Är det den här normen vi går omkring och bär på, de flesta av oss? Hittade det här på ett inlägg i en blogg jag läser. Inlägget handlade om hur det är när hemmet inte är en oas att hämta kraft ur.
"Hemmet är normalt den stora fristaden. Det är på sin fritid man ska samla krafter och hämta ork från familjen."
Mitt hem är arbete. Arbete och arbete och så små pauser av lugn och ro då jag tankar för att orka med. Tränar och tankar. En promenad då och då. Jag är inte bitter, inte alls och jag hoppas att det inte låter så. På sätt och vis hämtar jag kanske kraft från hemmet ändå för min familj är otroligt viktig för mig och utan dem skulle jag vara helt vilse i livet.
Men i våras satt jag i princip och grät på BVC när jag berättade att jag fasade för att det skulle bli sommar och vi alla skulle vara hemma hela tiden tillsammans. Jag såg inte alls fram emot det, tvärtom. (Det blev en mycket bra sommar, trots mina farhågor, vill jag tillägga). Bitvis har det varit så i höst också. Livet funkar bra så länge rutinerna och det dagliga vardagslivet finns. När det blir helg brakar det samman och det blir bråk, gräl och surkart av oss.
Imorgon börjar jullovet. Vi ska alla vara hemma till den 8/1 då skolan börjar. Jag fasar inte som i våras, det har lättat men jag bävar lite. För hemmet är inte bara en oas att hämta kraft ur, utan också en källa till arbete, missförstånd och gräl.
4 kommentarer:
Jag kan inte låta bli att fråga mig om det verkligen är rätt. Är det så det ska vara? Eller är det så att något är väldigt väldigt fel när man fasar för att vara hemma med de man älskar mest några veckor?
Fel eller rätt? Det är klart att det är bedrövligt att fasa för att vara hemma. Men ibland känner man så i alla fall! Vi hade en kris i våras. Det var tungt. Vi var sjuka mycket. Och sov lite även om det inte är så illa som för er.
Men vad jag funderar på är om vi inte har för höga tankar om hur det ska vara. Och jag försöker inte skriva dig eller någon annan på näsan utan reflekterar bara. För det är för jävla jobbigt emellanåt. Och det blir långsamt bättre (för oss). För mig som är hemma på heltid så tankar jag kraft som sagt när jag gör andra saker. Då kommer jag hem och är glad och mår bra. Och njuter av min familj. Och min och mannens relation består av att försöka ge varandra tid och utrymme i den mån det går.
Oavsett av hur man tänker så är det många som går skilda vägar under småbarnsperioden, så uppenbarligen är det så att hur man "tänker" att det ska vara och hur det verkligen är, kan skilja sig åt rätt mycket.
Jag har upplevt samma känsla. En tung oro och ångest inför semestern. Jag och min sambo har haft svårt att få våra ledigheter att falla samman. Så i flera år har vi varit ensamma med barnen. Första sommaren var jag väldigt gravid och skulle få semestern att funka med en livlig 2 åring i 4 veckor. Den sommaren önskar jag aldrig tillbaka. Efter den erfarenheten bävar jag för semester. Nu är barnen några år äldre men minnet sviker inte.
Jag håller med dig, mycket ligger nog i vad man har för förväntningar och värderingar. I somras lärde jag mig att det kanske inte är så farligt om man bråkar. Kanske man kan börja med att sänka sina höga förväntningar. Man gör så gott man kan. Och ibland bråkar man.
Ja, det har varit en hård skola de här åren med barnen :) Jag har lärt mig mycket om mig själv både positivt och negativt...
Skicka en kommentar