Bra och dåligt

Det är intressant vad som orsakar stress i livet. På det hela taget tycker jag att jag har läget under kontroll. Hösten har bitvis varit väldigt hektisk och med en hel del gräl och reflektion. Jag tror samtidigt att det har varit nödvändigt. Det är lätt att fastna i gamla hjulspår och plötsligt händer det något som gör att det blir tvunget med en förändring. För mig personligen har det varit väldigt tydligt att jobbet fått en mer framskjuten roll under året. En del av min frustration har hängt ihop med att jag känt mig bakbunden och inte kunnat ta itu med alla tusentals idéer jag har, allt jag skulle vilja göra. Jag har känt mig bakbunden både hemifrån och från jobbet. Men efter mycket ältande och lobbying (inte på hemmaplan dock :)) så har det resulterat i något som jag tror både blir spännande och bra. Jag kommer från januari att gå upp i tid men bara administrativt vilket inte innebär någon högre belastning för familjen. Det ska bli jättekul och jag ser fram emot det, helt klart.

Det är alltså inte där stressen ligger, i alla fall inte just nu. Men frågan kom igår från en av våra vänner. Han kunde inte riktigt förstå att vi upplever att det är så tungt, mellan raderna hörde jag (eller läste in) att vi är lite gnälliga. Det kan ligga något i det, vi har det oförskämt bra. Alla barnen, bra arbeten, hus och trädgård, bil och alla bekvämligheter man kan tänka sig.

Ändå hade jag hjärtklappning av stress igår. Stefan var iväg hela dagen på pingisturnering med äldstorna, söder om stan. Jag var hemma och skulle fixa iordning för eftermiddagsbesöket, samtidigt som Otto och Ville var trötta och griniga efter en intensiv lördag med mycket intryck. På pappret lät det inte så farligt. Det är bara det att jag INTE är bra på logistik och bjudningar. Det var fnissigt roligt igår när vi reflekterade över det hela på kvällen. När jag blir stressad i köket går jag bara omkring och plockar. Jag kan inte ens delegera och jag har riktigt svårt att se när jag behöver göra vad för att det ska bli färdigt i tid. För mig är det otroligt stressigt att bjuda på fika, koka kaffe, fixa det sista på tårtan och förbereda middag. Och då var middagen en rätt som jag egentligen kan laga i sömnen. Men jag får verkligen hjärtklappning. Speciellt när jag har barn kring benen och gäster som ska jag ska prata med, jag fixar det inte. En av bästa vännerna hon gör liknande saker som om hon hade en trollstav. Jag tycker det är en fantastisk egenskap! Stefan är inte riktigt lika flink, även om han vill tro det :). Jag minns nyårsmiddagen som intogs vid 23-tiden, visserligen mycket god men aningens sen kanske!

Så det är vid tillfällen som igår då jag blir trött och uppgiven, och tycker att jag ligger steget efter hela tiden. Idag när jag har sovit, inte har någon matlagningslogistik framför mig, då tycker jag att tillvaron är fantastisk. Allt är relativt. Lite vardagslycka är inte fel.

Glömde nästan bort att rösta!

Idag har varit en dag med både med- och motgång. Jag har varit trött och på dåligt humör och om det smittat av sig på Ville eller om han också vaknat på fel sida, det ska jag låta vara osagt. Hemma idag har största tiden ägnats åt picnic-förberedelser. Ursegt. Patasalladen och kakan ville aldrig bli färdiga eftersom Ville och jag råkade i luven på varandra hela tiden. Inget tålamod idag, helt enkelt. Grötvatten på golvet - nejtack (dvs Ville har dragit fram en stol och fått tag i en mugg och öser vatten från grötkastrullen i diskhon ner på golvet). Hjälpa till att skära och steka - nej tack. Men salta då? NEEEEJ! Inte skulle han sova heller och när han äntligen somnade sov han i 30 minuter. Iväg kom vi för sent fast jag verkligen hade en enligt mig god tidsplan och verkligen inte hade sysslat med något annat.

