När Ebba var fyra såg jag en otroligt fin julgran med 24 luckor på Åhléns. Åh, tänkte jag, va kul! Såg framför mig hur barnen med tindrande ögon turades om att öppna varsin lucka och sedan nöjt lekte med de småsaker de fått i väntan på julafton och riktiga julklappar. Första året fick Ebba ensam öppna alla luckor och sedan dess har hon och Julius delat. Förra året var Ottos premiärår och nu öppnar de alltså var 3:e lucka. Det tog inte lång tid för mig att inse att den här kalendertraditionen var besvärlig. Först därför att det är små luckor, det är helt enkelt svårt att hitta saker som får plats i luckorna. Jag börjar fundera vad jag ska ha i luckorna redan i november och det blir ytterligare ett måste inför julen. DUMT! Sedan är jag ju egentligen emot att köpa småsaker och skräp och nu gör jag det ändå. Inte leker de mycket med sakerna heller. Otto är visserligen jättenöjd, det är hur kul som helst att öppna luckan, det kan vara något så enkelt som en gammal nyckel i den och det är en veritabel skatt för honom. Så visst det finns i alla fall ett barn som tindrar.
Redan förra året uppstod dock en tendens som dessutom har blivit akut nu i år. Jämförelse, avundsjuka och missnöje. En lucka har Julius öppnat och blivit nöjd med. Flertalet gånger har han börjat gråta och låst in sig på toaletten, alternativt bara blivit missnöjd. När jag tänker efter har Ebba och också varit missnöjd med luckorna ibland genom åren men aldrig så här. Det här är helt ohållbart.
Imorse var det Julius tur att öppna luckan. Jag hade precis vaknat och fått på mig kläder, Stefan hade susat iväg till jobbet och det var 15 minuter kvar tills barnen skulle vara påklädda och redo för att knata iväg till skolbussen. Ebba hade dessutom inte packat gympapåsen. Då öppnar Julius sin lucka och där hade jag lagt två fina glaspärlor. Varpå han börjar gråta. Varpå min första reaktion är att jag blir tvärarg. För att det aldrig blir rätt. Till historien hör att jag utifrån vad han tyckt om sina presenter hittills har ändrat om i kalendern (egentligen skulle han idag fått ytterligare en reflex att fästa på cykelns eker men det var en värdelös present tyckte han). När Ebba fick pärlor (nöjd var hon) i sin lucka sist, så stod Julius och trånade och suckade och då tänkte jag i mitt stilla sinne att han nog också tycker det är fint med vackra pärlor. Varpå jag bytte. Vilket naturligtvis var fel det också. Så jag tappade humöret, Julius grät och låste in sig på toa, där Ebbas gympakläder hängde, så hon kunde inte packa gympapåsen. Ville grät och ville ha morgontutte. Jag ammade Ville och med ena handen och med den andra låste jag upp toalettdörren med en kniv, varpå Julius håller emot på insidan. Här tappade jag tålamodet totalt eftersom jag nu började inse att det skulle bli bekymmersamt för dem att hinna med skolbussen. Att stoppa in småttingarna och mig själv och skjutsa till skolan är ingen rolig tanke klockan halv åtta på morgonen, speciellt inte när man knappt hunnit vakna eller få i sig frukost.
Argare än jag tror att jag varit någonsin, gjorde jag Julius så rädd att han öppnade dörren och han fick sig en utskällning utan dess like, där jag föreslog att jag antingen skulle kasta ut luckgranen genom fönstret eller alternativt elda upp den i spisen.
Inte för att jag förstår hur det gick till men det allt det här jag beskriver hände på dessa stackars 15 minuter. Jag borstade tänderna på Julius under mycket hickande, snorande och tårsprut. Han repade sig lite men sedan upptäckte han att Otto under stormens orkanstyrka varit inne på hans rum och haft sönder hans legobygge - nytt tårsprut och yl. När han sedan klädde på sig tappade han sina glaspärlor i golvet så att den ena gick sönder och blev ytterligare ledsen och förtvivlad. I detta kaos hann jag faktiskt att trösta honom, han satt i mitt knä medan Ville stod bredvid och ylade för att han var hungrig. Otto var bekymrad för att Julius var så ledsen. Ebba insåg att det bästa hon kunde göra, var att vara den fungerande familjemdelemen och hon skyndade sig allt vad hon kunde med sina bestyr. OCH - De hann med bussen.
