Påsklovsresans resultat

Vår påskresa blev rätt dyr... Själva tågresan gick smidigt och det går bra att åka kommunalt med hela flocken även om det är lite pyssel. Stefan släpade på stor ryggsäck och bilbarnsstol och katt i kattväska. Jag hade Ville i sjalen, Otto i vagn och en stor väska under vagnen, plus min "handväska" över vagnshandtaget. Ebba och Julius hade sina kläder och grejjer i varsin ryggsäck som de bar själva. Alltså gällde det att bestämma sig vilka skor som skulle med. Stövlar och dylikt var uteslutet men barnen måste ju ha bra kläder för utevistelse. Så jag åkte i gympaskor vilket kanske var så där, med tanke på att det blev snöstorm och 8 minusgrader. Varför tog jag ingen bild av hela familjflocken och all packning?!

Hur som helst så det som inte funkar i längden är att för att komma ner till pendeln måste vi ta taxi och det gäller det att få en buss annars måste vi få två taxibilar, alternativt att en av oss promenerar ner till stationen med vagn, det tar ca 30 minuter. När vi sedan kommer fram måste vi bli hämtade med två bilar. Så fort vi ska någonstans måste vi bli hämtade eller alternativt köra två omgångar. Hade det varit på det glada 70-talet hade vi väl bara slängt in alla barnen bak och åkt...

Summa sumarum nu är vi miljöovänliga och har köpt en Toyota Previa. Fin och grön är den i alla fall. Tanken är att den inte ska köra långa sträckor utan användas för att skjtsa ungar i Vallentuna med omnejd och så förstås till semestern. Idag ska vi fira med att rensa garaget från skräp och köra till tippen.

Övernattning

Ikväll har Julius bästa kompisen E här och han sover över. Stor sexåring! De har lekt som tokar hela dagen och avslutade kvällen med att se på Råttatouille som Julius längtat efter att se hur länge som helst. Nu ligger de och pratar Pokemon och Bionicles. Sötisar...

Idag förklarade jag för Julius att det var bättre att inte skrika och gorma på Otto och slita saker han tagit ur händerna på honom (för 100:ade gången) Jag sa att Otto egentligen vill göra rätt och om man ger honom lite tid och pratar snällt med honom kommer det att gå mycket bättre. Gjorde jämförelsen hur det känns för Julius när vi blir arga och skäller på honom. Så i eftermiddags hörde jag honom förklara för kompisen E... Jo, det är så här... du måste be honom snällt, annars blir han arg! Eeehhh... kanske inte summan av kardemumman av vad jag försökte få fram?! Eller så var det så mycket han kunde förklara vidare. Ungefär som viskleken. Den ursprungliga meningen går förlorad under vägen.

Tootickis påsklov

Vi har nog den snällaste och beskedligast katten i landet? Åkte taxi, pendel, tåg och bil utan att knorra. Sedan fick hon visserligen sin belöning! Frihet på landet! Hon verkligen älskar att vara på Vilan. Det kanske syns? Jag var rädd att vi inte skulle få med oss henne hem.

Jag är säker på att hon kände igen sig från förra sommaren. Farmors katt fräste lite åt henne men annars var det inga problem mellan dem, de samsades om utrymmet både ute och inne. Dessutom älskar farmorkatten Tootickis finmat som hon har med sig. Fisförnäm storstadskatt med dyra vanor...

Att gräla

Jag har kommit fram till att det faktiskt är bra med gräl ibland... Inte roligt och inte givande när det pågår men faktiskt är det grälen som får mig att se vart mina gränser går och vad som är viktigt för mig. Under själva grälen är det svårt att vara tydlig men det får mig ändå att fundera och grubbla över de problem vi har. Så när själva grälet lugnat ner sig och ilskan lagt sig lite grand och vi börjar förklara för varandra hur vi menar och tänker, då blir det himla bra.

Påsklov

Nu har vi firat påsk hela familjen. Med snöstorm och kyla men också strålande sol. Stefan passade på att hjälpa farmor att såga ner en björk vilket resulterade i ett besök på Vislanda vårdcentral. Det är bra att använda skyddsglasögon... Så här fint hade vi det i tisdags.

På väg

Nu packar vi inför påsklovet. Otto är verkligen tokförkyld, har nu även feber, så det ska bli spännande att åka tåg med honom. I med Alvedon, näsdroppar och så en rulle hushållspapper så ska det väl gå. Och så ska katten med. Vi kommer att bli en erfarenhet rikare. Och våra medresenärer också.

Ytterligare deppinlägg

Otto har ögoninfektion, Ville har ögoninfektion, jag är förkyld med halsont. Den här vintern eller vad man nu ska kalla den för är helt vidrig. Idag snöar det blötsnö en masse visserligen men annars har det bara regnat känns det som. En dag med vackert väder följs av 7 dagars regn. Himlen är blygrå med tyngre lilablå regnmoln.... Blääää. För att återgå till sjukdomstugget så har jag ägnat morgonen åt att torka snor, bajs, byta blöjor, kiss, ögonklegg, tvätta kläder och tvätta händerna. Ja, så har jag läst bok också. Mamma Mu åker rutschkana, Mattias målar och några till.

Igår satte jag snabbhetsrekord tror jag. Jag fick alla barnen i bilen på 10 minuter under relativt sansade former. Utan skrik. Då ingick även väckning och påklädning av Otto och Ville. Samt att jag hann föra över pengar på internet. Jag håller på att utveckla åtta armar, tror jag och bättre simultankapacitet. Sedan höll jag visserligen på att glömma både Ottos mössa och min handväska på tennisen. Men bara nästan.

Vi fick i alla fall vara friska en vecka!

Nu är Otto förkyld igen. Feber, hosta, ögoninfektion och snor i massor. Tänk att en liten näsa kan producera så mycket snor! Försöker dämpa smittspridningen med handtvätt och separata handdukar och hoppas på det bästa.

Det har i alla fall varit en bra helg på det stora hela. Hunnit promenera med Stefan, myst framför brasan utan barn! Ebba och Julius har lekt med kompisar både lördag och söndag. Vi har bakat pizza och tittat på melodifestivalen. Julius favorit var Nordman och Linda Bengtzing, Ebba gillade Frida (jag med), Linda Bengtzing och BWO. Vi var helt överens om (Ebba och jag) att BWO hade varit bättre vinnare än Perelli. Fast den var helt ok. Dessutom har jag kokat körsbärsmarmelad på körsbären från i somras. Jag gillar ju sånt. Och det är lätt! Stefan har som sagt ägnat tid till bilarna, och nu har vi heller inga lösa dinglande lampsladdar i taket. Halleluja!

Och så har vi hunnit smida planer för altanens färdigställande. Att köpa markiser visade sig vara snordyrt, så det blir förmodligen segelduk istället. Mycket billigare och kan nog bli snyggt också samtidigt som det ger skugga. Skugga måste också finnas över sandlådan, så där ska vi bygga en pergola...

Nytvättade bilar

Nu kanske vi kommer att ha lite snyggare bilar framöver. Det har varit så man skäms att komma åkandes med dem, det har nästan varit svårt att avgöra färgen. Dessutom har jag svurit x antal gånger när jag själv och barnen blivit smutsiga för att man råkar komma i kontakt med bilen... Men nu har vi införskaffat en högtryckstvätt och vips (nåja...) så var bilarna såååå fina. Nu återstår att få dem fina på insidan oxå... Det var ett halvår sedan minst.

Dessvärre har ju någon liten marodör ristat in bokstäver på huven på guldbilen. Oavsett om det är vår alldeles egna 6-åring eller grannens borde vederbörande få smisk. Julius vägrar dock att erkänna sig skyldig. Inte ens när mamman ställer listiga frågor som: Vad var det du använde när ritade en bokstäver på bilen? Använde du sten eller en skruvmejsel? Grannflickan nekar också. Och jag har inte tjatat vidare. Så nu är vår bil som vi måste sälja plötsligt värd MYCKET mindre. GRRRRR

Bättre idag!

Idag är en bra dag! Gårdagseftermiddagen gick så mycket bättre än jag orkade hoppas på! Det behövs bara att Ville inte gastar och att Otto är samarbetsvillig så går allt lätt och smidigt. Ott hjälpte mig, lämnade boken på biblioteket, bar blöjor till bilen, körde vagnen på konsum. Nu tänkte jag passa på att visa lite bilder...

Så stora ögon! Det röda lyset på kameran är bara så konstigt! Vem vill skratta när det lyser?

Magträning på golvet, det finns många bilar att titta på! Ville älskar Otto! När Otto kommer och busar och klämmer och klappar på honom blir han alldeles lycklig! Otto gungar honom i babysittern och pratar lite medd honom ibland. Då blir jag alldeles varm i hjärtat!

Fast emellanåt får man vila ryggen och nacken lite!

Det är inte bara Tooticki som gillar lådor... Kovva mamma! (Kolla mamma!) För övrigt säger Otto inte längre ja, utan okej! När han inte säger nej eller inte förstås... Jag tycker han börjar bli mer lik mig nu faktiskt.

Hurra! Kanske ser ni ingen skillnad men vi har satt upp hissgardiner i vardagsrummet efter ett år!

Tooticki latar sig i soffan. Det går inte att få ett foto på henne med öppna ögon, inte ens på dagtid utan blixt! Men spana in hennes vackra tassar, bamsiga! Hon börjar verkligen bli våran diva i familjen, förtjänar snart ett eget inlägg!

Ringbärare eller bara manodepressiv?

Jag känner mig lite som Frodo i Sagan om ringen, uttänjd och energilös. Det går visserligen i vågor men jag kan nog ändå med sanning säga att det är en rätt tuff period just nu. De dagar Otto är hos dagmamman behöver jag verkligen ladda batterierna för att orka och ändå har det inte blivit så någon dag den här veckan. Det är alltid något som måste göras. Visserligen trevliga saker som att träffa vännen U och att klippa sig men det är inte riktigt okej, när jag känner att till och med det är för mycket. Vissa dagar är jag mer speedad, som igår och landar med ett magplask på kvällen. Igår var det ett bokstavligt magplask. Testade en ab-trainer som Stefan köpt och DET GICK INTE! Det gjorde ont på alla andra ställen än i magen och då kan jag säga att det beror naturligtvis inte på att min mage är vältränad. Jag blev tokförbannad och idag har jag träningsvärk i armarna... Att jag behöver träna magen är inte för att komma i form till Beach -08, utan för att jag behöver magmuskler för att min rygg ska orka. Det är lite si och så med den för tillfället.

Idag har jag visserligen haft en lugnare start på morgonen än igår. Det skulle bli fotografering hos dagmamman så jag behövde inte vara där med Otto till klockan 9. Vi tog det lite lugnare och gick dit, så vi var väl på plats runt 9.40 sådär. Men att ta det lite lugnare innebär ju inte automatiskt att allt flyter på bara. Jag tycker det är jättetungt att ta sig iväg någonstans just nu. Otto vill sällan det jag vill, eller i alla fall inte i den ordningen jag vill. Dvs ta på sig kläder och blöja i rätt ordning, borsta tänderna osv. Han vill hemskt gärna gå ut men som sagt, varför kan man inte bara ta på sig stövlar och mössa och gå iväg? Eftersom jag inte orkar tjata brukar jag vänta med Otto om han är på det humöret och göra iordning Ville och mig själv under tiden. Ville är något mer samarbetsvillig när det gäller påklädning. Medan jag klär på Ville försöker Otto hoppa från kontorsstolen (med hjul) till sängen och blir omåttligt irriterad över att jag hindrar honom. När man väl klätt på Ville brukar hans protester börja. Så då står jag där och har två val. Antingen får Ville skrika i babysittern medan jag klär på Otto. Eller så bär jag Ville i sjalen och då skriker han något mindre och så försöker jag klä på Otto samtidigt. Det sista alternativet är emellertid alldeles förödande för min rygg. Så jag klär på Otto och Ville skriker. Jag kommer på att Ville kanske behöver amma lite innan vi går. Efter det tar jag ut alla grejjer (alltid en väska och en babyinsats samt lite vantar och andra lösa pryttlar). Hämtar vagnen i garaget (den kan inte längre stå på förstukvisten för en katt har kissat i den och det tog en rejäl arbetsinsats för att få den ren och icke-luktande).

I med Ville i vagnen, han vrålar, i med Otto i vagnen, han vrålar, vill hellre cykla. Otto tystnar men Ville fortsätter att skrika.
Ville ger sig inte skriker av och till och vägrar somna. Så jag tar upp honom och får bära honom i sjalen resterande del av vägen till dagmamman, dvs 25 minuter. Tanken är att jag ska försöka få Otto och Ville på bild tillsammans som syskonfotografering. Men hey, hur kunde jag vara så dum att jag trodde det skulle funka? En 2-åring och en 3-månaders bebis?! På vilken planet befinner sig min mentala kapacitet? Så jag sitter och tittar på fotografering av små avskyvärda barn i olika avskyvärda format i 1 timme medan Ville ledsnar och somnar. När det är Villes och Ottos tur är det helkört, Otto är samarbetsvillig men Ville är det absolut inte. Sedan traskar jag hemåt.

Om ni orkat läsa ända hit, så fortsätter gnället. För min eftermiddag kommer att se ut som följande. Hämtning av Otto klockan 14. Vara hos BVC-tanten klockan 14.30 för vägning och mätning av Ville. Vi har inte varit där sedan i januari så det nu får det bli av, annars blir det väl inte förrän i maj. Hur som helst borde jag vara hemma senast 15.15. Ebba och Julius ska ta sig hem för egen maskin och har lovat att de ska fixa mellis själva oxå. Så när jag kommer hem blir det en kort mellanlandning, klockan 15.45 ska hela flocken iväg till Chay-in-do. Sedan tar jag småknoddarna och åker och handlar lite mjölk och fil och lämnar en försenad bok till biblioteket. 17.00 är träningen slut och vi ska hem allihop och då ska det lagas middag. Kanske låter det här inte som en match men somliga dagar som idag känns det som att bestiga Mount Everest. Det som tär värst är alla moment in och ut i bilen och alla på- och avklädningar. Och egentligen nummer ett, att Ville alltid bara får hänga med. Han skriker och hänger med. Han kanske egentligen skulle vilja sova men då blir han väckt. Han kanske skulle vilja amma men då sitter vi i bilen och det är det lika bra att åka hem. Allt det här resulterar i skrik och förtvivlan. Och jag känner mig så in i norden otillräcklig. Och när Ville skriker tar tålamodet till de andra barnen slut. När Julius för 51:e gången tycker att livet är orättvist, undrar varför han inte kan få spela dataspel obegränsat eller tycker att maten är äcklig så finns inget tålamod kvar. ALLS. Eller när Otto hittar på bus efter bus, eller bara inte vill gå åt samma håll som jag vill. Efteråt känner jag mig så misslyckad och trött och vill bara gå och dra något gammalt över mig.

