Förvånad och en smula irriterad...

Jag brukar nästan aldrig blogga om annat än familjen... Tråkigt? Möjligen och möjligen inte. Men nu har jag läst om LCHF-kost på nätet. Helt absurt tycker jag. LCHF innebär i princip inga kolhydrater men proteiner och fett. Diktaturversion av GI ungefär. Läser inne på ett forum och det låter helt bisarrt. De kan inte käka en halv tomat för då går de upp i vikt! Inga bär, frukter, nada. Möjligtvis gröna grönsaker. Jag får kulturell mat-härdsmälta i hjärnan när en kille skriver att han på kvällen när suget sätter in käkar upp en 300 g ostbit. Och till frukost dagen efter dricker 3 dl grädde och äter ett paket ölkorv. Och de påstår sig må bättre?! Men deras kostvanor får egentligen stå för dem själva, det som irriterar mig med Atkinson och den här varianten av kost är egentligen miljöhänsyn. Om vi bara ska käka animaliskt protein och så mycket mejeriprodukter av smör och grädde, var är miljötänket i detta? Globalt sett? Vi flyger, kör bil, äter och dricker som om det inte fanns några andra att ta hänsyn till. Och försvarar oss med att det ändå är kört när kineser och indier propsar på samma välfärd som vi har. Alla andra utom just jag just nu borde tänka sig för. Det här gäller även mig... Bekväma är vi allihop. Men det irriterar mig att jag inte hört någon göra kopplingen. Man debatterar hälsa för sig och miljö för sig. När det egentligen hänger ihop.

En tant på forumet beklagar sig över att hon har en trädgård full av bär och frukt och hon kan inte äta. Men herregud! Lite vitaminer och mineraler har väl aldrig skadat? Sjuk viktfixering och i-landsproblem... Det är ju fantastiskt att gå ut i trädgården och plocka mat, laga, äta och njuta... Om vågen sedan visar på 0,5 kg plus dagen efter så kan det knappast vara annat än vatten...

Rådjur eller sniglar?

Pest eller kolera? Eller både och? Inatt har rådjuren hittat våra rödbetor och mangold. Förstörelsen är dock relativt mild än så länge. Rådjuren vann mot sniglarna 1-0 i första matchen. Kampen om att komma först. Fast jag tror inte sniglarna ger sig. Förmodligen inte rådjuren heller. Inte jag heller. Jag ska testa alla knep, och går det inte få vi väl bygga staket runt landet. Men det vore synd.

Sedan har vi en liten äppelmarodör. Han är 2 år, blond och har en glimt i ögonen som tänds ibland. Det blixtrar till, ögonen får en annan glans och sedan tittar han vänster, höger, kollar om mamma eller pappa ser och tror han att vi inte gör det så snabbt springa bort till äppelträden och plocka. Omogna, från Julius träd och hans eget. Kvar sitter karten som är för högt upp.

Ordningen återställd

Tooticki verkar nöjd över att vara hemma. Hon är utekatt igen, skuttade med och hämtade tidningen imorse. Lite rädhågsen var hon allt men det gick snabbt över. Härligt att se också att hon håller till en del på vår egen tomt. Smyger på ängen, trampar på backtimjan i jakt på humlor. Nu behöver hon äta upp sig och bygga på lite muskler.

Jag måste vara utvilad?

Ville vaknade tidigt nu på morgonen, klockan 6 och jag kom inte i säng förrän vid 23.30 ca. Samma visa igår. Ändå känner jag mig helt okej. Jag har hunnit äta frukost och Ville leker på golvet. Fast nu börjar han ruttna en smula på det. Med lite god vilja skulle man kunna säga att han lärt sig krypa under midsommarhelgen. Det är inte så att han kryper runt i raketfart men han tar sig fram. Om han är pigg kryper han på riktigt några meter. Det är fortfarande mycket knepigt att få händer, armar och ben att arbeta växelvis och han kryper som Otto och Ebba gjorde med ena benet under sig som stöd för att kunna sätta sig och pausa om det behövs. Är han trött tar han sig fram meddelst ålning under protester.

Resan hem var för övrigt en utmaning för tålamodet. Först skrek Ville, sedan somnade han så småningom. Otto var jättetrött men kunde inte varva ner och sova. Försökte väcka Ville. Otto fick naturligtvis inte väcka honom eller kasta leksaker och började skrika. Han väckte Ville fyra gånger, innan Ville gav upp och vaknade på riktigt. Svalde så mycket snor och slem att han gråtkräktes. Till slut sov han en timme. Då var Ville vaken och missnöjd. Han somnade inte igen förrän vi var nästan hemma. Ungefär vid Järna och antroposoferna hade han en riktig skrikperiod varpå jag föreslog att vi skulle stanna där och göra en liten miniutflykt. Stefan nobbade förslaget och avfarten och vi kunde köra hela fyra (?!) minuter till. Miniutflykten blev vid en sophög vid E4:an, vi kollade sniglar, Otto kaste stenar i en dyig sumppöl som luktade skunk och jag hittade SJ-spåret söderut. Nåja, vi kom hem i alla fall :-) Nästa gång ska jag inte föreslå att vi svänger av vägen vid bra utflyktsställen utan peka med hela handen och dirigera... Just nu känns inte långa bilresor med smånissarna så jättekul överhuvudtaget.

Första riktiga skörden 2008

Nu har vi kommit hem från ett regningt och blåsigt Småland. Jag gick direkt ut i grönsakslandet och skördade sockerärtor, 2 potatissorter: Amandine (den vita) och Cherie (röd), rödbetsblast, plocksallat (Red bowl), lite ruccola och isbergssallat som jag plockade efter att fotot togs. Det blev en fantastisk middag med lax, sill, gräslök, dill och bröd. Ute på altanen... Otto var hungrig, han älskar sill tokungen. Potatis är inte lika spännande och sockerärtorna ville han inte ens smaka.

Stukad katt utan tratt

Tooticki har sedan steriliseringen gått under namnet katten med tratten. Om hon längtade ut innan är det ingenting mot vad hon gjort de senaste 10 dagarna. Nu skulle hon äntligen få komma ut när jag tagit stygnen, vilket skedde på midsommarafton. Men självkänslan satt inte riktigt där den skulle. Kanske känner hon sig fortfarande svag? Hon var ute några korta stunder och verkade ändå mycket nöjd. Smög lite bland buskarna, kände uppenbarligen igen sig. Tog ett race eller två över gräsmattan.
Igår blev hon skrämd av en röd katt. Imorse jagade han upp henne i ett träd, jag fick hämta stegen och plocka ner henne. Nu vågar hon inte gå ut... Stackars katt som längtat så efter friheten!

De har åkt

Resten av familjen åkte söderut för en halvtimme sedan. Det var meningen att jag skulle följt med men vi bestämde igår i sista minuten att jag behövde en time-out. Vara själv. (Ja, förutom lille vilde Bill då. Som just nu snusar och sover. Snarkar förresten han är tokförkyld med ögoninfektion). Jag är faktiskt rätt utkörd efter den här vintern och våren. Det går bra för det mesta men så fort jag slarvar det minstaste lilla med att gå och lägga mig så går jag rakt in i väggen. Den där överväxeln som jag brukar kunna lägga in när det behövs finns inte just nu. Jag hade aldrig i hela mitt liv kunnat föreställa mig hur mycket energi det skulle ta att vara fyrbarnsmamma. Och att ha två småttingar!

Det är lite blandade känslor, jag har längtat så efter att få vara själv hemma utan en massa måsten hela våren och just nu känns det bara tomt. Men rätt skönt också. Jag tar tåget på fredag så jag ska inte vara själv så länge heller. Så nu ska jag göra ingenting eller i alla fall göra det jag måste när JAG vill. Jag ska strunta i hur det ser ut här hemma under dagen. Jag ska försöka vila mig igenom den där lätta panikkänslan som ibland drabbar mig när jag har en ledig stund till vardags. Dvs vad ska göra nu då? Vad hinner jag göra? Vad vill jag göra? Var ska jag börja? Och så blir inget gjort eller lite allt möjligt hatti-fnattigt.

Gult bälte och pris!

I söndags hade Ebba graderigprov på sin kampsport för att ta gult bälte. Det tog 2,5 timmar... väldigt seriöst men med mycket hjärta. Hon fick sitt gula bälte och ett specialpris för att ha utvecklats enormt sedan hon började i vintras. Stolt mamma!

Det är en kombination av kampsport, rörelse (dans) med inslag av akrobatik samt yoga. Det är underbart att se Ebba dels fokusera på rörelse och invecklade (för mig mönster) och sedan få utlopp för kraft och energi med sparkar. Att våga ta i, skrika, ta plats.

De var tre som skulle ta gula bältet samt en vuxen som skulle ta grönt. Här får alla tre försöka rubba J, som ska försöka hålla fokus, koncentration och balans.

