Igår hörde jag Julius säga detta till farmor, mycket bestämt, som en självklarhet. Jag smålog för jag vet ju precis vart de orden kommer ifrån, vem de tillhör. De är mina, jag berättade detta för Julius någon gång i våras för att förklara varför det är så viktigt att så små bebisar får vara nära och få mycket gos. Jag minns det som att jag berättade att mat och vatten visserligen är viktigast, men att efter det kommer kärlek. Det är alltid lika spännande att se när någonting man sagt gjort intryck och hur det kommer tillbaka och på vilket sätt.
Efter höjdhoppsfinalen igår skulle jag natta en trött liten kille, det var för sent för gonattsaga men vi brukar alltid prata en liten stund. Då kom det fram, det han funderat och ängslats över. Var han en av dem som fick tillräckligt med kärlek? Han hoppades det, men var det säkert? Men lilla gosingen, sa jag, det är klart att du får det. Och så försökte jag förklara att det var ju dem stackarna som aldrig fick någon kärlek, kanske bara mat och vatten men inga kramar och ingen som var snäll, kanske slog dem... (Kände själv, att hoppsan, den här konversationen kan hamna var som helst och hur ska jag få fram det här på ett någorlunda sanningsenligt sätt?) Julius började gråta, han tyckte så synd om dem, stackarna. Jag försökte igen. Men det är inte ALLA som dör... Jag fortsatte att säga att man också kunde hjälpa dem som har det så illa, så får de det lite bättre. Sedan sa jag att men du vet att jag alltid kommer att älska dig.
- Även när du är död?
- Jaaa...
- Men när jag är död, då?
- Ja, då träffas vi ju i himlen och är tillsammans igen, så det blir ju bra
- Men, när man flyger flygplan, då kommer man ju upp i himlen, är det samma himmel (låter tveksam, ingen har väl sett några döda människor i luften när man flyger?)
- Ja, men jag tror att det är som en annan himmel
- Jaha.. men när man dör, dör då? (Han menar på riktigt, riktigt...)
- Jaa... men Julius, ingen vet ju på riktigt vad som händer när man dör, det får man se då, det här är vad jag tror... (jag börjar tappa greppet nu över det här samtalet nu...) (om jag nu någonsin haft det vill säga). Jag brukar i alla fall känna att min farmor är med mig även fast hon är död
Sedan fortsätter jag med att säga det som brukar trösta mig (eftersom jag själv inte gillar tanken på att dö, fastän jag kommit till insikt att jag kommer att bli tvungen). När man blir så gammal som gamla mormor var, och hjärtat är gammalt, benen är gamla och trötta och man kan knappt se något eller höra och alla ens vänner och bekanta har dött, då kan man nog känna att man är nöjd, att man inte orkar mer. (Inte för att gamla mormor uppnådde detta stadium... men hoppas kan man väl alltid) Men du är ju fem år och jag är 35, vi är inte färdiga, vi har ju massor mer saker vill vill göra och se. Julius verkar nöja sig med detta och vi säger gonatt, med massor av kärlek.
