Fortsättning

Jag funderar mycket på det här med syskon och avundsjuka. Jag ser mig själv som ensambarn eftersom jag min lillbror föddes när jag var elva år redan. Ändå kan jag minnas en hel del avundsjuka till exempel när vi firade jul och jag jämförde vad jag repektive låtsaskusinerna fick för julklappar. Jag förstod tidigt att det var fula och förbjudna känslor. Man skulle vara tacksam, även om någon annan fick något man själv drömt om men inte ens vetat att det fanns, eller anat att man önskade sig. Otacksam var man, och jag minns också hur jag smög mig iväg som tolvåring och grät. För då var jag definitivt för stor för att vara avundsjuk och var det ändå.

Livet är ju inte rättvist och hur mycket jag än vill vara rättvis och försöker så går det inte. Men jag förstår egentligen Julius känsla, och ändå blir jag tvärarg. Det känns orättvist att han aldrig blir nöjd eftersom jag verkligen försöker. Men eftersom han känner som han gör så är det sanning för honom. Han är dessutom mellanbarn och har kommit i kläm. Ebba är så stor att hon dels är uppe lite längre på kvällarna och på så vis får kvalitetstid med oss föräldrar. Dels är hon äldst och får uppmärksamhet bara därför. Otto och Ville tar det de behöver. Att Julius var minsting och herre på täppan i 4 år innan han blev storebror är inget han minns nu. Eller jo, han önskar ibland sig tillbaka till när det bara var han och Ebba. Egentligen handlar det inte bara om luck-kalender och felaktiga presenter utan snarare om att han inte känner sig tillräckligt sedd. Det är svårt att hinna med och den naturliga responsen på när någon hela tiden uttrycker missnöje är att själv resa taggarna och försvara sig. Så det är dags att plocka fram extratid till honom. För jag tror det är tufft att vara 7 år med många syskon, mycket krav på uppförande och hjälpa-till-hemma och så kompislivet i skolan. Där är det andra krav. Att vara tuff, inte vara liten och ledsen. Större killar som inte är helt schyssta. Allt som ska läras och hanteras.

Tips: Skaffa aldrig en luck-kalender

När Ebba var fyra såg jag en otroligt fin julgran med 24 luckor på Åhléns. Åh, tänkte jag, va kul! Såg framför mig hur barnen med tindrande ögon turades om att öppna varsin lucka och sedan nöjt lekte med de småsaker de fått i väntan på julafton och riktiga julklappar. Första året fick Ebba ensam öppna alla luckor och sedan dess har hon och Julius delat. Förra året var Ottos premiärår och nu öppnar de alltså var 3:e lucka. Det tog inte lång tid för mig att inse att den här kalendertraditionen var besvärlig. Först därför att det är små luckor, det är helt enkelt svårt att hitta saker som får plats i luckorna. Jag börjar fundera vad jag ska ha i luckorna redan i november och det blir ytterligare ett måste inför julen. DUMT! Sedan är jag ju egentligen emot att köpa småsaker och skräp och nu gör jag det ändå. Inte leker de mycket med sakerna heller. Otto är visserligen jättenöjd, det är hur kul som helst att öppna luckan, det kan vara något så enkelt som en gammal nyckel i den och det är en veritabel skatt för honom. Så visst det finns i alla fall ett barn som tindrar.

Redan förra året uppstod dock en tendens som dessutom har blivit akut nu i år. Jämförelse, avundsjuka och missnöje. En lucka har Julius öppnat och blivit nöjd med. Flertalet gånger har han börjat gråta och låst in sig på toaletten, alternativt bara blivit missnöjd. När jag tänker efter har Ebba och också varit missnöjd med luckorna ibland genom åren men aldrig så här. Det här är helt ohållbart.