När Ebba och Julius försvunnit hoppades jag att lugnet skulle lägra sig men inte då. Resten av morgonen grät Otto för att han var snorig, för att den Bionicle som han lånat från Julius rum inte gick att bygga ihop, för att jag ville borsta tänderna på honom och klä på honom och för några andra saker som jag redan har förträngt.
Jag hoppas resten av dagen blir bättre.
3 kommentarer:
Även utan syskon är sjuårsåldern ett problematiskt stadium. Man vill vara stor och samtidigt vill man vara liten och få den uppmärksamhet som hör ihop med detta. Och när man får det så känns det nästan som förtryck och inblandning. Det är ingen lätt sak att hantera.
Men den där luckkalendern verkar inte vara någon bra idé, i alla fall inte för dig.
När jag klagade hemma och sa att Anna minsann fick saker som jag inte fick och det var orättvist så konstaterade han bara lugnt att "det finns ingen rättvisa i världen". Hans sätt att göra det var väl det viktiga kanske - lugnt konstaterande, stod kvar vid vad han hade gjort men gjorde inget större väsen av vare sig det eller mina klagomål. Själv lyckades jag ju aldrig med detta som du säkert kommer ihåg.
Menar du farfar? Jag lärde aldrig känna honom speciellt väl, eller inte alls skulle jag vilja säga. Men efter det du berättat verkade han rätt konflikträdd, var det inte han som gick ner i källaren och snickarverkstaden när det började hetta till?
Egentligen tycker jag att det är bra att kunna bli arg. För att man är mänsklig och ilska är en mänsklig om än inte så trevlig känsla. Och när man är pressad av sömnbrist och av brist på egen tid osv, så trampar man fel ibland.
Det viktigaste måste vara att inte passera över gränsen och göra illa någon känslomässigt (eller fysiskt). Och att prata efteråt när det lugnat ner sig. Förklara och lyssna. Inte överge. Och att fortsätta att vara den vuxne, dvs ta på sig ansvaret, för det kan inte barnet göra.
Jo, farfar till dig, pappa till mig. Nu är det väl lätt hänt att jag idealiserar honom. Att han sällan eller aldrig gick in i öppna gräl är helt klart. Likså att han försvann ner i källaren när mamma hade depressiva attacker eller vad man kan kalla dem - men då hjälpte absolut ingenting. Åtminstone i min erfarenhet.
Han brast definitivt inte i auktoritet i skolan som lärare att döma av middagssamtalen hemma (det var mycket skolprat under middagarna) och tvekade inte att ta strid med en elev som hoppade över skaklarna. Men han klarade disciplinproblemen med vad jag kunde se ganska stillsamma metoder som inte trappade upp konflikten utan gav vederbörande tid att begrunda situationen. Så också någon gång med mig (när han upptäckte att jag läste på toaletten efter släckning och gonatt t ex). Det blev att sitta upp en timme med honom i tystnad medan han sydde och pysslade. Läxan satt väl, jag försäkrar.
Jag tror inte att det är rätt att kalla honom konflikträdd men däremot var han en person som gärna gick den där lilla extra metern för någon eller något, och gav sig själv och andra tid att komma på bättre tankar. Och han hade full auktoritet hemma när han så ville - ledsnade han på oväsendet vid matbordet och sa till så blev det tyst, i alla fall ett slag.
Men jag håller helt med dig om att det finns andra sätt att leva i en familj och att huvudsaken är att man inte överger barnen - även när man är arg. Det gjorde heller aldrig pappa - även när han någon gång valde att ta i och göra det klart hur saker och ting skulle vara.
Och det gör heller inte du eller Stefan.
Skicka en kommentar