Varför springa?

Läste ett intressant inlägg på den här bloggen om olika anledningar till att träna. Eller framförallt då springa. Om någon hade frågat mig för 2 år sedan om jag inte skulle börja springa hade jag sagt aldrig. ALDRIG skulle jag tvinga mig att göra något så jobbigt och samtidigt så tråkigt. Är det då en begynnande 40-års kris att jag de senaste åren börjat ägna mig åt de saker som jag ratat helt decenniet innan?

Nja, det började ju faktiskt med det faktum att träningsutbudet där jag bor inte alls var vad jag önskade. Inga roliga dansklasser på gymen alls. Eftersom jag absolut ville få konditionsträning började jag med spinning och verkligen hatade känslan under pasen. Här hade det varit på sin plats med pulsklocka och att ta det lite lugnare men jag körde för fullt och nästan kräktes varje gång. Å andra sidan fick jag plötsligt lyckokänslor efteråt. Så var jag fast. Kompien U hade samma höst börjat springa lite smått och tanken började lura sig in under pannbenet på mig. Hmmm kanske inte å dumt att prova ändå. Grundkondisen hade jag ju faktiskt fått via spinningen så jag skulle förmodligen slippa den allra värsta börja-springa-ångesten. Det som fått mig att lägga av när jag försökt tidigare. När det går myrsakta men ändå är fruktansvärt jobbigt. Redan första passet var jag fast. Det gick så lätt, det var skönt! Jag kunde! Frihet i en liten ask. Tanken var att komplettera spinningen med att springa ca 1 ggr/v. Dessutom hade jag investerat i en pulsklocka så jag tyckte mig se att springa var mer effektiv konditions och förbränningsträning än spinning till och med. Så jag sprang lite mer och lite mer. Och det blev trögt, den sköna känslan infann sig verkligen inte under varje pass. Jag låg alldeles för högt i puls inser jag nu efteråt. Sommaren var underbar efter att jag fixat inlägg till skorna. Det var bara det att det blev jobbigare och jobbigare. Jag kunde inte förstå varför. Pulsen skenade och benen var så sabla trötta. Sommaren på jobbet var tung, jag var totalt orkeslös. En kväll bara grät jag när passet var slut. Då plötsligt kom jag ihåg när jag var gravid med Ville. Samma totala orkelöshet och känslan av att inte orka, inte hinna. Min kloka barnmorska på mödravården som kollade upp järnvärdet och hittade förklaringen. Slut på järn i kroppen. Samma problem nu som då. Inte att undra på att det tog emot att springa. Kroppen hade svårt att transportera runt syret. Nu vet jag, min kropp och psyke säger ifrån när jag ligger på runt 95 i Hb. En enorm lättnad att hitta en lätt lösnning. Men nu håller jag visst att komma från ämnet. Jag skulle ju skriva om varför jag springer.

I höstas efter att jag fått upp järnvärdet till rimliga nivåer började knäna krångla. Ungefär samtidigt som jag gick till naprapat och fick ett litet benstyrkeprogram så upptäckte jag lågpulslöpning. Och det har jag tragglat med sedan i november. Tanken är att få upp den aerboa kapaciteten och kunna pringa snabbare och snabbare men ändå inte hamna i mjölksyraträsket. Och för min del hoppas jag också på att vänja kroppen successivt vid längre sträckor och slippa mer knä och höftproblem.

Men varför springer jag då? Jag vill tydligen hela tiden skriva om annat. Jag springer för frihetskänslan. För att komma ifrån vardagen en stund. Det bästa av allt är att komma ut i skogen, springa på mjukt och skönt underlag och känna sig som en del av allt. Eller som nu igårkväll när jag var ute i snön och mörkret och det var så vackert att jag nästan baxnade. Riktig trollvinter.

Eftersom jag för tillfället håller mig lågt i puls så känns det aldrig speciellt tungt. Jag längtar istället efter att kunna springa längre, längre. dessvärre verkar min kropp ganska känslig för mängd, så jag får nog öka försiktigt och träna annat också. Lågpulsträningen ger dock inte riktigt samma endorfinkickar som jag fick när jag sprang på högre puls.

Jag springer för att:
- Hålla mig i form. Känslan av att kroppen är stark och uthållig är himla skön.
- För att min rygg ska hålla. Utan styrketräning rasar min rygg helt. Jobbet är tungt för ryggen och jag tänkte hålla i många år till, trots knepiga arbetsställningar och emellanåt tunga lyft.
- Som jag skrivit ovan. Känslan av vara ute i naturen är obetalbar.
- För att rensa tankarna, få vara ensam.
- För endorfinruset, känslan av att ta ut sig helt. Efteråt är humöret på topp och det känns som jag kan klara allt.