Imorse var det Julius tur att öppna luckan. Jag hade precis vaknat och fått på mig kläder, Stefan hade susat iväg till jobbet och det var 15 minuter kvar tills barnen skulle vara påklädda och redo för att knata iväg till skolbussen. Ebba hade dessutom inte packat gympapåsen. Då öppnar Julius sin lucka och där hade jag lagt två fina glaspärlor. Varpå han börjar gråta. Varpå min första reaktion är att jag blir tvärarg. För att det aldrig blir rätt. Till historien hör att jag utifrån vad han tyckt om sina presenter hittills har ändrat om i kalendern (egentligen skulle han idag fått ytterligare en reflex att fästa på cykelns eker men det var en värdelös present tyckte han). När Ebba fick pärlor (nöjd var hon) i sin lucka sist, så stod Julius och trånade och suckade och då tänkte jag i mitt stilla sinne att han nog också tycker det är fint med vackra pärlor. Varpå jag bytte. Vilket naturligtvis var fel det också. Så jag tappade humöret, Julius grät och låste in sig på toa, där Ebbas gympakläder hängde, så hon kunde inte packa gympapåsen. Ville grät och ville ha morgontutte. Jag ammade Ville och med ena handen och med den andra låste jag upp toalettdörren med en kniv, varpå Julius håller emot på insidan. Här tappade jag tålamodet totalt eftersom jag nu började inse att det skulle bli bekymmersamt för dem att hinna med skolbussen. Att stoppa in småttingarna och mig själv och skjutsa till skolan är ingen rolig tanke klockan halv åtta på morgonen, speciellt inte när man knappt hunnit vakna eller få i sig frukost.

Argare än jag tror att jag varit någonsin, gjorde jag Julius så rädd att han öppnade dörren och han fick sig en utskällning utan dess like, där jag föreslog att jag antingen skulle kasta ut luckgranen genom fönstret eller alternativt elda upp den i spisen.

Inte för att jag förstår hur det gick till men det allt det här jag beskriver hände på dessa stackars 15 minuter. Jag borstade tänderna på Julius under mycket hickande, snorande och tårsprut. Han repade sig lite men sedan upptäckte han att Otto under stormens orkanstyrka varit inne på hans rum och haft sönder hans legobygge - nytt tårsprut och yl. När han sedan klädde på sig tappade han sina glaspärlor i golvet så att den ena gick sönder och blev ytterligare ledsen och förtvivlad. I detta kaos hann jag faktiskt att trösta honom, han satt i mitt knä medan Ville stod bredvid och ylade för att han var hungrig. Otto var bekymrad för att Julius var så ledsen. Ebba insåg att det bästa hon kunde göra, var att vara den fungerande familjemdelemen och hon skyndade sig allt vad hon kunde med sina bestyr. OCH - De hann med bussen.

När Ebba och Julius försvunnit hoppades jag att lugnet skulle lägra sig men inte då. Resten av morgonen grät Otto för att han var snorig, för att den Bionicle som han lånat från Julius rum inte gick att bygga ihop, för att jag ville borsta tänderna på honom och klä på honom och för några andra saker som jag redan har förträngt.

Jag hoppas resten av dagen blir bättre.

Liten till sinnet

Igår var en trött dag. För tempot blir inte lugnare allteftersom hösten går utan snarare vildare. Hur kommer det sig? Och hur kommer det sig att man ska behöva lära sin fjärde bebis att sova? Nu är ialla fall storbarnen på höstlov hos mormor, de åkte tåg själva och det gick bra. Mitt föredrag på KS är avklarat, jag ger mig själv godkänt med tanke på att uppladdningen var usel med för lite sömn och huvudvärk. Vi har också fått tippat 3 lastbilsflak med jord. Igår förmiddag var Otto ledig från dagmamman och såg att grannflickan S var ute. Han blev eld och lågor och ville absolut ut och leka med henne. Förmodligen ville han låna hennes cykel. Det här är grannarna med båten... Vi gick och pimpommade på deras dörr och granntjejen ville visst leka.

Och tjong där slog avundsjukan till. Fan, va välstädat och iordning det var! Inte ett sandkorn på yttertrappen ens. Tänkte på våran. Jojomen, en bajsblöja, en gammal ölburk som hittats i skogen, småsten, en väldig massa grus, två par smutsiga stövlar huller om buller och så ungefär hundra kottar. Och några pinnar. En vante. Och det är det första som möter den som pimpommar på vår dörr, hur det ser ut innanför kan man ju bara tänka sig. Stor suck. Jag kunde riktigt se hur grannarnas parkettgolv glänste nyvaxat när jag försökte spana inåt i huset. Allt var prydligt upphängt också. Och så satt plötsligt djävulen på min axel och hoppade och hånskrattade när hon berättade att anordningen som ska skrämma bort katterna med högfrekvent ljud från deras sandlåda inte verkade funka. I mitt inre smålog jag. Ja, då får väl ni också sätta nät över då. Välkommen till verkligheten , tänkte jag! Jag är en mycket liten människa ibland.