Nästan barnfria

Höstlov den här veckan och Julius är hos farmor på Vilan och Ebba åkte tåget själv till mormor idag. Det är stort. UTAN MOBILTELEFON! PÅ ETT TÅG! (Andras kommentarer har varit att hon både kan bli bortrövad eller träffa på någon otäck pedofil). Minns dock att jag själv åkte till mamma som 9-åring utan mobiltelefon (!) och att det gick alldeles galant trots att det inte heller var X2000 utan gamla Intercity tåget som stannade på ställen som Töreboda och Laxå... Tänkte på det också att det faktiskt ger Ebba en chans att växa. Om ett problem uppstått på färden hade hon varit tvungen att lösa det på egen hand. Hade hon haft en mobiltelefon hade jag nog inte kunnat motstå att ringa och säga till henne när det var dags att förbereda sig för att stiga av, eller helt enkelt kolla läget med henne. Nu fick hon ordna det själv och det klarade hon förstås alldeles utmärkt. Det är lätt att curla i mobillandet Sverige... Men jag fick lite ångest när jag vinkade av henne på tåget och en tant var tvungen att påpeka att ska hon åka själv, är hon bara 9 år? Oj, oj, oj...

För övrigt har vi en liten illbatting här hemma, som lär sig nya trix varje dag. Idag har han kastat ner alla kuddarna för trappen och ordnat en hög att hoppa i. Han har börjat räkna också. Ett, ett, ett och så hoppar han. Han kör bilarna och parkerar snyggt och prydligt i rader och räknar även dem. Orden bubblar i munnen på honom. Traktor, grävskopa, buss, bil, hoppa, trappa, blomma, ja allt ska benämnas så gott det går. En del förstår helt, annat inte alls.

Kan inte sova

Nu är det min tur. Sover apdåligt. Nu har jag varit vaken sedan klockan 02.00. Inte kul någonstans. Ingen sovmorgon blir det imorgon heller.

Löss!

Nyaste på hemmafronten är att Ebba fått löss. Inte många men ändå. Julius hade bara en lus! Och inga gnetter. Så nu pågår projekt luskamning här hemma med specialkam som får bort både löss och gnetter, morgon och kväll. Imorse hittade jag inga löss i Ebbas hår, bara några få gnetter. Stefan, jag och Otto verkar ha klarat oss men jag kan säga att som den hypokondriker jag är kliar det i hårbotten ändå! Vi har valt att inte behandla med kemikalier för att Ebba har känslig hud och hårbotten och att inga av preparaten tar bort äggen, man måste behandla två gånger med en veckas mellanrum.

Annars händer det inte så mycket här hemma. Det är riktig hemmafruvarning på mig sedan jag slutade jobba. Och så passar jag på att sova på förmiddagarna för Otto stökar mycket på nätterna så då blir sömnen så upphackad. Dessutom har jag svårt att hitta en bekväm ställning att sova i. Jag börjar bli tjock! Ska ringa kiropraktorn idag och försöka boka tid. Det är ju trots allt några veckor kvar och det vore skönt att inte bli helt orörlig.

Kvalitetstid

För det mesta har jag kvantitetstid med barnen, dvs jag finns till hands men är inte aktivt tillsammans med dem. Naturligtvis är det Otto som utnyttjar kvantitetstiden mest och Ebba minst. Men igår hade Julius och jag kvalitetstid. Han var hemma från skolan och vi gick och bowlade, det var en av hans önskningar inför födelsedagen. Inte att just bowla med mig, men att bowla. Otto var hos dagmamman och Ebba i skolan. Det var så mysigt och lättsamt! Vi hann med att göra lergrejjer på förmiddagen innan det var dags att ge sig iväg också. Julius var så där glad och positiv som bara han kan vara. Innan det var dags att hämta Otto hann vi äta på lunchrestaurang också. Så det är inte helt fel med kvalitet heller... När vi skulle åka för att hämta Otto sa Julius att nästa gång vi ska vara lediga tillsammans ville han att vi skulle gå och boxas! Hallå, var kom det ifrån?! Jag kan se mig själv höggravid i boxningsringen med en 6-åring...! När jag uttryckte viss skepcis över det förslaget var han dock villig att ändra sig till att vi skulle gå och simma... Vilket jag har måttligt stor lust med också just nu, ska erkännas.

Mitt eget förslag på utflykt (som mottogs med stor skepcis från Julius sida) var att vi nästa torsdag ska åka in till Historiska museet och titta på utställningen om ismannen Özti. Fast då var min egen personliga tanke att göra det med alla barnen. Jag tror det kunde vara kul och det finns massa plats för Otto att springa på!

Nu i helgen jobbar jag mina sista arbetspass, sedan är jag ledig. Ska bli skönt å ena sidan men jag kommer att sakna jobbet och vuxenvärlden. Jag har börjat gå ner i varv känner jag och det påverkar även hemma. Det är skillnad på mitt tålamod och hur jag är mot barnen sedan uppsatsen avklarats. Det är så skönt att inte ha något hängande över sig som måste göras hela tiden. Fast jag saknar det lite samtidigt. Hemmasysslorna är ju inte så vansinnigt spännande precis. Idag borde jag till exempel städa och tvätta (suck...) men jag får se vad jag få gjort. Jag har i alla fall fått iväg ansökningar till några fristående kurser till vårterminen. Inte för att jag vill plugga men för att jag vill att Ebba ska få behålla sin fritidsplats.

Ännu en födelsedag!

Inga bilder för närvarande för batterierna i kameran är slut... Men jag kan säga att vi har haft fullt upp i helgen! På lördagen hade Ebba kalas för tjejerna i klassen och det var ett entusiastiskt gäng som kom! Det blev ett lyckat kalas, tjejerna ville verkligen kalasa, leka och dansa. Först var det presentutdelning, sedan kurragömma efter deras eget förslag.

Efter kurragömma så var det matdags. De åt hamburgare och marängsviss så de nästan storknade. Hamburgare gjorda på 1,6 kilo köttfärs och det blev faktiskt inget över åt oss vuxna! Lekte viskleken och flamsade. Efter detta dansade de och lekte dansstopp. Vi var oroliga att de skulle bli uttråkade och att filmen vi hyrt (Förortsungar) inte skulle räcka som underhållning. Men det var verkligen inga problem någonstans. Så förutom att servera dessa vargar till 9-åringar behövde vi inte göra några stora insatser.

Ändå är det skönt att det är över för i år! Nu är både Julius och Ebba firade på alla håll och kanter. Ebbas bästa presenter var datorn som hon och Julius fick tillsammans av farfar och tekniklego som hon fick av Ruth. Otto har upptäckt tjusningen med att öppna paket. Jättekul!

Sovbekymmer

Två killar i huset sover bedrövligt illa just nu. Stefan somnar bra men vaknar och kan inte somna om. Sover illa mest hela nätterna. Är trött dagtid följdaktligen. Otto sover bra fram till morgontimmarna. Då drar han igång. Mamma, mamma. Sover en timme, vaknar, klappas på ryggen, sover en stund till. Jag som egentligen sover som en klubbad säl på nätterna oroar mig för hur det ska bli. I december kan jag rimligtvis inte vara den som tar Otto på nätterna, det kommer att bli Stefans lott den första månaden med bebis. Men för att vi som familj inte ska hamna i ett kaos behövs det att vi får sova. Med bebis får man inte sova, men jag kommer att kunna sova dagtid för att hämta igen. Men när ska Stefan hämta igen?

Så nu har jag beställt en bok på nätet om sömnlöshet. Med träningsprogram enligt KBT (kognitiv terapi) som ska vara det mest effektiva när man har sömnsvårigheter. Ska även försöka hitta en bra avslappnings-CD. Vi ska försöka hitta en bättre bäddmadrass. Min känsla är att sömnsvårigheter om man inte försöker ta itu med dem, lätt har en tendens att bli kroniska och är det möjligt att undvika vore väl det underbart. Eftersom grundorsakerna verkar svårast att råda bot på (ett stressigt och ansvarsfyllt jobb i kombination med småbarn) får symtomen angripas istället.

Vad jag ska göra för att förbättra Ottos sömn vete katten. Han sov så bra för några veckor sedan men nu är det alldels ur led.

Hur det kan bli

Jag tänkte på det igårkväll när jag körde hem från jobbet. Hur olika snabbt man lär sig saker och ting. Idag ska jag ha en student med mig, enligt hennes handledare är hon jätteduktig. Jag ser fram emot det, ska bli kul och hon verkar trevlig. När en student är nästan färdig, ska de jobba på rätt självständigt, så jag får försöka backa.

Men jag kom att tänka på hur jag var som student dels när jag läste till sjuksköterska och dels när jag läste till barnmorska. Den teoretiska biten har aldrig varit något problem men jag vet att jag var helt bedrövlig som sjuksköterskestudent på praktik. Tänk att jag blev godkänd! Och att jag kunde börja jobba! Och att det gick bra! Jag är egentligen ingen fast-learner när det gäller praktiska ting. Det faller sig inte av sig självt. Och nu har jag världens mest praktiska yrke och det känns som om jobbet faktiskt är som klippt och skuret för mig.

Och så finns det de som glänser redan som studenter, allt verkar gå lätt för dem och man blir jätteimponerad. Det är en skön tröst att veta att man kan vara lite svag från början och sedan växa in i sin roll.

De små sakerna i vardagen

Idag är det en bra dag för att jag:

• Trots att jag jobbat förmiddag och varit uppe sedan klockan 05.00 inte fått ett endaste utbrott på något av barnen.
  
• Att det var en rätt lugn dag på jobbet, tiden gick fort men jag slet inte ut mig.
  
• Att det blev middag trots att jag varken hade planerat något eller hade något av det kollegorna föreslog hemma.
  
• Att barnen leker i vardagsrummet och att Otto får vara med. Idag tänker jag den onda mamman låtsas glömma Bollibompa, så att den fria leken får utrymme.
  

Nya ord, del 2

Det är inte bara Otto som lär sig nya ord. Ebba har i läxa varannan vecka att slå upp ett antal ord i ordboken och sedan skriva en mening om vart och ett av orden. Här kommer hennes meningar om knagglig = ojämn och inkomst = lön.

• Farmors händer är knaggliga
  
• Pappa får rätt så mycket i inkomst (är det så tydligt att det inte är mamma som drar in pengar till hushållet? Suck!)
  

Nya ord

Nu kommer det nya ord från Otto mer eller mindre varje dag. Tiger, skorna, dricka är de nyaste. Det härligaste är intonationen... Han är verkligen en gosing. Men fortfarande är det vanligaste ordet mamma med mycket kärlek i rösten. Idag gick han till Stefans garderob och konstaterade: Pappa! Annars har han ägnat stunden innan dagmamman idag till attt terrorisera Tooticki. Hon är fortfarande ofattbart snäll mot honom men när han jagar henne med stora bilar som han kastar efter henne då är i alla fall min gräns nådd. Själv tycker han att det är otroligt lajbans och skrattar så han kiknar. Emellanåt vill han klappa och gosa. Stackars katt.

Nu ska jag alldeles strax åka till jobbet. Det är bara några ska-bara först...

Ibland är det bra med en värdelös dag

Som jag hade igår. Gjorde ingenting, kände mig bara trött och urlakad. Behövde nog det för idag känns det bättre. Har i och för sig inte strukit så många saker som jag tänkt på min att-göra lista men har i alla fall fått städat på övervåningen, alltid något. Två veckor sen sist kanske inte låter så farligt men oj,oj vad det kryper i hörnen. Nu kommer det vara fint ända tills ikväll!

Så ofattbart trött

Det är segare än kola idag. Så trögt. Jag har sovit på soffan en timme och nu väntar tvätt och undanplockning men det bara blir inte av... Idag ska jag göra så lite jag bara kan...

Nu är det gjort!

Jag är faktiskt färdig! Visserligen lite rättningar men inte några stora saker. Jag har dessutom fått alldeles underbara lyxiga blommor, massor. De allra vackraste förevisas här. Jag blev enormt glad över att folk från jobbet mötte kom och jag hade lite ordnat mingel med förtäring och bubbel efteråt. Vid fyra igår eftermiddag hade jag börjat varva ner. Lite smolk i bägaren blev det nämligen för att examinatorn tyckte att min uppsats var provocerande. Det är inget fel i att bli provocerad men hon var förnärmad å yrkets sida och tyckte inte att jag skrev något positivt barnmorskeinraktat över huvud taget. Vilken yrkeskår tillhör du frågade hon och menade att jag i princip skulle vara antropolog. Det är klart att det sved. Speciellt eftersom jag gör detta just för min yrkeskår och för att jag VERKLIGEN är just barnmorska. Jag har varit beredd på massiv kritik men kanske inte från just det här hållet. Jag har dock fått enormt mycket positiv feedback från kollegor, de jag trodde skulle vara mest kritiska.

M som i magister...

Idag är det dags... Jag har slitit på fritiden i 2,5 år (hua va länge) men idag ska det förhoppningsvis vara klart! Examination på magisteruppsatsen mellan kl 10-12 och sedan lite mingel efteråt. Har inte hunnit bli riktigt nervös än men har sovit dåligt inatt, simmat i motströms i isigt vatten...

Harry Potter feber hos oss

Julius är galet intresserad av Harry Potter och den världen. Har varit länge och det han oftast leker är trollkarlslekar. Han vill läsa om böckerna och spela Harry Potter på datorn. Förra helgen när jag jobbade hade de myskväll här hemma med popcorn och tittade på den första Harry Potter filmen. Succé naturligtvis.

Otto snappar ju ett och annat. Trollkarlshattar och mantlar och trollspön behärskar han redan. Ikväll kom första trollformeln! Accio! Mycket tydligt och klart! För er som inte är Harry Potter fans är det en locka-till-sig-besvärjelse. Säg Accio tårta och sväng med din trollstav och det kommer flygande en tårta. Tur att det inte fungerar på riktigt. Då skulle jag få mycket att göra med allt Otto vill ha... typ allt jag ställer utom räckhåll för honom.

Det säger dock en del om Harry Potter intensiteten i vår familj. Ska det vara ett av Ottos första ord?! Han säger ju inte så fruktansvärt mycket annat förutom mycket viktiga saker som bajs och äpple... (även om han kan säga mycket mer så gör han det inte, han behöver väl inte antar jag). Men som sagt man påverkas ju av sin omgivning...

Göteborg var bra! Ina-May bäst!

På alla sätt och vis. Kom visserligen sent hem på natten men kunde sova stora delar av hemvägen på tåget, så det var ok igår i alla fall.

Jag behövde verkligen lyssna på Ina-May. Jag har hört henne förut men hon är verkligen bra! Rolig men också otroligt kunnig. En gammal hippie från USA! Det är så lätt att glömma bort glädjen och det fantastiska i att föda barn. Det är så lätt att bara oroa sig över smärta och eventuella risker och komplikationer. Jag tror att mitt jobb skulle vara så oändligt mycket roligare om det var lite mindre teknik och risk och mer av det helhetstänkande som vissa verkar bära med sig spontant.

Bara ett sådant exempel som en nyfödd bebis. Vi vill att den ska skrika inom 30 sekunder från födseln. Har den inte gjort det ska den tas ut till barnbordet för att kunna återupplivas. Oavsett om den har bra hjärtfrekvens eller inte. Ina-May sa så här: (mycket förkortat naturligtvis) (och det här behöver man påminnas om ofta). Barnen hjälper till vid förlossningen. De kan bli påverkas av hur smärtsamt det är för mamman eller om hon är mycket ångestfylld. De kan komma ut och ha en bra hjärtfrekvens men de är inte riktigt DÄR. Deras själ är någon annanstans. Då behöver man välkomna dem extra mycket och visa dem att det är bra här. Stryka över pannan, tala till dem. Mamman och pappan kan göra detta. Då kommer de tillbaka, blir fina i färgen och skriker.

Hur stämningen är i rummet påverkar naturligtvis även det nyfödda barnet. Rädsla hos de som arbetar påverkar alla tror jag. Livet är så mycket större än det vi gör på rutin. Det var också intressant när hon efter en fråga kom in på likheterna mellan födsel och död. Hon menade att det var liknande energier och stämning vid födsel och död. Rädsla skapar svåra förlossningar och komplicerat och svårt döende. Det behövs lugn och ro vid bägge. Och humor! Att skratta är det bästa botemedlet mot rädsla.