Klockan 7

Då blir jag väckt av Otto och idag även Julius. Stefan kommer in, säger godmorgon och åker till jobbet. Det är han som startar dagen, ser till att barnen vaknar och kokar deras gröt. Efter att Stefan åkt går morgonen som på ett snöre. Först morgontutte till Otto och lite mys. Byta blöja och kläder på Ville som kissat ner sig. Sedan kolla att Ebba och Julius sitter vid matbordet och äter. Hasta upp till badrummet och ta en snabbdusch och fixa håret. Borsta tänderna på Julius. Inser att jag glömde att behandla hans fotvårta igår. Ner igen, ta hand om Otto som bajsat och haft sönder en gipsfigur som Ebba gjort till Stefan i födelsedagspresent. Hjälpa Julius med toalettbestyr. Packa ner gympapåse och frukt till Julius i hans väska. Se till att Ebba och han kommer iväg till bussen i tid. Puss och hej då! Börja koka gröt till mig, plocka ur diskmaskinen, underhålla Ville, klä på Otto som fryser. Klockan 07.50 är frukosten färdig, även kaffet! Medan jag skriver detta vill Otto bajsa igen. Av med kläder och blöja och fram med pottan. Upp med Ville i knät, han börjar ledsna...

Godmorgon! Nu ska jag äta frukost!

Vackert

Anders visade fina bilder på kalaset i lördags. Bland annat från Kina. Den här bilden blev jag kär i så nu har jag knyckt den =). Funderar på om den inte skulle bli en jättefin tavla...

Förberedelser

Idag har jag faktiskt beta av lite på min mentala att-göra-lista. Bokat en handfull tågbiljetter, storstädat (nästan) badrummet, tvättat (som vanligt). Igår rensade jag papper. Så nu ligger alla papper i en plastpåse istället för på skrivbordet! Tanken är att det ska hamna i olika pärmar. Ska ta tag och fixa en pärm för huset, bilen, barnen, osv. Det är inte så att det inte existerar pärmar men jag har kommit på en bättre ordning. Hur som helst får det bli när barnen är friska. Igår slogs nästan Ebba och Julius i soffan. Sparkades och grät. Över vad? Över vem som skulle få ha Tooticki! Det finns en avundsjuka över vem hon tyr sig mest till. Julius sa att den som klappar henne mest, hos den lägger hon sig. Så han hade försökt klappa henne till sig när hon låg hos Ebba, varvid hon lackade ur. Jag försökte kontra med att Tooticki nästan alltid sover hos honom. Det var till föga hjälp. Det går ju inte att gosa med henne när man sover! Sant...

Nu på eftermiddagen har jag varit i Täby centrum och handlat. Med bebis Ville och Otto the mall-maniac. Inte sitt vagnen var hans motto. Det fanns ytor att springa på! Tjohej! Det gällde att scanna av varje affär snabbt och handla om möjligt ännu snabbare. Men han är ändå fantastisk, inget gick sönder eller välte! Så nu är födelsedagspresenter inhandlade. Fast tofflor och/eller träskor som Stefan önskade sig gick inte att uppbringa i hela centrum. (Jag kan skriva detta utan att oroa mig, för han läser aldrig eller nästan aldrig bloggen). Och nu ikväll har Ebba bakat tårtbotten och jag har kokat vaniljkräm, så nu står tårtan i kylen för att bli extra god till imorgon.

Contagious

Det är vår familj och streptokockerna. Nu har vi rundgång, Julius har fått scharlakansfeber. Resten av familjen har bara halsont på olika skalor. Ebba har feber. Otto har ont i halsen men är bara gnällig och har ingen feber. Imorgon påbörjar Ebba sin andra penicilinkur och Julius sin första. Jag räknade ut att det är sex veckor som någon av familjen varit sjuk, förra veckan passade jag på, även om det var snabbt övergående. Endast Tooticki och Ville har hållit sig friska. Vi har varit så förskonade tidigare år, knappt en förkylning ens. Nu börjar det faktiskt kännas. Ledordet för dagen är SLITEN!