I vissa lägen överoptimistisk

Att jag aldrig lär mig. Detta har jag skjutit upp och nu gick det inte längre. Ebba och Julius behövde påfyllning av fästingvaccination. Jag har dragit på det eftersom tanken att åka med alla fyra på detta kvällsäventyr inte har lockat speciellt. Men nu hade jag inget val, igår var det kvällsöppet och Stefan var tyvärr borta.

Det började bra med biblioteksbesök där Ville faktiskt börjat sköta sig och inte hejdlöst river ut alla böcker ur hyllorna. Otto stack endast en gång. Sedan gjorde vi nycklar till barnen med motiv. Kul grej, Julius valde en AIK-nyckel och Ebba en panda. Otto smet en gång under tiden. Ville satt fast i vagnen.

På väg till vaccineringen började det regna. Vi hade inga ytterkläder men det gjorde inget eftersom det bara var en kort bit från parkeringen. Men på väg uppför trappan med barnvagnen gick min sandal sönder. Helvete! Jag stannade på mittavsatsen och försökte se om det gick att laga den provisoriskt. Under tiden klättrar Otto upp på en annan avsats med grus. Han frågar om han får kasta gruset och jag säger spontant javisst. Ända tills han blir så exalterad av gruskastning i regn att han kastar småsten i huvudet på mig. Då tappar jag tålamodet och blir arg. Ungefär samtidigt försöker Julius köra Ville upp för resten av trappan. Ville har lyckats trassla sig ur sin knäppning och ställer sig upp och rasar i betongtrappan. Dubbelhelvete! Jag blir arg och stressad och skäller på Julius i onödan. Ville klarade sig med en bula, skönt det kunde ha gått betydligt värre. Sedan gav jag upp att laga träskosandalen. Så jag kommer halvhasandes in på vaccinationsstället. Där får vi vänta en timme på vår tur och vi börjar alla bli mycket hungriga. Jag kan väl säga som så att vi tog mycket platslig och inte bara fysiskt i väntrummet. Jag började känna att min planering inte var alla tiders så när vi var färdiga ändrade jag strategi från pizza hemma till hamburgare i centrumet precis nära. Jag hasar dit med alla barnen med en liten förhoppning om att jag ska råka gå förbi en skomakare med kvällsöppet men det gör jag föstås inte. På Burger King ställer jag mig givetvis i fel kö. Hamnar framför grabben som jobbar första dagen typ. Det tar en kvart. Det är inte så länge, men det är en eon av tid om man har 4 hungriga barn och klockan är halv sju på kvällen. Ebba får köra runt med Ville eftersom han bara ylar annars. När vi äntligen fått hamburgarna tycker Ville (som behöver mat allra mest) att hamburgare är det äckligaste han någonsin sett och smakat. Vill inte ha. Otto som också verkligen behöver äta (han har faktiskt hållit sitt löfte om att inte smita mer) äter tre tuggor och säger att han är mätt och förösker ge bort sin hamburgare till stororna. Efter övertalning äter han upp halva i alla fall. Ebba och Julius surar för att de inte fått pommes frites och att en Whopper blir de minsann inte mätta på. Jag är irriterad och trött. När vi äntligen kommer från stället, lite bråttom då Otto deklarerat att han är kissnödig så säger Otto som givit bort sin hamburgare: JAG ÄR HUNGRIG! I ösregnet får han kissa vid ett träd och sedan hasar jag till bilen.

Sista stoppet är på väg hem för Ebba ska på disco och ska köpa goids och Chips inför detta event. Jag mutar tre grabbar i bilen att sitta kvar och hålla sig lugna, om de klarar de ska de få lite choklad de med. Handlingen går på några minuter och när vi kommer tillbaka till bilen hör jag ylen på långt håll. Otto hade slagit Ville och så hade Julius skällt på Otto. Halleluja! Fast nu tappar jag inte tålamodet i alla fall, jag bara kör hem.