Jag har tagit ett beslut. Jag ska inte grotta ner mig i hur jobbiga nattningarna är. Jag ska lämna det dåliga samvetet över att jag blev för arg häromkvällen (fast det fortfarande svider inombords) och jag ska lösa problemet. Kvällens motto var: lugn, vänlig och bestämd. Varför skulle det ta så lång tid att komma på? Det tog tid, ja det tog närmare 1,5 timmar innan han somnade. Men då hann jag å andra sidan också natta Julius under tiden. Ingen helgalen Ville. Emellanåt ledsen, emellanåt arg men inte övergiven och inte "överkörd".
Det bästa med att ha barn, (förutom att de är fantastiska och att man älskar dem så att man går nästan sönder) är faktiskt att man får möjlighet att lära sig mycket om sig själv. För det finns inga som lockar fram de sämsta sidorna hos mig så mycket som mina barn. Inte roligt men en enorm förbättringspotential. Det gör ont att se hur fel jag gör ibland. Men det var ju det jag skulle agera utifrån. Skuld behöver inte vara en förhatlig känsla om man bara agerar på den och försöker bättre. Gör om gör rätt. Mer kärlek, mindre tjat. Mer beröm, mindre tjat. Mer tid, mindre tjat. Och så är jag dum igen och får börja om från början. Med det menar jag inte att curla, inte stryka medhårs och att de alltid ska få som de vill. Jag menar att de ska bli sedda och respekterade och lyssnade på. Det är faktiskt galet svår. Speciellt när man är trött. Och när man har många.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar