänta på mamma och åka före i liften och sedan försvinna en annan inte så uppskattad händelse. Bli upphittad, gråtandes, hävdandes att det är mammans fel.

En sak som var mammans fel var att försöka ta sig ner för en svart backe med sexåringen. Ett överilat beslut skulle det visa sig men den såg inte så mycket värre ut än annat han klarat och vi skulle ta oss tillbaka till en träffpunkt och var lite sena. Det gick riktigt bra tyckte jag, jag åkte före sväng för sväng och Otto åkte efter. I det brantare partiet satte han sig dock och när jag vände mig om såg jag honom ta av sig ena skidan. Vad gör du? Ta inte av dig skidan ropade jag. Då skickade han skidan nerför backen och tog av sig den andra och lät den åka efter. Men, det där blir inte bra hann jag ropa, det är farligt! innan han bestämde sig för att glida efter skidorna. Med hjälm på huvudet blev hans huvud tyngdpunkten och det tog kanske 10-20 m innan han åkte nerför backen med huvudet först. Jag såg att farten avtog, försökte åka efter, fick tag i en skida. Väl på plats nere hos Otto hade allt gått bra men jag fick "skäll" av en medåkare. De trodde han ramlat i backen, hade väl inte sett hela händelseloppet. Själv är jag helt övertygad om att han hade klarat hela backen ner utan problem om han bara fortsatt sväng för sväng i långsamt tempo. Hur som helst, han tyckte det var läskigt och löste det på sitt eget sätt, efter eget huvud.

Lillebror är inte i upprorsåldern men har ett häftigt humör. Han har börjat kasta saker omkring sig när han är arg. Ikväll var han så arg på mig efter att han badat, att han spottade på sina egna kläder. Lite missriktad ilska kan tyckas, för sedan ville han inte ta på sig dem igen och har suttit inlindad i en filt resten av kvällen.

Hämta kraft från familjen...

Är det den här normen vi går omkring och bär på, de flesta av oss? Hittade det här på ett inlägg i en blogg jag läser. Inlägget handlade om hur det är när hemmet inte är en oas att hämta kraft ur.

"Hemmet är normalt den stora fristaden. Det är på sin fritid man ska samla krafter och hämta ork från familjen."

Mitt hem är arbete. Arbete och arbete och så små pauser av lugn och ro då jag tankar för att orka med. Tränar och tankar. En promenad då och då. Jag är inte bitter, inte alls och jag hoppas att det inte låter så. På sätt och vis hämtar jag kanske kraft från hemmet ändå för min familj är otroligt viktig för mig och utan dem skulle jag vara helt vilse i livet.

Men i våras satt jag i princip och grät på BVC när jag berättade att jag fasade för att det skulle bli sommar och vi alla skulle vara hemma hela tiden tillsammans. Jag såg inte alls fram emot det, tvärtom. (Det blev en mycket bra sommar, trots mina farhågor, vill jag tillägga). Bitvis har det varit så i höst också. Livet funkar bra så länge rutinerna och det dagliga vardagslivet finns. När det blir helg brakar det samman och det blir bråk, gräl och surkart av oss.

Imorgon börjar jullovet. Vi ska alla vara hemma till den 8/1 då skolan börjar. Jag fasar inte som i våras, det har lättat men jag bävar lite. För hemmet är inte bara en oas att hämta kraft ur, utan också en källa till arbete, missförstånd och gräl.

Det jag uppskattar mest

Det jag är allra mest glad för i mitt liv med Stefan är att vi pratar. Att vi reder ut saker, även om det inte sker på en gång. Att vi faktiskt båda två försöker lyssna och förstå den andre. Och att det går att känna "små" och futtiga känslor och ventilera dem. Det jag också lärt mig det här året är att tröttheten faktiskt ställer till det. Ibland kan det vara läge att bara pausa, inte diskutera utan gå och lägga sig och sova.

Ännu mer fortsättning

Igårkväll hade vi ett prat om hur det ska bli med kalendern. Julius ville absolut att den ska vara kvar och Ebba likaså. Julius hävdade att: Ja, jag blir ledsen först men sen efteråt blir jag alltid glad för det jag fått. Det är faktiskt delvis sant och gäller alla presenter han får som inte riktigt duger. Han har definitivt inte lyckats bemästra den sociala ta-emot-present-och-se-glad-ut-även-om-det-är-det-fulaste-du-fått koden.

Mina synpunkter i samtalet var att det är okej att bli besviken men det är inte okej att låsa in sig på toaletten på morgonen när vi har bråttom. Och det kommer inte att finnas några dyrgripar i kalendern utan bara småsaker.

Kärlek i fyrbarnsfamiljen

Igårkväll gick Stefan ut och lagade punkan på tvillingvagnen klockan 21.30. Det är romantik för mig just nu! Jag är beroende av promenader och svor eder igår när jag upptäckte punkan på eftermiddagen när jag tänkt att promenera till tennisen och hämta Ebba. Hon var dock väldigt nöjd med att slippa gå hem...

Att gräla

Jag har kommit fram till att det faktiskt är bra med gräl ibland... Inte roligt och inte givande när det pågår men faktiskt är det grälen som får mig att se vart mina gränser går och vad som är viktigt för mig. Under själva grälen är det svårt att vara tydlig men det får mig ändå att fundera och grubbla över de problem vi har. Så när själva grälet lugnat ner sig och ilskan lagt sig lite grand och vi börjar förklara för varandra hur vi menar och tänker, då blir det himla bra.