Efter en halvseg dag med förkyld Otto (dock feberfri och på bättringsvägen) och två ganska sura och gnälliga barn trodde jag kvällen skulle toppas med ytterligare yl och utdragen läggningsprocedur med hot och mutor.
Ville vaknade definitivt på fel sida efter middagsvilan. Stefan och jag bara tittade på varandra efter ett tag. Sedan promenerade vi alla ner för att följa honom till tåget. Vid det laget var jag ganska sugen på att göra ett byte och under pistolhot tvinga honom att stanna hemma, knycka hans ynka ryggsäck med kalsonger och t-shirts och själv hoppa på tåget. Den utlovade halvtimmen i lekparken ägnade Ville åt att slå sig, sura och vägra sitta ner i gungan som en normal snart 2-åring. Man måste ju göra som storebror.
Och så blev avslutningen på kvällen tvärtom. De slukade middagen och lekte sedan helt under tystnad och helt sams en hel halvtimme. Det är väl märkligt att den sista stunden på dagen - då plötsligt är de stillsamma och lugna? Är det det stundande hotet om läggningen som får dem att transformeras till änglabarn?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar