En riktig skräpvecka

Ibland fokuserar man på det dåliga i tillvaron. Fast det händer bra saker också. Den här veckan har känslorna svallat åt alla möjliga håll. Peta på mig och ni får en reaktion. Förmodligen en gråtattack men det kan också komma väs och fräs och otidigheter.

Bland veckans höjdpunkter finns: En fruktansvärd morgon med stress och total maktlöshetskänsla och magknip, gräl på småttorna. Ett urladdat bilbatteri inklämd på jobbparkeringen, vilket kändes fruktansvärt onödigt och väldigt typiskt. Slutligen en mental härdsmälta och ett gräl på jobbet. Den sistnämnda incidenten med konsekvenser. Jag är trött. Riktigt trött.

Tröttast i hela kroppen

Något lurt är det. Jag har varit supertrött i 2 dagar men imorse när jag steg upp ville benen knappt bära mig. Kändes som om jag sprungit tre mil unhgefär. Lyckades koka gröt och låg sedan i soffan och halvsov. Efter de stora kommit iväg, halvsov jag inte, jag verkligen sov. Talade om för småpojkarna att jag är sjuk ni får klara frukosten själva. Vilket de gjorde, trots vissa protester från Ville. Klockan 11 vaknade jag och tog en Ipren mot huvudvärk och nu är jag uppe men känner mig fortfarande matt! Vilken dag. Medan jag sovit har kattmaten hamnat i fönstret, julklappstrollen är numera korthåriga och det hade inmundigats leverpastejmackor med en smula trollhår uppepå. För övrigt var läget under kontroll.

Förresten om ni undrar vad tomten har för hobby när han är ledig så vet jag det nu. Han fångar fjärilar.

Snart på väg till jobb

Har känt mig trött och sliten egentligen hela sommaren och våren med. Igår fick jag ett anfall på jobbet. Vi ska göra ett apparatkörkort, dvs man ska gå igenom att man kan all utrustning vi använder. Så igår när vi hade tid gick vi igenom några av dem. Då kom jag på att jag skulle ta ett Hb. Och visst har jag järnbrist, tjohej, låg på ca 100. Normalvärdet för kvinnor ligger mellan ca 120-140, så det är kanske inte så konstigt att jag är trött. Men jag blev liksom så trött bara av att få veta att jag hade ett lågt värde! Nu imorse var det helt omöjligt att kliva upp och ta cykeln till jobbet.

Kanske är det därför som jag har känt mig helt slut efter bara ett eller två arbetspass på raken. Jag har blivit sur på mig själv för att orken är så dålig, för att det tar minst en eller till och med två dagar att komma igen. Så tufft är det ju inte att jobba ändå. Andra klarar ju det här och mer där till. Nu blir det till att äta mer kött och knapra järntabletter.

Dementier

Många dementier efter gårdagens inlägg. Jag blev helt galen när jag inte kunde hitta min Ipod men den är nu återfunnen! Speciellt galen blev jag eftersom min mobil är helt bortsprungen och har varit så i några veckor. Dyrt och förbannat jobbigt. Men nu är jag glad igen. Jag ska ändå försöka ta tag i min förvirrade person som förlägger allt och inte har någon koll på pappren här hemma. Fast jag ska ta det lite i taget för det är rätt tungt att försöka förändra någonting här hemma just nu. En vecka har jag sovit dåligt och det sätter sina spår, eftersom jag inte haft så mycket reserver från början. Jag som alltid sett mig själv som någon klarar sig utan så mycket sömn, har nu insett att även det var en illusion. Men det blir bättre, sakta men säkert, jag vet det.

Ikväll ska kött hämtas och distribueras. En hel kossa, KRAV-odlad och allt ska delas ut till vännerna och bekanta. Lite häftigt att dela på en kossa, tycker jag.

Inte bättre

Så här har dygnet börjat:

Ville började stöka kl 03.30. Klockan 05 gav jag upp. Stefan tog över vid 06.45. Jag fick sova till 07.15 då han åkte till jobbet.

Trött, trött, trött förmiddag. Ville somnade vid 10. Otto är som bekant hemma på måndagar, idag hade han verkligen behövt komma iväg till dagmamman. Han som klarat att vara torr i säkert en månad hade stort bakslag just idag. När ska jag lära mig att agera på orden: Mamma: jag har ont i magen?
Så det blev overalltvätt och lakanstvätt idag. Surast är kanske en ovana han har börjat lägga sig till med, han tar av sig den torra nattblöjan i sängen när han vaknar och hinner inte sedan inte iväg till toa i tid. Trevligt att han inte slösar blöjor i onödan, tråkigt med nerkissad madrass.

Ville sov endast 1,5 timme så nu är det lattjolajban igen. Jag klarade inte av att gå ner i varv tillräckligt när han sov för att slumra en stund på soffan. Ska dopa mig med en kopp kaffe till och sedan går vi och handlar och till biblioteket.

