Chokladkalender-tjuv

Julius har för första gången fått en chokladkalender. Han fick den på ett kalas i klassen där alla bjudna fick varsin. Jag kan principiellt bli lite sur över att kalasen haussas upp så mycket. Det badas, leks på lekpalats och bowlas, bjuds på trerätters-middagar och det gås på skattjakter och ges bort presenter. Vi hade iofs ett jättekul spökkalas för Ebba förra året men då var det å andra sidan bara hennes bästa vänner bjudna.

Jag har två invändningar mot kalashysterin. Det ena är att det blir dyrt när hela klassen ska bjudas och det inte räcker med ett vanligt kalas. de som har det sämre ställt känner sig tvingade att göra mer än som behövs. Ett vanligt kalas med tårta och lek räcker liksom inte. Det andra är godis-överflödet. Om man tex har ett överviktigt barn blir tillfällena till över-ätande väldigt många. Det är kalas, varje avslutning med simskola, fotboll och skola ska firas med att äta sött. I skolan är det fredagsmys med kakor och chokladbollar. Det blir så många tillfällen till att lära sig att allt ska firas och mysas. Uppe på dessa tillfällen kanske man i familjen vill ha godis/glass till helgen. Vi lär våra barn att hetsäta. Nåja, jag kanske överdriver, överkonsumera är väl ett bättre ordval.

Husom helst, chokladkalender fick han i alla fall och han var väldigt lycklig. I förrgår när han skulle sova och jag var uppe för att natta honom tittade han vilken lucka som skulle öppnas dagen efter. Och häver upp ett illvrål. Varenda lucka är öppnad och kvar är endast en liten bit. Storgråtandes kastar han sig på sängen. Själv blir jag faktiskt helt perplex. Ville kan inte ha rånat kalendern, han kan inte äta choklad utan att lämna spår efter sig. Ebba skulle aldrig få för sig att göra något sådant. Otto... Ja Otto är den troligaste kandidaten men jag trodde faktiskt inte heller att han kunde häva i sig så mycket choklad utan att lämna ett enda lite spår. För säkerhets skull gick jag net till Stefan, mormor (på besök) och Ebba och frågade dem men ingen av dem ville kännas vid chokldstölden(!) Otto hade inte riktigt hunnit somna när jag kikade in på hans rum så jag frågade även honom.

- Otto har du ätit upp Julius choklad?
- Ja, men jag sparade en bit!
- Men det får man ju inte göra! Det är ju hans chokladkalender och nu ligger han inne på sitt rum och gråter!

Då börjar Otto gråta. Mitt hjärta svämmar över. Han lyckas få fram att han också velat ha en chokladkalender. Själv känner jag igen skam-scenariot från när jag själv var liten och tog något som jag visste att jag inte fick. Den där känslan av skam och skuld när man blev påkommen, den känslan som förmodligen (?) gjort att man inte fortsatt ta andras choklad eller pengar...

Otto ville inte säga förlåt men jag bar in honom till Julius ändå. Sedan talade jag om för honom att vi tillsammans skulle gottgöra J dagen efter. Här hade det varit bra om han hade haft några egenhändigt sparade kronor i en spargris att använda men det har han inte. Igår inhandlade vi tillsammans en chokladkanin till Julius. Så var ordningen återställd för den här gången.