Ebba i full koncentration i ett sparkmoment.

Mamman - bebisen 1-1

Ville har sovit uruselt de senaste 2 veckorna ungefär. Det har eskalerat och blivit allt sämre. Jag har skyllt på förkylning, snor och jag vet inte vad men ikväll fick jag nog. Han somnar vid amningen men går inte att lägga, vaknar och tror att han är pigg. Ibland går det att lägga honom rakt ner men att lägga sig bredvid honom och amma honom till sömns går inte alls. Han somnar men när jag försöker maka mig undan vaknar han direkt. Alternativet när han somnar är att han sover ca 45 minuter sedan vaknar till och kan inte nattas om med amning. Jag har provat att ligga hos honom i en halvtimme men det funkar inte heller. Tar man upp honom vaknar han, försöker man bära honom vaknar han likaså. Igår gick vi en promenad i ren frustration och efter en halvtimme somnade han, då vände jag hemåt och efter 20 minuter blev vi omkörda av en bil och ips vips var han vaken igen. Ju mer stressad och irriterad jag blir desto sämre går det så klart.

Så ikväll fick jag nog när han inte somnade. Nu j-vlar är han stor nog att somna utan tutten i munnen. Vi har för många barn och för lite tid för att hålla på så här kväll efter kväll. Så jag la mig med honom och en bok i sängen. Superkul lek tyckte Ville och låg och gurglade i 10 minuter. Sedan blev han småtrött och hade långtråkigt och började protestera. Då ammade jag honom en kortis och sedan vände jag honom så han fick ligga på magen. Så förbannad han blev. Buffa i rumpan fick jag absolut inte göra. Men jag sjöng och pratade och han skrek i högan sky. Helt svettig blev han stackarn. 5-minutersmetoden fast jag gick ju inte där ifrån. Det vore hemskt tycker jag att lämna honom ensam. Och så det viktigaste av allt tror jag. Inte vara irriterad, arg eller stressad. Lugn och fin mamma. Efter 5 minuter slocknade han. Nu står det 1-1 mellan oss. Men jag antar att det bara är första halvlek än så länge.

Vilde Bill 6 månader

Alltid så söt och go när det händer saker, när man är ute på vift. Hemma är mer frustration. Jobb helt enkelt. Jobba på att krypa, han kan åla sig en liten bit, öva sig på att ta saker. Vill mycket. Vill allra helst tadet mamma eller pappa har i handen. Vill mycket gärna ta katten eller blomman i fönstret. Just nu har han blåmärke på ena kinden och i tinningen. En sak som jag inte uppskattar alls är hans kvällrutiner. Det går inte att styra honom! Han somnar sött någonstans runt åtta. Så långt är allt gott och väl. Men sedan vaknar han igen efter ca 45 minuter och somnar inte om. Är vaken till ca elva. Ibland är han glad och gosig och ibland är han sur och trött. Men oavsett så längtar jag ihjäl mig efter vuxen-kvälls-tid. Hurra, titta vad jag kan! Jag kan både stå på alla fyra, dregla och se ut som en liten glad groda!
Otto och Ville leker hos morfar.

Segeldukstak

Så här såg det ut. Nu är det för tillfället nertaget pga storm. Notera vaxduken. Jag kan inte bestämma mig för om den bara är hiskelig eller lite kul oxå.

Måndagar

Känns alltid som söndagar gjorde för sen sisådär 12 år sedan. Lite allmänt bakis, slöar och får inget gjort. Skönt i alla fall. Nu är det sista veckan innan skolavslutningen. Veckan är fylld av aktiviteter, jag tror det är något varje dag. Imorgon ska Tooticki röntga bäckenet och steriliseras. Igår lyckades hon smita ut på vift. Stefan stängde in henne på Julius rum när vi skulle öppna och vädra igår. Så där smart, det tog inte lång stund innan det var glömt varför dörren skulle vara stängd. Men hon kom hem snällt klockan elva lagom till läggdags. Det ska bli så skönt att kunna ha henne ute igen. Slippa ständigt jamande hårande, uppkräkta hårbollar på mattan och rensa kattlådan. Det är inget bra kattliv för henne heller.

Skepp o'hoj landkrabbor

Segeldukstaket funkar! Stefan och farfar har fixat det i helgen. Plötsligt blev det otroligt mysigt på vår altan. Jag ser genast framför mig, sådana här varma sommarkvällar som det är just nu, sovande barn, kulörta lyktor á la mumindalen och ett glas rött vin i goda vänners lag.

No sleep

Sova är inte det småpellarna i familjen vill göra. Vad med tid som ägnas åt nattning just nu! Säkert 2,5 timmar ikväll och då kan jag tillägga att Ville dessutom är vaken just nu. Extrem värme, snor och hosta underlättar inte sovandet precis.

Villpellar, snor och allmänt kaos

Ibland undrar jag hur Stefan och jag får saker och ting att bara trassla ihop sig så mycket. Hör om vår morgon. Idag var dagen vi skulle besiktiga bilar. Förra veckan glömde Stefan ljuset på guldbilen (som ska säljas) så den laddade ur sig helt. Han laddade upp den igår och körde till Rissne och fick de missade stämplarna i serrviceboken. Så långt var allt väl förutom att man kan tycka att vi borde ha stämplat servicarna när vi gjort dem och sluppit den trippen. Nåja, det är vår familj i ett nötskal.

Tillbaka till morgonen då. Jag väckte storbarnen, frukost, fixade matsäck till Ebba och till Otto (knyttedag i skogen med dagmammorna). Fick iväg dem efter att Ebba fräst ungefär en liter snor, Julius glömde jag kolla.

Otto och Ville hade hunnit vakna under tiden, två bajsungar att ta hand om. Otto verkade emlig så jag tog tempen på honom men han hade ingen feber. Myste en snabbis i soffan med killarna och sedan frukost. Torkade några snornäsor. Väckte Stefan som skulle skjutsa hjälpa till att skjutsa Ebba plus klasskompisar på utflykten. Jag skulle lämna Otto och sedan besiktiga Previan. När det börjar dra ihop sig för att åka och vi i princip bara ska få på kläderna och ut i bilen ledsnar Ville, han får åka ryggsäck och skrika. Bättre skrika på ryggen än ensam på golvet. Nu har Otto också börjat gråta för att jag lämnade honom på övervåningen. Stefan försöker hämta honom men får inte, för det ska mamma göra. Otto lyckas under gråtattacken svälja så mycket snor att han kräks upp hela frukostgröten. Ville skriker fortfarande. Jag klär på Otto och tröstar, Stefan letar upp sandaler och solhatt (och torkar kräks).

Nu ska vi iväg. Då har guldbilens batteri laddat ur sig. Man kan inte gärna besiktiga en bil som laddar ur sig så fort man stannar. Stefan får ta rödbilen istället till skolan. Jag kör iväg och lämnar Otto. Efter det iväg till bilprovningen. Väntar på min tur. Kör in med bilen, besiktningsmannen börjar kolla runt. Var har du varningstriangeln undrar han. Mjaaaa säger jag, det är jag inte säker på, vi har just köpt bilen. Han går och öppnar bakluckan. Oj, säger han. Du kommer få underkänt direkt. Varför då undrar jag. Det visar sig att alla sätena i Previan måste vara i för att de ska kunna kolla att säkerhetsbältena fungerar. Nu saknas ett säte (för att vi ska kunna få in vagnen). Jahapp, det var bara att boka ny tid och åka hem. Ska tillbaks dit 11.45 idag.

När jag kommer hem är alla dörrar halvöppna, guldbilens motorhuv står på vid gavel men ingen Stefan hemma. Han har kört för att köpa nytt batteri innan besiktningen. Kommer hem, det fanns naturligtvis inget batteri på Statoil. Det börjar bli snålt om tid till besiktningen nu. Det blir batteribyte, ut med batteriet i Previan och in med det i guldbilen. Och så iväg till besiktningen.

Idag tänker jag inte göra någonting utom det som absolut måste göras. Efter den här morgonen kan det i och för sig bara bli bättre.

En annan typisk familjesak. Igår kom jag på att det vore så roligt att träffa kompisar och göra en utflykt. Grilla och kanske till och med bada? Kollade i kalendern, lördagen verkade helt fri och ledig. Frågade Stefan, är det säkert att vi inte har något inplanerat? Nej, sa han, ingenting vad han visste. Ringde vännen H och under av alla under de kunde, den här tiden på året brukar kort varsel inte funka. Så igårkväll klockan tio kom jag på att vi måste städa innan farfar kommer på torsdag. Farfar kommer på torsdag! Men då har vi ju inte alls en fri helg för kompisar! Så nu får jag ringa H och kolla om de kan nästa helg istället. Vi har verkligen hjärnsläpp för tillfället.