Plus i kanten idag: Jag vet vad jag ska laga till middag. Jag ska få sovmorgon imorgon bitti. Det blir skönt att komma iväg ut. Jag har nya bra låtar i Ipoden.

Jag fick i alla fall god peppning från faster F, som fick mig att lyfta näsan lite över horisonten och se målet. Tack!

Status efter 3 nätter

Nu har inte Ville fått amma på tre nätter. Och nej han sover inte som en klubbad säl hela natten. Men han har vaknat mindre under kvällen och det har gått fort att natta om honom. Och själva nätterna blir successivt lättare. Men han vaknar på sina vanliga tider och mellan klockan 04-05 är han inte på gott humör, då tycker han natten utan tutte har blivit lång. Vid 05 säger vi godmorgon... Så jag fortsätter väl och hoppas på att han sover hela nätter inom en vecka? Eller? Det är lätt att misströsta vid 04 och då funderar jag varför jag gör det här, för vems skull och om det verkligen löser nattsudderiet. Ville förstår inte nyttan med det i alla fall.

Ahhh... denna dag kräver mycket kaffe

Idag tänker jag inte räkna kopparna, idag får det gärna flyta svart kaffe i ådrorna på mig. Allt för att orka och inte bli galen på stackars barnen eller begå harakiri. Hittills har det gått relativt bra, Otto har till och med varit ute och åkt lite skidor. Fast bara med en stav, den andra gick inte att hitta. Jag skulle sova medan Ville sov hade jag tänkt mig men det gick inte. Nu har vi live-TV i trädgården för pojkarna. Två gubbar i gula refleskläder, en grävskopa med alla attiraljer som gräver för dränering. Dessutom eldar de för att mjuka upp marken. Kan det bli bättre underhållning en fredagseftermiddag?

Jag känner på mig

Jag känner på mig att det här blir en seg dag. I två dagar har jag hållit ett tempo som varit helt osannolikt med tanke på att sömnen var minst sagt störd. Inatt fick jag dock sova helt och hållet från klockan 22-03 innan kalaset började. Dessutom fick jag sova mellan 06.15 och 07.50, Stefan offrade sin morgonträning för mig. Istället för att känna mig utsövd och relativt pigg känner jag mig som en såskopp. Nu vill jag bli Molly Weasley för en timme eller två, svinga mitt trollspö så att alla leksaker flyger in lådorna, tvätten i tvättmaskinen, disken i diskmaskinen, den rena tvätten in i skåpen, badrummen som luktar gammalt pojkkiss blir skinande rena. Med en lätt snärt från spöet förbereder jag middagen sittandes i soffan och möblerar om Ottos och Villes rum inför Ebbas sova-över-party-födelsedagskalas på lördag. Under dessa magiska 2 timmar läser jag böcker för Otto och leker med Ville. Dricker en kopp kaffe och funderar lite.

Inte det? Nå då får jag väl sätta fart och göra det själv då. Men jag undrar mycket om inte Ebba i alla fall kommer att få ett brev från Hogwarts i juli....

Sova dåligt, sova lite, sova inget

Idag har Ville bara sovit en gång... Och Otto inte alls. Svårt att sova hos dagmamman, han kommer inte till ro. Och inatt har det varit spring. Två gånger har jag sovit inne hos Otto, för när jag går dit somnar jag alltid och vaknar av att Ville saknar mig i vårt sovrum och ylar. Första gången Otto vaknade var klockan 12, nästa gång var klockan 5. Då var han nere och letade efter mig och hade plockat till sig ett äpple som han absolut skulle äta. Summa sumarum var att han trött redan när han gick upp imorse klockan halv sju. Och eftermiddagen här hemma har varit kaosartad. Rena farsen. Imorgon hoppas jag verkligen att han sover.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Nu sover de sött bägge småvildarna sedan klockan halv sju. Ebba sitter jämte mig och gör en fin kalasinbjudan till Julius 7-årskalas. Jag tycker att det är tråkigt, hon tycker det är kul, så det är perfekt. Vi hoppas på fint väder så vi kan ha kalaset ute, grilla korv och leka.

Sista semesterveckan

Vi skulle få barnfri tid var det tänkt. Istället har vi två barn som är apsjuka. Ville har toppat på 40,5 graders feber två dagar på raken, Otto snorar, hostar och gnäller. Ingen av oss får sova bra. Istället för att ladda batterierna inför hösten väntar vi ut tiden. Imorgon kanske det vänder? Egentligen borde jag vara nöjd med att vi faktiskt är två som är hemma och tar hand om sjuklingarna. Istället är jag gruvligt besviken. Fast jag vet att det kunde vara mycket värre. Vi kunde haft barn med allvarliga sjukdomar, eller ännu värre inga barn alls. Men det kan inte hjälpas att tycker att vi har oflyt.