Bråttom som tusan och sedan parkeringssvårigheter när vi kom fram till Hagaparken där vi skulle möta morfar. Han och stororna skulle på utomhusteater. Men det fanns så klart inga parkeringsplatser och parkeringsvakterna svärmade kring området som en hoper bålgetingar. Jag felparkerade och bad på mina bara knän om 10 minuters frist OCH FICK DETTA! Otroligt av en p-lisa i Stockholm. Vi galopperade iväg och hittade morfar. Mitt humör var nere vid skosulorna ungefär men jag tog bilen och Ville och stack iväg till ett Ulriksdals trädgård istället. Har aldrig varit där, vad stort det var! De hade allt och lite till kändes det som. Och jag köpte inget, inte ens en pelargon! Förstå att jag var på dåligt humör! Ville och jag hann med en promenad också innan jag tyckte det var dags att åka tillbaks till Haga.

Väl tillbaks hittade jag en parkeringsplats och skulle betala via SMS men se det gick inte alls. Så vi fick vänta på parkeringen en 40 minuter innan jag kunde låna Anders betalkort och betala med. Det var drygt men eftersom ett gäng andra bilar fått böter på 500 kr så tänkte jag inte avrunda dagen med en p-bot. Själva picnicen var trevlig fastän jag under tiden jag väntade undrade om jag inte gjort en glädjekalkyl igen. Borde kanske haft picnicen innan teatern. Å andra sidan vet jag inte hur jag skulle fått ihop det tidsmässigt.

Anders fick mig att inse att jag totalt glömt bort att rösta! Skit också. Så när vi kom hem vid åtta, sprang jag in efter röstkortet och så stack vi igen. Nu har jag utnyttjat min medborgerliga rätt. Känns bra. Ebba och Julius var snabba att duscha och fixa iordning sig när vi kom hem. Ville somnade på en kvart och nu behövde jag inte ens sitta vid dörren. Han hörde när vi stökade omkring utanför och det räckte. Men så var han ju trött också. Humörmässigt hoppas jag på en bättre dag imorgon. Det grämer mig lite, visst borde man bara kunna bestämma sig? Nu ska jag vara på gott humör och ta allt med en klackspark. Men imorgon så, jag gillar ju måndagar. Lugn och ro imorgon, det är allt jag önskar mig!

Otroligt

Ibland är världen liten. Igår träffade jag den barnmorska som träffade mig och Stefan efter att Ebba fötts för 10 år sedan. Ebba var sjuk och låg på Neo, läkarna tänkte minsann inte lova oss att hon skulle bli bra. Förmodligen men inte lova. Ebba låg ensam i en liten värmebädd utan oss, sladdar, dropp, navelartärkateter och syrgas. Och vi kom tillbaka till förlossningsrummet helt förtvivlade och helt utpumpade. Barnmorskan som hade hand om oss, sa något som jag verkligen tog till mig, som jag hängde mig fast vid. Hon sa: Flickan har ammat, då är hon stark. Det var så himla viktigt, jag tror inte hon förstod det själv! Men Stefan och jag var helt överens efteråt att det var den enda vettiga människa vi träffade på förlossningen, då för drygt 10 år sedan.

Och så igår träffade jag henne på jobbet! Är det inte otroligt! Hon följde med som doula till ett par som jag hade hand om. Och jag fick möjlighet att berätta vad det hon sagt betytt för oss! Och jag såg att det inte var en slump att hon sagt något så bra till oss. För hon betydde mycket för det par som hon följde med. Vilket leder mig till nästa slutsats. Vilken otrolig skillnad det kan göra att ha en känd människa med när man ska föda barn. Som kan förklara, som man litar på. Speciellt när man är otrygg och orolig. Det jag kunde bidra med i sammanhanget var litet, jag nådde inte fram. Jag sa samma saker som barnmorskan/doulan sa sedan när hon kom, men det jag sa gick inte fram på samma sätt.