Ensam uppe...

Den enda fördelen med att jobba förmiddag och gå upp 05.15 är att få vara helt själv vid frukostbordet! Det är så skönt... Dricka en kopp kaffe, läsa lite. Det har precis ljusnat, det är totalblött ute efter en hel natts regnande. Jag har jobbat helgen men det har varit lugnt. Skönt det med, jag är inte så stresstålig just nu.

Igår efter jobbet åkte jag och köpte två äppelträd och ett plommon (till Ebba). Fick dem beskurna på plantskolan och sedan klämde jag in dem i lilla röda bilen... Det gick precis! Så nu är de, det sista måstet i trädgården för i år.

Imorgon åker jag solo till Göteborg över dagen för att lyssna på Ina May Gaskin, underbar barnmorska från USA. Det behövs lite inspiration i mitt barnmorskeliv.

Tooticki - the tiger

Jag får ta tillbaka vad jag sagt. Igår fångade hon en snok som hon nogsamt dödade och hon har också tagit en liten mus. Jag har varit svag i tron på henne, en liten förnäm kattdam, uppfostrad av mamma innekatt. Hur som helst så har hon tydligen anpassat sig till livet på landet nu. Stackars snok, den var så vacker. Fast det finns gott om dem. Hoppas hon inte hittar någon huggorm som hon ger sig på bara. För då blir det väl veterinären nästa.

Fast jag vidhåller trots allt att Milton under sin ungdoms dagar var en bättre jägare (när han fortfarande hade svansen i behåll).

Dagen idag

Har arbetat dag idag. Det betyder upp 05.15, hämta Otto vid 15-tiden och sedan Julius. Mycket att göra på jobbet idag och det går inte så fort för mig! Härlig eftermiddag hittills, tidig höst. Otto och Julius leker i sandlådan, Julius bygger Hogwarts i minitatyr med skog, växthus och vallgrav (vilket Otto tycker är enormt spännande och vill riva)! Själv har jag suttit och druckit kaffe på altanen, jätteskönt.

Kanske klarar vi den här kvällen utan stora kriser?! Tooticki har inte kommit åt sandlådan eftersom den varit övertäckt med nät. Hurra. Däremot är det mindre hurra att lägga på nätet, tog en halvtimme igår, så jag tror jag prövar presseningen (stavas det så?) ikväll.

Det här med att vara mamma

Eftersom det är mitt mesta jobb nu för tiden och så kommer att förbli tills barnen flyttar är det något jag funderar rätt mycket på. Jag läser en del bloggar och de flesta skrivs av föräldrar till ett barn. Ibland känner jag igen mig mycket och ibland inte alls.

Jag vill förstås mycket med mitt föräldraskap, jag vill att mina barn ska få en god självkänsla som grund när de stöter på problem och konflikter och kriser i livet. Jag vill att de ska få det bra. Men jag känner allt som oftast att jag just nu inte räcker till, till det ofantliga kravet på att vara en GOD förälder. Att vara förälder idag verkar vara något av ett projekt som kan planeras och kontrolleras. Är man en bra projektledare? Jag får väl vara halvbra helt enkelt. Jag får göra så gott jag kan utifrån de förutsättningar jag har. Försöka kliva upp på morgonen med goda intentioner och sedan påminna mig själv under dagens lopp om dem. Och när jag har gjort fel får jag bryta ihop och komma igen och försöka bättre nästa gång. De gånger jag är bäst som förälder är när jag har mitt eget liv i balans och fått tid för mig själv som vuxen. Det behöver inte vara några märkvärdigheter. Men det är inte att hetsa som en skållad råtta inför en deadline.

Jag önskar att jag hade tid och tålamod för vart och ett av mina barnsom dessa bloggande enbarnsföräldrar har. Å ena sidan. Å andra sidan kan jag undra om det inte också är bra att få vara ifred för sina föräldrar ibland. Att inte hela tiden bli analyserad och observerad och beundrad. Där har vi varit när Ebba var liten. Hon blev aptrött på oss till slut märkte vi. Fast vi var kanske inte så bra på det heller...

Men om någon just nu kunde hjälpa mig med en dos tålamod, speciellt på morgonen då skulle jag inte säga nej tack.