Pusselbit på plats

Jag vet att jag tjatar om pilates men tisdagens pass innebar en AHA-upplevelse. Jag har blivit galen på att jag inte fixar att göra korrekta roundups. Jag kommer upp en bit och istället för en mjuk kontrllerad röelse hela vägen upp gör jag ett ryck. Vi pratade om det och jag sa att det kändes som att det fattades en pusselbit, en svag länk. Linda funderade lite och frågade om jag verkligen trodde att det satt i kroppen, om det inte var en mentalt hang-up. Jag fick jag fokusera och göra övningen igen. Och det satt i huvudet! Jag kunde! Det var en häftig känsla eftersom jag ända sedan man började med situps i skolan har känt mig svag och värdelös speciellt på de här typen av magträning. Det har suttit i bakhuvudet att en sådan här övning kan jag inte göra korrekt, jag måste fuska lite. Nu kommer det här att bli en favoritövning. Dessutom kan den göras sjukt jobbig, så att det bara bränner i magen. Det viktiga var också att förstå hur lätt det är att koppla in "sexpacken" när det är den inre magmuskulaturen som ska kopplas på. Så här ska övningen göras och då tycker jag ändå att killen på filmen har en tendens att rycka upp sig på samma sätt som jag gjort (fast mycket mindre såklart)

Bedömd och utdömd

Idag har jag och Otto gjort storstaden. Eller rättare sagt Otto fick följa med på först Pilatesträning och sedan prova ut inlägg till springskorna på Runners store. Men eftersom rätt ska vara rätt så tar vi det från början. På morgonen pysslade jag i trädgården medan farmor och Ville var på utflykt. Jag hade planerat dagen noga, så noga, kollat tider med SL osv. Så när jag sätter mig i bilen för att köra och hämta Otto och sedan vidare till tåget så inser jag att jag inte har gott om tid på mig som jag trodde, utan skulle vara vid Slussen om endast inom 30 minuter. Vilket är en fysisk omöjlighet. Klarade resan in dit på 50 minuter vilket var en maxprestation, galet kryssande med sittvagn från Slussen och vidare dit jag skulle.

Otto sysselsatte sig fint medan jag tränade. Det kändes riktigt bra idag, jag har verkligen blivit starkare och de delade magmusklerna håller på att dra ihop sig. Men det är fantastiskt att träning med endast kroppens egen belastning kan bli så galet jobbigt. Efter passet hade jag otroligt bråttom igen ner till skobutiken och fick rusa igen. Ny slalomtur för Otto. Så jag kom inflåsandes i affären alldeles skakig i benen efter träningen och språngmarscherna och fick direkt ställa mig på löpbandet och bli filmad. Ortopedteknikern suckade och skakade på huvudet ungefär. Viker tydligen knäna inåt när jag springer. Håhåjajaja. Upp på spegellådan för att titta på fötterna bland annat. Där konstaterar han att jag är sned i hela höften och att ena benet är minst en cm kortare än det andra. Och undrar om jag inte har ont. Och det har jag ju inte - OM JAG TRÄNAR och ibland går till kiroprakton. Tränar jag inte har jag ju ont i ryggen och vänster höft. Det kändes lite hopplöst efter hans utlåtande, kroppen diskvalificerad ungefär. Men samtidigt är det ju fantastiskt att det funkar med stabliltetsträning så att kroppen förhoppningsvis håller för göra allt jag vill. Däremot kanske det är dags att ta en sväng till kiropraktorn igen. Och så får jag väl springa så länge kroppen säger okej och vara noga med att lyssna om den skulle säga nej. Intressant också att få en förklaring varför jag får ont på vissa ställen. Säkert har barnafödande och amning påverkat höfter, leder och ligament en hel del.

Efter detta fick Otto en välförtjänt glass. Han fick välja själv och valde Magnum, trodde att inte att han skulle orka sätta i sig den men det gick i ett nafs. Han satt i vagnen och åt medan vi promenerade ner till Stureplan och jag tyckte nog att en del tittade till lite extra på min vackra son :). Misstänkte att det kunde bero på glassätningen men eftersom vagnen är vänd framåt såg jag ju inte riktigt. Men när jag kollade så såg jag att det fanns anledning att titta lite extra, han hade glass ända upp till öronen och ner till midjan. Ren och skär glassnjutning! För övrigt tyckte han att det var fantastiskt roligt att åka tunnelbana. Spännande och lite läskigt. Rulltrappor är också höjdare. Ändå är han inte lika frälst i att åka kommunalt som Julius var.

Finnar, pilates och vårshopping bland annat

Man får vad man ber om? Är det så? För ett tag sedan tittade jag mig i spegeln och tänkte: Nu är jag 37 år nu har jag slutat att få finnar! Och kände mig nästan lite nostalgisk och väldigt gammal. Håhåjajaja ungefär. Och ips vips tyckte kroppen synd om mig och tänkte att så kan vi ju inte ha det! Lite finnar måste hon få återuppleva. Så i en månads tid har jag nu varit superfinnig! Nu är jag INTE nostalgisk längre.

För övrigt hade jag Pilates-återbesök i veckan. Jag har blivit starkare, hurra! Mindre ont hurra! Och kom hem med tyngre varianter på alla övningar. Jag kände det när jag arbetade i trädgården igår att jag är starkare och att jag kopplar på magen när jag gräver tex. Automatiskt nästan. Häftigt.

Igår åkte Stefan iväg med Julius och handlade. Är det inte helt fantastiskt att Ebba och Julius kan ha sina skor från förra året! Det har väl aldrig hänt förut! De köpte i alla fall fotbollsskor till Julius, utebyxor till småkillarna, gympaskor till Otto, T-shirts, huvtröjor och en alldeles ny fotboll! Idag är det Ebbas och min tur att åka iväg. Jag behvöer verkligen en vårjacka. Förut kunde man klara av alla handling på en dag men nu har vi delat upp det. Stefan är bäst på att handla skor och vettiga utekläder. Jag handlar bäst till Ebba. Ingen av oss vill i nuläget handla med småkillarna i släptåg även om jag försökte lura Stefan att ta med sig Otto igår.

Otto hade förstås roligare hemma. Han lekte med sina tjejkompisar, cyklade och grävde och de sprang från hus till hus. Nu kan man släppa honom på ett helt annat sätt än förra året. Han åt korv hos bägge grannarna igår, så man kan nästan säga att han är mer bortbjuden än vad jag är. När han hjälpte mig att gräva igårkväll kom han med en hink lera som skulle vara mat åt älvorna! Och nu är det faktiskt roligt och görbart att ha honom med och hjälpa till. Jag tror vi ska odla tillsammans i år. Han älskar blommor säger han den lille poeten!