Var jättenyfiken på att springa på nytt ställe i fredags innan jobbet. Velade lite om jag skulle hinna springa 10 km eftersom jag springer snigel-sakta för att hålla pulsen på ca 137. Jättefin runda men oj så mycket backar. Jag fick ge upp att hålla pulsen på det tänkta om jag skulle springa överhuvud taget. Fick gå i alla backar och ändå lyckades jag inte hålla pulsen i schack. Irriterande! Jag vill ju springa, inte gå.
Efter mer än halva rundan mitt ut i skogen får jag för mig att jag sprungit fel. Följde visserligen de gröna markeringarna men plötsligt dök det upp en skylt som sa att jag var på väg till en annan träningsanläggning. Då tror jag pulsen rusade. Man vill ju inte springa vilse i skogen när jobbet väntar och tiden börjar bli åt det knappa hållet. Det var också en anledning att jag fick låta pulsen snitta högre. Jag började helt enkelt få tidsbrist. 10 km är inte så långt men mitt ut i skogen när man inte känner igen sig, inte har några direkta hållpunkter så är det lätt att bli stressad när klockan tickar iväg. Hur som helst, med hjärtat i halsgropen vände jag och sprang tillbaka en bit och insåg rätt snabbt att det var dubbelmarkerat och att jag inte sprungit fel. Skönt!
Nästa pulshöjare var när jag kom fram till bilen och för ett ögonblick trodde att jag lyckats tappa bilnyckeln ute i skogen. Då fick jag faktiskt ännu mer panik. Tänk om jag inte stängt fickan ordentligt och den hoppat ur! Men efter lite om och men hittade jag den djupt ner i jackfickan. Duschade och bytte om lite lättare i hjärtat. Bastu hann jag inte med. Inte heller utomhusdopp i sjön vilket mitt sällskap i omklädningsrummet ägnade sig åt. Det hade ju annars varit galet skönt att avsluta träningsrundan med. Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar