Midsommarbäsi...

Kan inte låta bli att lägga ut en midsommaraftonsbild på min lilla kille. Vår förstås...

Imorgon blir han sex månader gammal och han premiäråt för första gången på midsommarafton. Han har visserligen fått suga lite på äpple, päron och banan tidigare men inga riktiga smakisar. Så igår och idag har han fått pröva på mosad banan och mosad potatis. Banan är jättegott men potatis lite konstigt, inte sååå gott. Han gapar i alla fall, det gjorde inte Julius. Men vi får väl se, vis av mina tidigare kottar vet jag att allt kan ändra sig!

Han har dessutom lärt sig att komma upp i sittande igen från krypställning. Det är inte långt kvar till att han kryper på riktigt nu. Han har två trick för att förflytta sig. Antingen kryper han på riktigt och flyttar händer och ben som man ska, problemet är då bara att han då inte kommer framåt utan istället bakåt. Igår kröp han baklänges in under en stol där han satte sig för att vila och fastnade! Då är det tur att man kan "ropa" på sin mamma. Stefan funderade över om det var hans första riktiga äventyr... Det andra förflyttningssättet han har, gör att han tar sig framåt. Då kryper han med benen, lägger sig sedan på magen och drar sig fram, för att sedan återgå till krypställning igen. Inte så effektivt men han kommer en liten bit.

Finmotoriken är inte så utvecklad än. Han tar tag i allt, når förvånansvärt långt men är ingen pill-kille. Nej, det dängs och bankas och allra helst kastas i marken. Sladdar kan i och för sig vara roliga att undersöka. Nu när han har lärt sig att komma upp i sittande är han lite nöjdare eftersom han kan hitta en annan ställning själv när han blir trött. Det är kul att se alla framsteg men jag inser att jag alltför snart kommer att få ägna dagarna åt att springa efter honom. Vilket är bäst? Kånka på honom eller springa efter?!