Sedan ska väl tilläggas att det var en fruktansvärt jobbig kväll. Jag satt inte många minuter under hela kvällen och hann äta endast en macka. När jag kom hem hade jag ont i benen och kände mig som en urvriden trasa. Jag är nog tempo-ovan, det här var faktiskt det första riktiga springpasset jag gjort sedan jag började i slutet av april. Snart är det sommar och det kommer att bli fler jobbiga pass. Men det är ju inte så här jag vill jobba precis. Och det går inte att fuska med maten under ett kvällspass. Jag ska absolut inte göra om misstaget att tänka att jag går iväg och handlar något att äta när jag väl är på plats. Jag är ju ingen rookie, vissa dagar kommer man inte en meter utanför avdelningen. Ändå chansade jag. Speciellt som jag tittade in i kylskåpet och hittade två burkar, en med gulasch och en med falukorv. 25 grader varmt ute, näää vill inte ha! Men det hade inte varit fel med lite gulasch på kvällskvisten kan jag säga!

Bedömd och utdömd

Idag har jag och Otto gjort storstaden. Eller rättare sagt Otto fick följa med på först Pilatesträning och sedan prova ut inlägg till springskorna på Runners store. Men eftersom rätt ska vara rätt så tar vi det från början. På morgonen pysslade jag i trädgården medan farmor och Ville var på utflykt. Jag hade planerat dagen noga, så noga, kollat tider med SL osv. Så när jag sätter mig i bilen för att köra och hämta Otto och sedan vidare till tåget så inser jag att jag inte har gott om tid på mig som jag trodde, utan skulle vara vid Slussen om endast inom 30 minuter. Vilket är en fysisk omöjlighet. Klarade resan in dit på 50 minuter vilket var en maxprestation, galet kryssande med sittvagn från Slussen och vidare dit jag skulle.

Otto sysselsatte sig fint medan jag tränade. Det kändes riktigt bra idag, jag har verkligen blivit starkare och de delade magmusklerna håller på att dra ihop sig. Men det är fantastiskt att träning med endast kroppens egen belastning kan bli så galet jobbigt. Efter passet hade jag otroligt bråttom igen ner till skobutiken och fick rusa igen. Ny slalomtur för Otto. Så jag kom inflåsandes i affären alldeles skakig i benen efter träningen och språngmarscherna och fick direkt ställa mig på löpbandet och bli filmad. Ortopedteknikern suckade och skakade på huvudet ungefär. Viker tydligen knäna inåt när jag springer. Håhåjajaja. Upp på spegellådan för att titta på fötterna bland annat. Där konstaterar han att jag är sned i hela höften och att ena benet är minst en cm kortare än det andra. Och undrar om jag inte har ont. Och det har jag ju inte - OM JAG TRÄNAR och ibland går till kiroprakton. Tränar jag inte har jag ju ont i ryggen och vänster höft. Det kändes lite hopplöst efter hans utlåtande, kroppen diskvalificerad ungefär. Men samtidigt är det ju fantastiskt att det funkar med stabliltetsträning så att kroppen förhoppningsvis håller för göra allt jag vill. Däremot kanske det är dags att ta en sväng till kiropraktorn igen. Och så får jag väl springa så länge kroppen säger okej och vara noga med att lyssna om den skulle säga nej. Intressant också att få en förklaring varför jag får ont på vissa ställen. Säkert har barnafödande och amning påverkat höfter, leder och ligament en hel del.

Efter detta fick Otto en välförtjänt glass. Han fick välja själv och valde Magnum, trodde att inte att han skulle orka sätta i sig den men det gick i ett nafs. Han satt i vagnen och åt medan vi promenerade ner till Stureplan och jag tyckte nog att en del tittade till lite extra på min vackra son :). Misstänkte att det kunde bero på glassätningen men eftersom vagnen är vänd framåt såg jag ju inte riktigt. Men när jag kollade så såg jag att det fanns anledning att titta lite extra, han hade glass ända upp till öronen och ner till midjan. Ren och skär glassnjutning! För övrigt tyckte han att det var fantastiskt roligt att åka tunnelbana. Spännande och lite läskigt. Rulltrappor är också höjdare. Ändå är han inte lika frälst i att åka kommunalt som Julius var.