Två trötta dagar

Igår var jag så trött att jag emellanåt kände mig som spaghetti i hela kroppen. När jag är så trött känns ingenting roligt, allt är bara tungt och grått. Humöret är därefter. Och så får jag dåligt samvete. Varför tar orken bara slut? Igår malde tankarna på att det snart är höst igen. Om jag är så trött när det är sommar och vi är lediga båda två, hur ska det bli då?

Men idag är jag på spåret igen.

De har åkt

Resten av familjen åkte söderut för en halvtimme sedan. Det var meningen att jag skulle följt med men vi bestämde igår i sista minuten att jag behövde en time-out. Vara själv. (Ja, förutom lille vilde Bill då. Som just nu snusar och sover. Snarkar förresten han är tokförkyld med ögoninfektion). Jag är faktiskt rätt utkörd efter den här vintern och våren. Det går bra för det mesta men så fort jag slarvar det minstaste lilla med att gå och lägga mig så går jag rakt in i väggen. Den där överväxeln som jag brukar kunna lägga in när det behövs finns inte just nu. Jag hade aldrig i hela mitt liv kunnat föreställa mig hur mycket energi det skulle ta att vara fyrbarnsmamma. Och att ha två småttingar!

Det är lite blandade känslor, jag har längtat så efter att få vara själv hemma utan en massa måsten hela våren och just nu känns det bara tomt. Men rätt skönt också. Jag tar tåget på fredag så jag ska inte vara själv så länge heller. Så nu ska jag göra ingenting eller i alla fall göra det jag måste när JAG vill. Jag ska strunta i hur det ser ut här hemma under dagen. Jag ska försöka vila mig igenom den där lätta panikkänslan som ibland drabbar mig när jag har en ledig stund till vardags. Dvs vad ska göra nu då? Vad hinner jag göra? Vad vill jag göra? Var ska jag börja? Och så blir inget gjort eller lite allt möjligt hatti-fnattigt.

Mår illa

Sedan ca 10 dagar dras jag med illamående. Lätt illamående. På morgnarna och på kvällarna. Och lugn, jag är absolut inte gravid. Men kan man må illa av trötthet? Stefan har fått utslag på i hela kroppen, allt från prickar till större ca 0,5 cm i diameter.

Förresten

Det jag skulle skriva om, som jag glömde bort. När allt känns tufft har jag alltid försökt och oftast lyckats komma på strategier för att ordna upp tillvaron. Just nu känns det inte som finns några marginaler kvar. Sova när det går förstås men för övrigt så gör vi så gott vi kan. Och det räcker inte.

Nu ska jag försöka leta upp breven från bilprovningen som jag vet att jag lade någonstans förra veckan men jag vete katten vart. När jag är så här trött så funkar inte strategin att hålla ihop grejjorna, plånbok, nycklar, mobil och andra viktiga saker finns lite här och var och så blir jag galen.

Bita ihop

Jag börjar förstå det här med att skapa kategorier i bloggen för att lätt kunna se vad man bloggat om. Och jag antar för att inte upprepa sig alltför mycket. Jag borde ha skapat en kategori för trötthet. Fast jag behöver inte så många kategorier. Trötthet, trädgård, allmänt gnäl, bilder på barnen och så familjeliv med lite mer positiva inlägg. Kanske ilska också.

Jag kan bara konstatera att jag aldrig tidigare i livet vetat vad trött är. Och inte heller hur det drabbar andra. Hur arg jag blir när jag är trött, inget tålamod och klarar inte av att bita ihop. Jag blir mest ledsen när det går ut över barnen. När jag är orättvis eller bara sur. Så tänker jag på alla andra som har fler barn, fler barn tätt. Och som inte klagar och gnäller som jag. I helgen var jag på klädparty (tänkte att det kunde vara skönt att komma iväg en stund :)). Ville fick följa med och skrek mer eller mindre hela tiden för det blev fel med sovandet. Jag drog någon harang om att Stefan fick vara hemma med resten av barnen och att det vi fick dela upp oss när vi har så många... Varpå försäljaren glatt kvittrar att hon också har fyra barn, alla är hemma med pappa idag. Jag hann tänka att de kanske var lite äldre i alla fall innan hon fortsatte att kvittra att yngsta barnet minsann var 6 veckor, de andra - 2 år respektive 3,5 år och 15. Jaha...

En annan mamma hade också 4 barn, fast äldre. När jag var på väg ut genom dörren med en Ville som vrålade för full hals, frågade jag henne lite halvt på skämt om det inte blir bättre när barnen blir äldre. Hon drog på svaret och konstaterade nej... Okej, ja då vet jag det. Men kanske kan vi ändå få sova hela nätter om en 2-3 år?